Det var skolavslutning
Solen stod högt på himlen redan när jag vaknade, och fåglarna kvittrade i syrenbusken utanför mitt fönster.
Min vita vackra klänning hängde på galgen som mamma hängt över dörren. Allt var perfekt.
Jag var fortfarande en rultig fialotta med kortklippt mörkt ostyrigt hår, men idag skulle jag förvandlas till prinsessa med hjälp av min snälla syster som sedan länge jobbade på salong.
Ute i köket hörde jag hur mamma dukade fram, och såg framför mig hur hon ställde fram yoghurt, flingor och vår gamla trogna brödrost.
Mycket riktigt hade hon gjort precis det när jag kom uthoppandes från rummet med morgonrocken på mig.
De andra hade inte kommit än, men jag var hungrig som en varg, och orkade inte vänta längre.
Jag hällde på mindre mängd flingor än jag brukade i ett fåfängt försök att inte fylla magen som redan buktade ut alldeles för mycket. Den knorrade och levde om när jag var färdig, men jag fäste ingen större vikt vid det. Tiden var knapp…om två timmar skulle jag stå på scen med mina klasskamrater och sjunga sommarlovets lovsång. Åh, vad jag längtade.
Min syster Rosalinda kom makligt gående nedför trappan, och gäspade gång på gång.
Vi hade ännu inte yttrat ett enda ord, och för oss var det inget konstigt, för vi var tröttmössor hela högen, och knappt pratbara förrän långt efter frukost.
Jag nickade mot Rosalinda, och öppnade munnen för att säga att jag var tacksam för hennes hjälp, men hon hyssjade mig, och pekade på maten.
Otåligt sprang jag till badrummet för att duscha och borsta tänderna. Inget, inget fick gå fel idag. Per skulle stå där, och kanske Ola med. Båda två betydde mycket för mig, och jag ville så gärna göra intryck på dem.
Rosalinda öppnade dörren, och klev in.”Är du klar snart? Det är ont om tid. Jag och Bea ska till Kristina innan skolan och titta på ett nytt coolt spel hon fått.”
Jag klev ur duschen, och skakade mitt korta hår. ”Jag är klar nu. Du lovade att hjälpa mig Rosa, svik mig inte nu.”
”Det är lugnt”, sa hon och borstade tänderna. ”Jag är van att sätta i löshår. Det tar några minuter bara. Sminkningen tar lite längre tid.” Hon skrattade mot mig och skakade på huvudet. ”Tänk att du ska ta studenten…lillasyrran…det är faan inte länge sedan du började dagis.”
Vi gav varandra några tjyvnyp, och sprang till mitt rum där allt låg färdigt på skrivbordet.
Min syster är bra på det hon gör. Mycket bra till och med. Jag lovar att inte en enda i publiken skulle kunna ana att den lilla knubbiga tjejen var en korthårig brunett. Mitt nu långa, ljusa hår gnistrade som av guld, och var uppsatt i en helt osannolik kreation som skulle göra de andra tjejerna gröna av avundsjuka.
Jag klämde in mig i den vita, drömlika skapelsen av tyll och volanger, och kände mig som en prinsessa. Skorna som jag fått av mamma var pricken över i:t.
Mina ögon gnistrade av självförtroende och lycka då jag försiktigt, försiktigt tog mig in i bilen och stängde dörren.
Taxichauffören tittade flera gånger i backspegeln, och jag rodnade över uppmärksamheten.
”Vegaskolan”, sa jag och kontrollerade noga så att inte klänningen mötte golvet. Det vita frasade under mina händer, och jag såg att de nymålade naglarna accentuerade perfekt.
Mina vänner oade och aade när de mötte mig, och det kändes som en synd att sätta på mig den vita studentmössan. Visserligen var jag stolt över den, men frisyren skulle kanske bli förstörd.
PÅ scenen ställde jag mig för omväxlings skull längst fram. Jag såg både Ola och Per sitta i publiken, och kände hur magen gjorde en saltomortal av glädje. Lycklig blinkade jag åt dem med mina lösögonfransar, och bet mig i underläppen för att inte gråta av glädje. Allt var perfekt. Jag skulle bevara det här minnet i mitt hjärta tills jag dog.
Om jag vetat vad som väntade hade jag nog tänkt annorlunda, och försökt tränga in mig längst bak som vanligt, men jag var glad. Glad att det var sommarlov, glad att vara vacker, glad, glad, glad
Det började med en fis. en sådan där försiktig en. Magen voltade fortfarande, och jag förstod varför när vi kommit ungefär till mitten av sången.
Ännu en fis kom, denna gång något högre.
Och ännu en.
Kväljningarna kom ungefär samtidigt som helvetet där bak brakade loss. En tunn smörja av gammal yoghurt rann nedför mina ben, och låg som en pöl under mig.
Musiken hade tystnat, sången likaså. Alla tittade på mig.
Magen tryckte ut allt jag proppat i den. Allt från frukosten plus dagen före. På samma gång.
Mina kinder blossade då jag klafsade från scenen. Jag ville dö. Aldrig mer skulle jag sätta min fot på den här skolan, och aldrig mer skulle jag visa mig i stan. Jag måste flytta härifrån.
Gråtande tog jag mig till toaletten där min mamma mötte mig. ”Förlåt älskling, det måste vara yoghurten du åt i morse. Jag såg inte att datumet gått ut förrän ni ätit upp den. ”Förlåt vännen.”
Min syster mötte mig hemma. Jag hörde hulkningarna ända ut i hallen. Hon såg ut som ett åskmoln, och håret stod på ända när hon kom ut från badrummet. ”Du förstörde min dag”, sa hon anklagande och pekade på mamma. ”Hur faan kan du vara så dum?”
Jag tog av mig klänningen, och lät den ligga i en hög på golvet. Det bruna accentuerade inte särskilt snyggt mot det vita, och stanken var obeskrivlig.
”Du med?”, sa syrran och mjuknade i anletsdragen. ”Lilla gumman. Stackars, stackars dig.”
Jag flyttade inte från stan, och åkte till skolan som vanligt då den började, men historien går fortfarande som en skröna på skolan, och jag fick påhälsning av Per som tyckte synd om mig.
