Om mig

Hej!
Anitha Östlund heter jag.

Välkommen in i min värld där jag bjuder på noveller som skrivs varje dag på min blogg Novellbloggen-razaha.blogspot.com efter att jag fått ett tema av skrivpuff.blogspot.com

En dikt kan poppa upp, ibland en krönika, eller varför inte ett dagboksinlägg.

 

Jag är född 1964 i en by i Hälsingland, men flyttade till Stockholm 1984. Numera bor jag ute i vackra Grödinge – Näs. År 2009 gav jag ut självbiografin TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL och 2010 skrev jag dikt- och novellsamlingen PAPPERSSKÄRVOR

Min karriär som utbildad filmmanusförfattare är precis påbörjad och just nu jobbar jag med ett nytt film- och bokmanus.

Med mina böcker vill jag belysa problem som göms bakom stängda dörrar, och är extra intresserad av de psykologiska aspekterna i karaktärernas beteende.

Om du tycker att mina noveller är värda att betala för kan du sätta in valfritt belopp på mitt handelsbankkonto med namnet Novellbloggen.

Clear 6125 konto 723344612

På den här hemsidan ger jag dig möjligheten att kika in i mitt bibliotek och följa mig på vägen till utgivning av mitt pågående skrivprojekt Hat och en gnutta kärlek.

Omslaget kommer att skapas av min vän och mycket begåvade konstnär Mats Lundgren. Kika in på hans blogg så förstår du varför jag skriver så.

Jag har så länge jag kan minnas älskat att skriva och läsa.
När jag lärt mig bokstävernas magiska värld hängde jag alltid över en bok, och på svenskalektionerna hade jag turen att ha en underbar lärare som peppade mig att skriva noveller och början till små böcker.

På den tiden fanns inga datorer och jag satt med min väl söndertuggade blyertspenna och författade ihop text efter text som jag sedan fick läsa upp högt inför klassen vilket jag tyckte var mycket pinsamt, men samtidigt kul.

Det här är hela min underbara familj. Det är inte lätt att få alla att titta in i kameran på en gång, men vår kära granne Rita lyckades. Som vanligt har jag på mina arbetsbyxor på. Sitter jag inte och skriver är jag oftast ute i trädgården med händerna djupt ned i jorden. Jag plockar ofta skott med mig från skogen och planterar hemma på vår tomt. Hittills har jag lyckats få upp både hasselbuskar, hägg och hängbjörk. Just nu har vi en underlig röd planta i vårt lilla speciella utrymme för plantornas tillväxt.

Familjen består av pappa Peter som snart når den aktningsvärda åldern fyrtionio, och teaterapan Razmus som blir nio i år. Lilltjejen som är mellanbarnet och vår linslus i familjen hittar du ständigt dansande och sjungande, medan minstingen Hampuz fyra år är vår lilla pedant och mammas hjälpreda, men också den som verkligen vet vad han vill här i livet. Honom rår ingen på. Det han bestämmer gäller.

Här är vårt härliga hus

Den stora härliga tomten kräver mycket tid, men jag håller sakta men säkert på att fixa till så att blommorna skall sköta sig mer eller mindre själva.

Det är en härlig mix av vilda och planterade växter som huserar runt träd och i slänter.

För att hedra barnen gjorde jag en tatuering på min högra skuldra med deras anagram. Killen som gjorde den har Tatuerarverkstad på Filippinerna och kom hem till oss. Gissa om det sved…

Timmarna tickade på, och flera gånger var jag på väg att ge upp och be honom sluta. Tårarna låg i halsgropen och pockade på.

Efter två timmar var han ÄNTLIGEN klar och mina två andra pantertatueringar hade fått sällskap.

Peters tatuering tog 2,5 timme, och såg ut så här direkt efter. Visst är den snygg!

 

Med tiden har jag skapat cirka trehundra olika noveller som jag succesivt lägger upp på sidan.

Det enträgna skrivandet på min blogg Novellbloggen är uppmärksammat och har lett till att jag satsat på att skriva på heltid. Kommentarerna på texterna jag lägger in är idel positiva och manar mig vidare. Fantasin lämnar mig aldrig i sticket och de första texterna jag skrev växte snabbt till över fyrahundra. Allt finns på nätet till allmän betraktelse. Många av dem hittar du här på min hemsida http://www.anithaostlund.se. Föräldrapenningen tog slut och november 2009 var det fakto att jag tillhörde skaran av arbetssökande. Jag märkte snabbt arbetsgivarnas ointresse av min person. Att som fyrtiofemåring bli arbetssökande var ingen hit, och de tre barnens efterlängtade tillkomst innebar att jag invigdes i VAB-världen. Något som lyste som en röd varningslampa i Cv:t. och skrämde bort de arbetsgivare som hade det minsta intresse av mig. De flesta svarade inte alls, och de andra skickade ett vänligt mejl där de informerade mig om att tjänsten var tillsatt av någon annan. Att pappan fanns med i bilden räknades inte alls. Över tjugo års erfarenhet i butik skickades i papperskorgen. Oavsett mina många år som butikschef och de fina betyg som skrivits av forna arbetsgivare. Att jag dessutom är en jäkel på att sälja och en positiv, glad själ spelade heller ingen roll.  Suckande insåg jag fakta efter några månader och började titta inåt mig själv vad jag är bra på. Tre bra saker fann jag som lyste starkare än de andra alternativen. Som säljare har jag alltid varit effektiv, vänlig och drivande. Skrivandet har jag med mig från barnsben och det är antagligen en kvarleva av mammas forna berättande av egenskrivna texter. Driftig som få har jag alltid varit, och nyfikenheten har många gånger drivit mig att söka svar på många frågor. Internet har blivit en stor effektiv uppslagsbok.  Plötsligt gav livet självt svar på frågor jag ofta ställde mig om framtiden, och inom bara några få dagar ställdes siktet om till att plugga på Manuspiloternas ettåriga utbildning i att skriva manus. Boken TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL som jag skrivit om barnens tuffa tillkomst hittar du på dess sida i sin helhet  och istället för att översätta den till engelska lämnar jag den ett tag för att påbörja mitt nästa skrivprojekt Hat och en gnutta kärlek. Tanken är att jag skall skriva om den till romanform. Novellsamlingen PAPPERSSKÄRVOR innehåller en och annan dikt också, och har fått flera stycken topprecensioner.   Boken Hat och en gnutta kärlek som jag just nu jobbar med handlar om; Benjamin trettiosju år som blir gripen efter femton råa och våldsamma våldtäkter och mord. Charlie är trettionio och författarinna. När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa. I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp, och ingen är oskyldig. En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.    Varje gång någon skriver till mig och berättar att mina texter berört dem känner jag en djuptillfredsställelse i mitt hjärta. För till syvende och sist är det väl det allt handlar om? Att beröra och ge någon tankar som kanske aldrig virvlat förbi deras hjärna utan din text. Att ge någon ett skratt eller en tår, eller bara få någon att stanna upp några sekunder för att tänka på det jag skrivit om.   Jag är med i en rätt unik antologi med flera stycken etablerade författare och massor av mer eller mindre oetablerade som jag mött på kapitel1. Den kan beställas här hos mig. VILDSINT skapas genom flera författares viljor och krafter. Min heter Betalningen och handlar om Sanna som blir våldtagen av en skolkamrat Berättelsen om dagen vi var på första husvisningen    Lilla Zabine klagade högljutt bak i bilen när vi åkte på den slingrande vägen ut mot Grödingelandet. ”Mamma! Jag mår illa. Är vi framme snart?” Hon tryckte med de sandalförsedda fötterna på sätet där jag satt.”Var skulle man svänga?” Peter är lätt irriterad av barnens olåt, och värmen gör att han svettas ymnigt. ”Faan vad varmt det är. Det skall bli skönt att kliva ur bilen ett tag. Jag försökte titta på kartan jag printat ut, men brast till slut ut i skratt. ”Jag ser nästan ingenting, allting är suddigt. Det var ingen bra ide att gå till optikern och få läsglasögon. Jag ser ju för sjutton sämre än jag någonsin gjort.” Peter ryckte till sig kartan och tittade ömsom på den, ömsom på vägbanan som ofta svängde. ”Man kan faktiskt stanna bilen.” sade jag med ironi i rösten. ”Äh! Håll snattran nu, så jag får koncentrera mig. Vi skall svänga efter Sibble, så håll utkik efter det namnet.” Jag var förvånad över att något så vackert kunde finnas så nära Stockholm, och satt snart med ansiktet full av förundran över landskapet som gled förbi. Gröna ängar som gränsade till ängar som var fyllda av blommor i massor. De lyste som gula solar och jag fick en varm känsla i min mage.Det såg nästan ut som i min barndomsby i Hälsingland. Kanske till och med vackrare. ”Gud så vackert det är här!” sade jag och vände mig om till Zabine och de andra. ”Är det inte vackert?” Barnen tittade ut genom rutan och nickade entusiastiskt. ”jooo!” sade de och pekade plötsligt på något som stod på en av ängarna de passerade. ”Ett rådjur!” skrek Zabine och Razmus med en mun. ”Inte bara ett, ser ni inte?” Jag pekade på två små öron som syntes i gräset bredvid rådjuret. ”Hon har nog ett kid där? Kanske flera.”  Plötsligt ser jag en färgglad fasantupp som står på vägen en bit bort. Med sig har han en gråaktig hona. Det börjar dyka upp hus här och var. Oftast är de röda med vita knutar, men en del har andra färger. En stor skylt förkunnar att vi kommit till Sibble, och vi ser en gammal skola som verkar komma från femtiotalets början. Några barn leker med sin mamma i sandlådan, och några andra gungar. ”Det här skulle nog bli din skola.” säger jag till Razmus och ler. Jag har själv vuxit upp på landet och gått i små skolor, men de har varit minst tre gånger så stora som den här. ”Här är det!” säger Peter plötsligt och pekar på ett rött hus med vita knutar som är långt och lågt. Taket kan inte ha speciellt många grader i vinkel, och det ser nästan ut som om någon hoppat på det. En jättestor grön gräsmatta finns framför huset, och två stora tujor skyddar insynen. Stora äppelträd står runt den stora gräsmattan och de har tydligen gjort ena sidan av tomten till fruktträdgård eftersom jag ser ett antal svartvinbärsbuskar och krusbärsbuskar strategiskt utplacerade i rad längs tomtgränsen mot grannen. Peter kör genom en lång björkalle´ som leder in till området som ser ut som en liten bullerby med alla röd/vita hus. När han stannar bilen bakom alla andra spekulanter knäpper Razmus snabbt upp sitt bilbälte och kastar sig ur bilen med ett glädjetjut. ”HÄR VILL JAG BO!” skriker han och hoppar omkring som en tokig. Han slår kullerbyttor på den tjocka gröna gräsmattan och ropar till Zabine att komma. ”Mamma, pappa, snälla? Kan vi inte flytta hit? Jag äääääälskar det här stället!” Han rusar omkring som en yster kalv på gräset och jag ser jeansen prydas av den ena efter den andra gräsfläcken men vill inte stoppa hans framfart. Jag blundar och drar in doften av sommar, gräs, blommor och hästskit. Runtom i bygden har vi sett massor av hästhagar och förstår att det nog finns rätt mycket sådana här. Efter en snabb titt konstaterar vi att huset som är från 1976 är i fint skick, men kommer att kräva tillbyggnad, dränering, ny slamanläggning, och helrenovering från källare till tak. Gästhuset som står jämte bostadshuset är fallfärdigt och rent ut sagt livsfarligt att beträda. Vi kliver försiktigt in beredd att springa om det skulle börja rasa, men behöver inte titta runt länge för att förstå alla brister i konstruktionen. Cementblocken i grunden har glidit ifrån varandra och stora sprickor täckte väggarna. Dessutom kunde man se att det var vått i grunden. Det enda som egentligen var bra med gästhuset var skorstenen som var vackert byggd av röda tegelstenar som sköt upp mot skyn likt en stor fallosymbol. När vi for därifrån kändes det som om jag lämnade kvar en del av mig själv. Razmus grät hjärtskärande hela den kringelikrokiga vägen till Vårsta och sade gång på gång att han ville flytta till huset vi nyss tittat på. ”Jag vill bo där! NU!” sade han och fortsatte snyfta en lång stund. Peter och jag diskuterade för och nackdelar med huset, medan vi tittade på fotografierna jag tagit under visningen. Några dagar senare hade vi efter ytterligare ett besök där vi pratade med husets nuvarande ägare beslutat oss för att köpa huset, eller i alla fall lägga bud. Vi lade oss under utropsbudet. Det var många som hade budat sade kvinnan, men bara vi som hade pengarna direkt. Två dagar senare fick vi ett telefonsamtal där de frågade om vi ville ha huset. Jag försökte att låta normal, men min röst for upp i falsett. ”Självklart köper vi det! När får vi flytta in?” Efter att jag lagt på luren hoppade jag runt i lägenheten som en idiot. ”Vi skall flytta!” skrek jag och greppade lilleman som satt och åt i sin barnstol. De andra barnen hoppade ned från sina stolar och vi dansade runt i det minimala köket med kladdiga händer och hakklappar som stänkte mjölk. Idag bor vi här i vårt eget paradis, och jag kommer inte att flytta härifrån förrän jag dör. För jag älskar det här stället med alla djur som springer omkring runt knutarna. Älgarna som lägger stora högar av ovala kulor på hög och rådjur som äter upp mina rosor som jag envist planterar om och om igen. Och jag älskar tystnaden när alla är på sitt jobb och möjligheten finns att ta en fisketur eller kliva ut i skogen. Ibland frågar jag barnen om de vill flytta och möts varje gång av ett unisont ”NEEEEEEJ!” De 10 främsta anledningarna att skriva Med min skrift berör jag andras hjärtan Med min skrift lämnar jag ett märke i tiden Med min skrift sköljer jag mitt sinne Med min skrift andas jag Med min skrift finns jag Med min skrift får jag en chans att påverka Med min skrift när jag drömmar Med min skrift hjälper jag Med min skrift roar jag Med min skrift ger jag mat på bordet .

En stor passion jag har är svarta leoparder eller pantrar som de kallas. Ibland undrar jag om jag inte varit en sådan i något av mina förra liv. Känslan jag får är magisk och kroppen fylls av eufori när de visas på teven eller i tidningar. Det är svårt att förklara, men det känns som en frände står framför mig. Drömmen är förstås att se en i verkligheten, och den uppfylldes nästan när jag var i Mexiko för massor av år sedan. Pantern var ca 25 meter från mig och låg i ett träd och sov…snopet förstås eftersom jag längtat så.