Etiketter
Det är mörkt när jag vaknar, så mörkt att jag inte ser handen framför mig.
Jag minns inte hur jag kom hit eller vem som ligger bredvid mig. Det är med stor skam jag inser att jag är naken, och famlar desperat efter mina kläder.
Fingrarna når något strävt och lite buckligt som jag förstår är min tröja, och fortsätter treva efter trosorna och jeansen.
Något vasst sticker mig i fingret och jag ler igenkännande. Den där säkerhetsnålen har räddat mig många gånger, och det verkar som att jag blir det idag med.
Mannen bredvid mig mumlar något, och lägger ett ben över mina. Jag sitter fast som i en rävsax, och paniken sätter fart på hjärtat som slår så hårt att jag hör det.
Försiktigt, försiktigt sträcker jag mig bakåt mot nattduksbordet och känner på bordsytan efter mina glasögon. Min nattsyn är katastrofal, och utan glasögonen kan jag inte läsa en bokstav, men jag kanske kan urskilja konturerna av möblerna i rummet med dem på.
Mannen suckar och lägger sig på mage.
Jublande inuti drar jag på kläderna jag hittat, och sticker mig för andra gången på nålen.
Underligt att jag minns en del saker, medan andra är puts väck.
Bilder flashar förbi i hjärnan, och jag ser en mörk man med mustasch som håller ett litet barn i handen.
Han sträcker fram barnet mot mig och upprepar två ord om och om igen. ”Din son”, säger han, först snällt, sedan aggressivt.
Nyfiket gläntar jag på gardinen och inser snabbt att mannen jag just sett framför mig är identisk med den i sängen. Magen gör kullerbyttor av rädsla, och svetten rinner över ansiktet. Jag måste härifrån, nu…trosorna får ligga kvar, plånboken med. För jag hittar ingen, och pengar borde jag väl haft med mig, tänker jag, och slås av tanken att den kanske ligger i kappan.
Jag vet inte hur jag kan veta att det hänger en röd kappa i garderoben i hallen, men fnissar då jag hittar den, och lägger den över armen.
Jag tittar runt i hallen en sista gång, och ser ett porträtt av mannen med den lilla pojken. Kvinnan som står med dem liknar mig, men ändå inte. Hennes ansikte är inte alls lika ärrat, och håret är glimrande guldblont, inte svart som mitt.
Jag drar med fingertopparna över porträttet, och hör pojkens glada röst. ”Mamma, äntligen. Jag har saknat dig.”Tårarna kommer utan att jag kan hindra dem, rinner över kinderna ned vid halsen. Jag måste skynda mig. Det är bråttom.
Efter en snabb titt i spegeln öppnar jag dörren och går ut. Nedför trappan och fram till en röd sportbil.
I fickan hittar jag ett par nycklar och darrar på handen när jag öppnar dörren. Den öppnas och jag kliver in. I mina öron startar ett högt ringande.
Det är som om mina händer drivs av någon annan. Vant lägger de i en växel, och jag ska just backa ut när mannen kommer utspringande. ”Vänta älskling, stanna”
Jag krockar nästan med en framrusande bil, men klarar upp situationen, och svänger ratten.
I samma ögonblick kommer mannen rusande och slänger sig över huven, tittar bedjande på mig och skriker något jag inte hör.
Ringandet i mina öron ökar i styrka, och jag hukar för att han inte ska kunna möta min blick. Med sammanbiten mun kör jag iväg, och hör hans kropp dråsa i backen.
