P.S
Clear 6125 konto 723344612
Boken är i dag skriven som en dagbok, och innehåller bara själva graviditetsproblemen. En nyutgåva är på G, där hela mitt dåvarande liv finns med.
Baksidestexten på boken har ni här:
”Det är inget fel på dig eller din kille, det här är nog bara psykiskt!”
Med de orden stängde läkaren dörren, och vi gick hand i hand från
mottagningen med orden ringande i öronen.
Jag hade haft början till ett missfall flera år tidigare, med en kille
som väl egentligen var helt FEL. Det var ingen kärlek mellan oss. Då
trodde jag att missfallet bara var en tillfällighet, och egentligen var
det väl bra. Jag behövde inte själv ta beslutet att ta bort det, för
abort är ju faktiskt inte ett preventivmedel. Barnmorskan berättade att
jag hade ett pågående missfall och rekommenderade en så kallad medicinsk
abort. Hon visade mig tabletterna och berättade i korthet hur det
fungerade. Det visade sig vara en grym, smärtsam metod som innebar 8
timmar i en säng med smärta och tårar för att sedan föda ut ett dött
foster. Killen ifråga smet undan allt ansvar.
Efter tre tidiga missfall på två år var jag och Peter modlösa. Vi
siktade in oss på ett liv utan barn, eller också tänkte vi försöka
adoptera barn.
Alla missfall jag gått igenom hade gjort mig som i vanliga fall var en
gladlynt tjej till en ledsen liten spillra.
Den här boken har jag skrivit till alla kvinnor som liksom mig haft
problem att få barn. Flera struliga graviditeter med föreliggande
moderkaka, tidiga sammandragningar, andnöd och grym foglossning finns i
mina journaler.
Alla gravidtidningar visar att en graviditet är så underbar, härlig och
okomplicerad.
Trodde jag ja, hellurade är vi allihop! Jag och mina medsystrar på SÖS
(södersjukhuset) efterlyste en sådan här bok när vi låg inne där för
sjuttiofjärde gången.
Någon som skrivit om missfall utan orsak och om gravidkomplikationer av
alla de slag.
Ett litet, litet hopp i allt det mörka!
Nåväl, jag lovade tjejerna att knåpa ihop en bok, och här är den. Den är
skriven delvis i dagboksform eftersom jag följt mina dagböcker. Hoppas
ni får hjälp och stöd av mina upplevelser.
Förord
All sorg och förtvivlan som jag kände skrevs inte alltid ner. Jag försökte hela tiden gå vidare, men förbannade min dumma kropp som bara svek mig, gång på gång.
I min väska fanns alltid extra tjocka bindor, och starka smärtstillande tabletter, ifall att…
Varje toalettbesök innebar en koll efter blod i trosan, och vissa dagar bestod hela min värld bara av kvinnor med stora magar och barnvagnar. Jag såg dem överallt!
När jag slutligen blev gravid var vi tvungna att alltid hålla oss hemmavid.
Att åka till släkten i Hälsingland var omöjligt eftersom det var långt från sjukhus, och de hade brist på ambulanser.
Min stackars pojkvän blev tvingad till att vara hemma så mycket han kunde, och fick högst sällan sticka iväg ut på krogen med polarna eftersom det när som helst kunde braka loss. Varenda graviditet innebar ett riskmoment som jag som tur var inte visste om.
Ingen hade informerat mig om att man som 36-åring kunde få det svårare att överhuvudtaget bli gravid, och sedan när man äntligen lyckats, kunde det om man hade otur bli en svår graviditet.
Kapitel 1
Den 10 november år 2000 började den totala förändringen av mitt liv från tuff styrketränande partypingla till hemmavarande morsa med tre barn, men vägen dit var mycket hård och lång.
Jag hade flyttat till storstaden 1984 pga arbetsbrist i min egen lilla pyttestad.
Trivdes superbra, och hade kul ute i vimlet. Sprang på disco var och varannan natt, och flyttade runt i olika andrahandsboenden tills jag till slut efter många flyttar fick ett förstahandskontrakt i Gustavsberg, och kunde sedan byta upp mig till en liten 17 kvm ruffig och sliten lägenhet på söder.
Den helrenoverades av mig och min dåvarande pojkvän, sedan bodde jag där tillsammans med honom några år innan vi separerade.
Så småningom hittade jag en 34 kvm stor lägenhet på samma gata som jag bytte till.
Naturligtvis med svarta pengar emellan (mina snälla föräldrar gick i borgen för lånet).
Vad jag inte berättade för nästa hyresgäst var att stället vimlade av kackerlackor, och att anticimex varit där ett tiotal gånger, men inte fått bukt på dem. Hon sade dock aldrig någonting om det när jag mötte henne efter bytet.
Åren gick, och jag flyttade från söders höjder till Hammarbyhöjden, som låg en liten bit utanför. Där stormtrivdes vi, jag och min lilla hund Timmy, och för det mesta var vi ute i skogen på fritiden.
Min lilla etta på söder hade enkelt bytts till en 64 kvadrats trea med öppen spis.
Discot lockade inte längre. (Inte så konstigt eftersom jag snart skulle fylla 36 år).
Mitt liv bestod av styrketräning, krogliv och skogsliv, men något saknades…
Karlar hade kommit och gått utan att det gått längre än till samboliv. Morsan tjatade om barnbarn (hm, lite svårt utan en vettig karl, det vimlar ju inte precis av dem.)
Jag hade lagt allt sådant på hyllan, karlar, barn, hus, rubbet.
Men en kväll ute på krogen mötte jag honom med stort H (fast det visste jag ju inte då).
Han kom i sällskap med en kille som hette Mattias, som var en kille jag till och från hade träffat ute på krogen under alla år.
Peter presenterade sig, och slog följe med mig till baren där vi stod och småpratade. Han var inte alls som min drömbild av en kille jag ville ha, för lång, för gammal, ingen gymkille, men urcharmig och rolig.
Absolut topp var att han älskade att dansa.
Varken jag eller Peter hade egentligen tänkt gå ut den här kvällen, men hade blivit meddragna av våra vänner. Kvällen rasade iväg, och vi umgicks som goda vänner, dansade, skrattade massor och pratade. En härlig kväll som tog slut alltför fort.
Jag kände då att jag inte var intresserad av honom som pojkvän, men ville gärna träffa honom och umgås lite till. (Jag hade ju faktiskt mest killkompisar, och en till skadade väl inte?)
Så jag frågade om telefonnumret innan vi skildes åt. Vad fick jag??? Mobilnumret! (Hm, det luktade misstänkt. Hade han tjej? Min tidigare erfarenhet hade visat att när killen inte gav hemnumret var det oftast pga en flickvän som väntade därhemma. Nåväl, det var hans sak).
Jag gick hem till min vovve som väntade på utgång. Kröp sedan ner i bädden, och sov snart sött med ett leende på läpparna.
Kapitel 2
11 november 2000
Vaknade tidigt, och sms:ade ett litet meddelande till Peter från igår. Jag frågade hur det var med honom, stackaren jobbade ju extra idag. ”Betongkeps” fick jag till svar, och sedan tackade han för igår.
Roger och jag var på båtmässa. Det var urtråkigt!! Han hade ju en egen båt och var väldigt intresserad av hur de såg ut inuti. Efter den sjätte båten gav jag upp och satte mig i cafeterian och spanade efter sötnosar, men det var mest äldre farbröder som gick omkring i lokalerna.
På kvällen gick jag till London-NewYork och dansade järnet. Fick sms från Johan (en flirt jag hade) och blev glad.
12 november 2000
Tvättade på morgonen eftersom det ju alltid är bekvämast på söndagar. Videofilm. Slöade.
Conny (en flirt till) från Göteborg ringde, och vi babblade på om våra respektive liv.
13 november 2000
Till jobbet, som flög fram.
Styrketräningen gick jättebra. Promenerade hem därifrån. Det tog cirka en timme.
Alex (ytterligare en flirt) ringde och ville ses, men tiden räcker tyvärr inte till. Han frågade om jag inte ville komma till Karlsson och titta på deras stripteaseshow imorgon. Jag svarade naturligtvis ja.
Tomas (ett ex) skickade ett sms och frågade hur jag mådde. Jag sms:ade snabbt ”Mår super! Kul att du hörde av dig. Skall vi ses någon dag?” Någon minut senare piper telefonen till och när jag kollar ser jag att han svarat. ”Okey! Jag ringer dig.”
Det killar till lite i magtrakten när jag läser vad han skrivit. Har fortfarande känslor kvar för honom. Det var ju han och inte jag som avslutade relationen.
14 november 2000
Mattiaz C (ett ex) kom in på jobbet, och vi gick ut och käkade tillsammans.
Han berättade att han träffat en ny tjej, och att han var kär. (Det sved i mitt hjärta eftersom jag fortfarande inte riktigt kommit över honom).
Peter (från i fredags) ringde, och vi pratade lite löst om att träffas igen.
På kvällen gick jag och Susanna på striptease på Karlsson&Co.
Det var Alex som strippade. (En riktig läckerbit är han.) Efter stripteasen, som var sådär, hängde tjejerna i klasar runt honom. Jag höll mig lite åt sidan och avvaktade, men efter bara en liten stund kom Alex fram till mig och kramade om mig. ”Kan vi inte ses någon dag på tu man hand?” Sade han, sedan gick han tillbaks till alla tjejerna och gonade sig i deras beundran (fortfarande med scenkläderna på sig.)
Dansade massor. (Gud vad jag älskar att dansa).
Alex kom och dansade tätt intill. Vid midnatt gav jag honom en godnattkram och gick hem. (Jisus vilken kropp han har! MUMS! Jag kände musklerna på honom spela under mina händer.) Skickade sms till honom innan jag somnade, och tackade för en trevlig kväll. Han svarade snabbt med ett ”puss och sov gott lilla gumman.”
Leende lade jag mig på kudden och somnade direkt.
15 november 2000
Jobb som vanligt, sedan till gymet och tränade styrketräning.
På kvällen träffade jag Peter vid tunnelbanan. (Jag kom inte riktigt ihåg hur han såg ut, men blev glatt överraskad, killen var ju snygg!) Vi gick till London-New York och käkade.
Han gick på kryckor efter en knäoperation, så det blev väldigt lite dans. Mest prat och… hm, pussar.
Efter en supertrevlig kväll gick jag hemåt vid 4. Trött, så trött.
18 november 2000
Peter ringde och tackade för igår. Berättade att han skulle ut på herrmiddag på kvällen och tyvärr inte hade tid att ses.
Jag gick ut och åt med Anita. Vi babblade om ditten och datten, sedan for jag hem och kröp ner i sängen framför tv:n.
På morgonsidan vid fyra ringde en berusad Peter och ville komma hit. Efter någon sekunds funderande sade jag ja.
Han var MYCKET berusad, och knappt talbar, men var pussig när han efter lite stök fått av sig kläderna (han var en vältränad man såg jag när jag försökte att inte stirra).
Det kändes lite underligt att ha en man i sängen. (De jag träffat förut hade varit unga pojkar.)
19 november 2000
Jisus! Är det så här det känns?
Videofilm (som vi knappt ser eftersom vi babblar och pussas i ett). Promenad hand i hand. Mat och gos.
Världen utanför upphörde att existera.
Han for hem vid 18 på kvällen, men kom igen vid 22. Sov över. Vi låg och gosade hela natten. (Ingen sömn där inte ).
Så här fortsatte det. Vecka efter vecka. Jag var kär så kär.
Jag talade om för alla ”strul” att jag träffat mannen med stort H, och det blev rätt tyst i telefon.
Peter ville flytta in efter en vecka, men jag backade. Inte nu! Inte så tidigt!
Månaderna gick och vi blev säkrare på varandra, men visst funderade jag ibland på om han verkligen var den rätta. Jag vet att även han velade hit och dit. Det här vanliga ”spelet.”
Hans ex jagade honom, och det var rätt irriterande, men hon hade väl insett att han var en guldkille, och ångrade att hon dumpat honom.
Tjejen ringde honom i tid och otid. Ville ha hjälp med än det ena än det andra, och snäll som han var åkte han dit, sedan tror jag att han njöt lite av situationen att vara eftersökt av inte en, utan två tjejer. Vilken kille skulle inte gilla på det?
Kapitel 3
20 mars 2001
Dagen D. Trött som attan hela dagen. Fundersam…
Gick hem klockan 3 från jobbet (skyllde på migrän).
Snabbt in med Timmy, sedan gick jag till Skanstull där jag shoppade hårspännen, mat och…graviditetstest.
Hem med fart. Mötte en gammal flirt på vägen som jag inte ens minns namnet på, och pratade lite.
Väl hemma slängde jag mig in på toan, slet av folien runt testet, och försökte pricka in kisstrålen utan att få för mycket på fingrarna. Väntade…
Det stod ett stort plus! Alltså är jag med barn.
Vad säger Peter nu? Springer han? Jag är nervös som faan! Glad ringer jag till Anita och berättar. Ringer sedan till Peter, men får tji svar. Vad gör han och var är han?
Funderar…
Är jag glad? Nja, mer förvånad. Hade inte väntat mig det här. Inte alls. Slarvat med skydd har jag ju gjort många gånger förr. Är det ödet? Är jäkligt rädd för hans reaktion. Drar han?? Gör han slut???
Älskar honom massor! (jag har bara inte vågat tala om det för honom ännu).
Nettan ringer, och jag berättar. Hon gratulerar och lovar att hålla tummarna.
Vad gör jag nu? Måste ju börja tänka på vad jag äter och hur hårt jag tränar. Får väl lägga av med de tyngsta vikterna.
Ödet är konstigt. Först flyttar jag själv till en 3:a, träffar Peter OCH blir gravid, men det kan bli missfall ännu.
När jag tänker på det gråter jag. Barnet är ett kärleksbarn. Om Peter drar klarar jag/vi oss själva. Pilutta honom.
Drömmen är väl att han bestämmer sig för mig, och mår bra med oss, dvs Timmy, mig och det kommande livet. Är det en dum dröm? En omöjlig sådan?
Kan inte riktigt fatta, och vet inte om jag är glad eller ledsen. Skulle velat ha Peter här NU! Kan jag hålla tyst när han ringer? Ringer han? Saknar han mig, eller är jag hans leksak? Bläh! Slutfunderat för idag!
Peter ringde klockan 23.14 och önskade god natt.
21 mars 2001
Gick från slussen till jobbet.
Dagen gick hyfsat fort. Anita ringde, och Nettan kom med en ros!
Peter…kom inte alls! Arg och ledsen for jag hem i sällskap med Nettan.
Karlsloken ringde på mobilen från mitt jobb vid 17.30. Han lovade komma hem till mig.
Jag är så j-a nervös. Vad säger han? Vad gör han?
Snabbt hem och bytte om. Jag var nervös men ändå beslutsam. Jag klarar det här själv om han inte vill ha mig/oss.
På jobbet idag satt jag och skrev en massa tänkbara namn. Allt känns konstigt! Jag som mamma? En underlig, främmande tanke.
Saknar Peter, men är fullständigt livrädd inför hans reaktion. Drar han direkt?? Ber han mig dra åt h-e?? Får jag kastat i ansiktet att jag inte är hans drömtjej? Är det så?
Han kom, och vi hade en helt underbar kväll. Älskog, sedan sömn.
Jag… vågade inte säga något!
22 mars 2001
Åt frukost och pratade.
Till slut sade jag att han skulle få en present av mig, och bad honom sätta sig. Han blev förvånad, men satte sig snällt.
Jag tog fram den inslagna boken jag hade köpt om att bli pappa, och stod darrande med den i handen när jag till sist fick fram det. ”Jag är gravid,” och fick ett ”jaha” till svar. Vadan detta? Han tog det finfint, och började prata om profylaxkurser osv. Vilken fantastisk man!
Han blev försenad till jobbet och vi hamnade i samma t-bana. Puss & hej innan vi skildes åt vid centralen.
Dagen gick fort! Anita och Nettan hälsade på.
Klockan 16.30 drog jag från jobbet.
Vid 16.45 ringde mobilen, men jag hann inte svara, och lite senare hörde jag på mobilsvararen att det var Peter. Han stod på mitt jobb och sökte mig. Ville ses.
Jag tänkte ringa honom och vända tillbaka för att möta upp honom, men skippade det. Gick hem och fixade mig. Han ringde senare, och vi pratade.
Som vanligt jiddrar han om sitt ex Monica. De hade försökt få barn, men inte lyckats.
Faan, jag vill inte veta! Jag blev ledsen och bad honom ge opp. Det var uppenbarligen inte alls meningen att det skulle bli dem, eller?
Lämnar han mig för henne? Vad har hon? Peter har berättat att de bråkade jämt.
Efter en massa funderingar ville jag ha ett svar och ringde upp honom och frågade ”tycker du att jag är fel tjej för dig? (med gråten i halsen). Han var tyst en lång stund och sade sedan ”jag har faktiskt ingen lust att diskutera det i telefon, vi får prata om det när vi ses nästa gång”
FAAAAAN! Jag var jätteledsen, men tänkte att jag inte skulle deppa ner mig.
På kvällen åkte jag till Karlsson&Co med Nettan och träffade flera trevliga killar, men hon blev illamående, och vi åkte hem redan vid elva.
När jag kom hem ringde jag till Peter och pratade en lång stund, sedan lade jag mig och läste alla böcker om barn som jag köpt, och somnade inte förrän klockan två.
Allt känns så främmande, och Peters svar skrämmer mig!
23 mars 2001
Ledig dag från jobbet!
Går till Dalens sjukhus och tar ett graviditetstest, som är positivt.
Jag blir rörd och gråtfärdig. Går tillbaka hem och ringer Peter, sedan far jag ner till honom (han jobbar just nu i Gamla stan).
Följer med honom upp på taket han just nu håller på att jobba med. Vilken utsikt! Mina ben darrar när jag skall gå från ett tak till ett annat på en gångbrygga som rör sig lite. (Jag har höjdskräck och är allt annat än tuff i den här situationen.) Peters hand blir röd där jag krampaktigt hållit.
Efteråt går jag till gymet och solar och tränar. Det gick finfint.
Nettan kommer till Hammarby och vi tar en härlig skogspromenad. Hon har löshår och lösögonfransar. (Jisus, slappna av! Till vardags behöver man väl inte använda lösögonfransar? Det känns som om man aldrig träffar den äkta tjejen.)
När vi återvänt till lägenheten beslutar jag mig för att fara in till skanstull och shoppa lite.
Vid åtta ringer Peter och pratar in ett meddelande på svararen.
Glatt berättar Peter att han och hans exex Sussi skall käka god mat och dricka vin, sedan skall han sova över där. Hm, inte roligt alls! Svartsjukans demoner härjar vilt i min redan förvirrade hjärna.
Jag låter bli att svara när han ringer senare, känner att det bara blir tjafs.
Hatar att han är hos en annan tjej, även om jag innerst inne litar på honom.
Skrev räkningarna idag, och är fattig som en kyrkråtta igen.
Egentligen skulle jag ha träffat Peters ex (den efterhängsna häxan Monika) och pratat ut (hon måste fatta att man inte jagar sitt ex som hon gör), men jag vill inte slänga i hennes ansikte att jag är gravid och ställer in mötet.
Har metallsmak i munnen och är lite trött, men annars är allt toppen.
26 mars 2001
Swisch! Så var arbetsdagen slut. Peter och jag sågs hemma i Hammarby och for in på stan för att gå på bio med Susanna. Filmen var urbra, och det kändes skönt med Peters hand i min. Framförallt eftersom han när vi mötts hemma berättat att han äntligen talat med sitt ex och sagt att han ville satsa på mig och vårt förhållande. Dessutom bad han henne sluta att ringa i tid och otid utan några speciella anledningar. Det lilla tvivlet som legat och grott i min mage gav med sig lite och lämnade mina tankar ifred.
Kapitel 4
14 april 2001
Hem till Hälsingland till mamma, pappa och systeryster och berättar att vi skall få barn.
Mamma jublade! Äntligen skulle hon få sitt efterlängtade barnbarn. Så hon har väntat! Syrran gratulerade och sade att hon skulle hålla tummarna.
17 april 2001
Hemma i Stockholm igen
Efter jobbet gick jag till gymet och körde ett tufft pass.
Efter det gick jag hem och tog ett härligt kokhett bad för att mjuka upp mina stackars muskler. Ringde till Peter som tänkte komma ikväll. Solade och lade mig på massagedynan.
Vid 21.30 ca gick jag på toaletten. Ve och fasa! En stor blodklump trillade ur mig!
Chockad sliter jag till mig en binda, och ringer snabbt till Dalens sjukhus, som ber mig att istället ringa SÖS. Där ber de mig omgående komma in på koll. Ringer till Peter som snabbt kommer hit. Vi slänger oss i bilen, och far in till SÖS-akuten.
Kom in direkt, men fick sitta i flera timmar och vänta på att bli undersökt. Var ledsen, men mest chockad! Peter var mest trött och satt halvslumrande i en utav väntrumsstolarna.
När de undersökte mig såg hon fostret, men ingen hjärtverksamhet.
Läkaren säger att barnet eventuellt är dött! Hon hade för mycket att göra, och ville ha en till åsikt från en annan läkare. Jag berättade att jag skall till Dalens sjukhus imorgon, så hon tyckte de kunde kolla läget där.
Vid tre på natten kom vi hem igen. Lika ovetande som innan.
18 april 2001
Skippade jobbet, och somnade om efter att ha ätit frukost med Peter. Vi pratade om det som hänt.
Blöder inte längre, men är livrädd att det skall börja igen.
Ringde till syrran och rapporterade, sedan gick jag till jobbet full av funderingar och tankar.
På eftermiddagen gick jag till Dalens sjukhus i hällregn, och kom in till en barnmorska som ringde till närsjukhuset (de hade ingen ultraljudsmaskin på MVC) som låg intill.
Hon såg att fostret var litet som en böna, men såg inga hjärtslag, MEN eventuellt är orsaken att jag räknat fel och bara är i 5:e veckan. Då syns inga hjärtslag berättar hon. Hoppas, hoppas. ”Gå hem och vänta på naturens gång” säger läkaren.
Innan jag gick tillbaka hem införskaffade jag bindor, tamponger och Ipren, redo för det värsta. Köpte solbulle och macka på Seven Eleven mittemot.
Går hem och ringer till Peter som fortfarande jobbar i gamla stan, sedan åker jag dit, och vi går till Elektro söder på Folkungagatan för att titta på lyktor. Vi gick till McDonalds och köpte milkshake, sedan åkte vi hem och käkade pizza.
När vi lagt oss vänder Peter sig emot mig och lägger handen runt min haka, sedan säger han ”Jag tycker jättemycket om dig, och stormtrivs i ditt sällskap. Du är en guldtjej Anitha. Jag är så glad att jag träffat dig.”
Lite ovan att dryfta mina känslor som jag är blir det bara ett ”detsamma, du är en underbar kille” Vill säga att jag älskar honom, men törs inte. Även om det känns så vill jag vänta med att säga orden.
Vi lägger oss i sked och somnar så.
19 april 2001
Stannade hemma från jobbet.
Har lite mensvärk, men det kommer inget blod. Blir det missfall eller barn?
Tvättade, städade, pluggade spanska, diskade och kollade videofilm. (Som naturligtvis handlar om en tjej som är gravid). Väntade…
Springer på toaletten gång på gång, redo att se blod i bindan, men ännu inget…
Dissekerar min stackars mage. Gör den ont, eller är det mer aktivitet än vanligt därinne? Värker det i ryggslutet?
Jag vågar inte åka någonstans, eller gå ut i skogen, ifall att…
Stackars lilla barn. Vilken början. Var det en tvilling som försvann?
(Jag läste en artikel om det för ett tag sedan. Kvinnan ifråga hade haft ett missfall med en massa blödningar, men hade ändå varit gravid när de senare kollade med ultraljudet.)
Lägger mig och läser, men somnar och väcks av telefonen. En gäspande Peter sitter i andra ändan och babblar på utav attan om ditt och datt.
Jag avslutar samtalet rätt snabbt och somnar direkt.
20 april 2001
Ringer till Peter när jag trasslat mig till jobbet genom ösregn. Stackars Timmy är genomvåt!
Går hemåt vid 16.30.
Får sms från Peter som berättar att han längtar och kommer efter att han gjort några ärenden.
Jag tar t-banan till Gullmarsplan och går, eller, skuttar fram mer. Jag älskar att promenera!
Väl hemma badar jag Timmy, och kliver sedan själv i ett skumbad.
Jag har tänt en massa ljus och satt på en bra cd. På med myskläder efteråt och läser en bok. Väntade…
21 april 2001
Jobbar.
Tittade på en bra film på kvällen.
Väntade…
22 april 2001
Jobbar.
Fostret är 6 veckor.
På kvällen åkte vi till Peters syster Annlouise som fyllde 40 år.
Jag satt som på nålar hela tiden, och sprang med jämna mellanrum på toaletten för att kolla trosan.
Väntade…
23 april 2001
Till Peters morbror efter jobbet och firade honom.
Jag var sur och arg på alla. (PMS?)
Diskuterade med Peter, och avslutade med härligt sex som resulterade i blodbad.
Var det missfall?
Nja, det lugnade sig, men natten blev allt annat än lugn. Jag låg som på nålar hela natten.
29 april 2001
Började få molvärk i magen på eftermiddagen, som stegrade sig till vansinnig värk på kvällen.
Satte på mig min TNS-apparat som jag brukar använda mot mensvärken. (Den brukar vara fördjävlig, och lindras av apparaten).
Ringde efter Peter som kom och körde mig i ilfart till SÖS. (Tur att vi bor så nära)
Det kändes som jag skulle gå sönder, tårarna sprutade, och TNS-maskinen satt som i ett skruvstäd i mina händer, hårt, hårt tryckt mot magen.
In på förlossningen där personalen försökte häva smärtan, men de berättar att jag nått min smärttröskel och att det då är svårt att få stopp på värken.
Jag gråter och skriker av smärta, blåhåller min TNS-apparat, och får efter lite tjafs behålla den eftersom den ger lite lindring. (Jag har högsta läget på, så att magen får krampa ordentligt). Försöker andas lugnt, och följa med i smärtvågorna som ju blir lite, lite lindrigare emellanåt. Åker in på operation (skrapning) kl.19.
Peter var med hela tiden, och låg efter operationen med mig i sjuksängen och sov.
Jag mådde pyton! Hela grejen med värkar, alla droger och skräcken för missfall eskalerade i gråt och spyor.
30 april 2001
Vaknade fortfarande illamående, men framförallt yr i huvudet.
Fick åka hem.
När vi kom hem åkte vi till stugan i Furusund för att få miljöombyte.
Jag återhämtade mig relativt snabbt och tänkte att det var naturens sätt att stoppa en dålig graviditet, och att det varit något fel på barnet, men visst, det sved inuti själen när jag såg andra havande kvinnor.
Peter och jag diskuterade igenom ärendet barn, och bestämde oss för att försöka igen. ”Annars kan man ju faktiskt adoptera” sade han sådär helt apropå en dag.
Vi diskuterade lite om adoptioner, och jag lovade att titta på nätet angående vad som krävdes o.s.v.
Jag började i alla fall äta folsyra som anses vara bra om man vill ha barn, och slutade med cocacola som anses vara skadligt, eftersom det innehåller koffein. Kaffe har jag ju aldrig någonsin druckit, så det behövde jag inte tänka på.
Den 17 maj firade vi ett halvår tillsammans. Peter utförde en hemmagjord striptease för mig men jag tyckte bara att det var gulligt och inte ett dugg sexigt. På kvällen gav vi varandra massage.
Kvällarna tillbringade jag och Timmy ofta nere vid vattnet med fiskespöet, funderande över livets mening och varför en del saker blev som de blev. Peter jobbade extra på sitt företag och kom hem sent på natten trött intill döden.
En bekant till honom ville anställa mig på sitt företag, men något sade mig att det inte var bra att göra det, och jag fortsatte mitt gamla vanliga slit på min elfirma. Några år senare gick killen in i väggen, utbränd av att ha jobbat för mycket, och tog lite senare livet av sig på grund av sin depression.
Mitt liv fortsatte i sin gamla vanliga trall och missfallet lades upp på hjärnans minneshylla. Vårt förhållande nådde till stadiet ”skall vi göra slut eller fortsätta?”, men Peter sade inget utan behandlade mig lite kyligare än vanligt. Naturligtvis resulterade det i tjafs, onödigt sådant enligt min mening. Jag grät och grubblade.
Vi tog beslutet att åka på luff till Thailand och snabbt bokades en sista minuten resa dit.
Kapitel 5
28 augusti 2001
Vaknade tidigt bredvid Peter. Låg och tittade på honom tills jag somnade om.
Jag följde hans perfekta profil med fingret i luften, och undrade hur våra barn skulle se ut med min uppnäsa, och sedan hans perfekt formade. Vilka A-barn.
Somnade om.
Vaknade igen när klockan ringde 5.30. Jag var dödstrött!
Peter gick på toaletten, och kröp sedan ner till mig igen, vi låg och gosade. Tänkte på älskog, men jag blödde igår och har en tampong inne. Mens, eller?
I cirka tre veckor har jag småblodat nu. Jobbigt!
Jag är livrädd att få den där helvetesvärken, utan att ha möjlighet att snabbt ta en Ipren eller t.o.m starkare tabletter, och har alltid både tamponger och smärtlindrande med mig, och bindor, stooora tjocka.
Helgen tillbringade vi hemma i Hälsingland på dop (syrrans söta dotter Signe).
Jag hade dagen till ära min fina lila klänning på mig. Jättesnyggt!
Prästen hade vissa problem med att hålla den lilla som hade blivit ett antal månader och var rätt tung. Lyckligtvis tappade hon inte henne, men det var väldigt nära.
Vi sov i Hibostugan och älskade varje dag. Oskyddat! Det kanske inte är så klokt, men det var mysigt.
På söndagen for vi tillbaka till Stockholm och det blev vardag igen.
Jag tog en ledig dag från jobbet och hade shoppingdag.
På eftermiddagen gick jag förbi apoteket och köpte ipren, tamponger, och graviditetstest, och efter en hamburgare på Clock skyndar jag hem och sliter upp graviditetstestet (är råpissnödig!) Det blir ett stort PLUS! Barnet blev nog till på Ålö när vi var där och tältade.
Ringde till syrran, som berättade att hon eventuellt också är gravid. I samma månad!
Ringde till Peter, som inte verkade ett dugg förvånad. Glad? Och jag? Jag låg lågt. Missfall, missfall, ringde det i huvudet. Ta INGET för givet.
I maj kommer barnet, om det lyckas. Nu förstår jag min trötthet, den konstiga smaken i munnen, och mina blödningar.
Vad gör jag om det blir missfall igen? Svar: Använder pessar. JÄMT! Kanske steriliserar mig? Ger inte mig själv ens chansen att bli gravid. Jag vill INTE uppleva den smärtan igen.
Efter 3 månader är missfallsrisken över. Klarar vi det?
Tittade på tre stycken halvbra videofilmer.
Peter kom hem efter att ha tillbringat kvällen hos sin syrra, och hade kärleksmums med hem till mig.
29 augusti 2001
Det spänner i magen.
Gick ut och gick med Timmy.
30 augusti 2001
Peter skjutsade mig till jobbet.
Han berättade att han skulle till Falkenberg med sina polare över helgen, och jag var lite ledsen för det. Tänk om något händer? Vill inte vara ensam då.
31 augusti 2001
Sov dåligt hela natten.
Var arg och besviken.
Hur kan han åka iväg när han vet att jag eventuellt måste åka iväg akut till sjukhuset? Tänker han på det? Samtidigt vill jag inte låsa honom.
Vred och vände mig till klockan ringde vid sju. Jag var trött som faan.
Käkade en banan till frukost. Tänkte på Peter.
Ibland kom glädjen över att vara gravid, men…
Jobbade.
På kvällen när jag kom hem upptäckte jag bruna flytningar i trosan… Avvaktar!
Är lite rastlös, och öm i min mage. Varför?
1 september 2001
Jobbade.
På lunchen gick jag in på internet och läste om missfall. Lite klokare blev jag. Jag är inte ensam. Det finns många som mig därute.
Jobbade till 15.00. Ringde till Anita och berättade om min graviditet.
Blödde lite grand, en blandning av brunt och rött. Har värk och käkar Ipren.
Sussi kom och vi gick på bio, sedan for jag hem med t-banan och slötittade på tv.
Blödningarna hade stillnat, men molvärken var kvar!
Peter ringde vid två på natten, lite onykter. Han berättade att han saknade mig och att han älskade mig. (Hm, det vill jag höra honom säga i nyktert tillstånd.)
Han berättade att han var vilse i stan, och hade tappat bort polarna och letade nu febrilt efter en taxi. Jag kunde emellanåt höra honom hojta ”TAXI!!!” innan han fortsatte prata i telefonen. Tydligen var alla upptagna, och en svärande Peter hördes om igen i luren. Till slut sade jag åt honom att koncentrera sig på att hitta en taxi istället för att babbla med mig. Efter ett ”God natt hjärtat. Älskar dig massor!” lade han på.
En liten stund senare ringde Danne (en kompis). Han var lite onykter och svamlade mest. Till slut gav han upp och sade hejdå. Jag hade nästan somnat med luren i handen, och ryckte till.
Sov oroligt! Lever livet i min mage?
Läste läkarböcker tidigt, tidigt på morgonen för att försöka stilla min oro.
2 september 2001
Jag tror magen har lugnat ner sig.
Åkte till Farsta Centrum för att shoppa runt lite, och ringde till Peter som berättade att han hade fått tag i taxi inatt och hittat resten av gänget till slut.
Efter en härlig dag på shoppingcentrumet kom jag hem och upptäckte yttepyttelite blod på tampongen, men bara lite grand.
Blir det bäbis? Det smakar metall i munnen…
Peter kom över och var jättepussig och nuttig. Vi käkade pizza och tittade på film, men gav upp efter en stund och ramlade i säng och babblade istället. Vi pratade om samboskap och barn.
4 september 2001
Vaknar tidigt, käkar frukost, lägger mig i sängen och myser med Timmy, sedan ringer jag till gyn och beställer tid för ultraljud. Skall dit på torsdag.
Syrran och jag sms:ar varandra fram och tillbaka.
Hon berättar att hon är gravid och skall få samtidigt som mig. Spännande MEN desto värre om jag får missfall igen! Ber henne att inte tala om för mamma ännu.
Fostret är 8v.
6 september 2001
Käkade frukost, sedan gick jag ut med Timmy i ösregn.
Mamma ringde och frågade hur det var. Hon sade att jag inte skulle vara orolig, allt var säkert okey. (Jäkla syrran! Hon skulle ju inte säga något.)
Gick till Dalens sjukhus och gjorde ultraljud. Fostret var dött, och hade dött i 7:e veckan (jag var i 8:e veckan nu). De sade att kroppen nog skulle stöta ut det själv, och att vi skulle avvakta.
När jag kom ut från sjukhuset sparkade jag hårt med foten i gruset, och sade med hög röst ”förbannade jävla kropp, varför sviker du mig jämt! Faaaan!” Tårarna lurade bakom ögonlocken hela vägen hem. Ville inte gråta, inte ute, inte här bland folk.
Jag sms:ade syrran vad som hänt och hon textade sms och ringde för att försöka trösta.
Anita ringde när jag sms:at och försökte trösta.
Jag var vansinnigt ledsen, och ringde till Peter. Saknade honom mer än någonsin.
Varför jag? Vad faan felas? Är det mitt fel? Eller Peters? Är det ödet? Grät floder och funderade.
Peter kom sent, sent
11 september 2001
Regn, bara regn.
Åkte till gyn klockan åtta för dubbelkoll, men faktum kvarstod, fostret är dött!
For storgråtande med Peter vid min sida till SÖS för att kolla ytterligare.
De gjorde ultraljud, och grävde därnere igen. DÖTT! Jag fick tid för skrapning imorgon.
Gråten ville inte sluta, det kändes som att jag gick sönder. Peter gjorde allt för att trösta, men jag tog inte till mig någonting. Allt kändes nattsvart!
12 september 2001
Skrapning kl.9. Blev yr i mössan efteråt. (Jag tål inga droger överhuvudtaget och blir så himla dålig av dem. Jag spyr som en räv, och vill bara sova.)
Fick sova över tills dagen efter. Peter kom vid 22-tiden för att säga godnatt. Jag bara GRÄT.
Det verkade som om han kände sig obekväm i situationen. Svårt för honom att förstå vad jag känner. Han hade ju inget foster i sig! Förlusten blir ju inte lika verklig då.
13 september 2001
Peter hämtade mig kl.9. Jag var yr i mössan fortfarande. Han gav mig en jättebukett med superlånga röda rosor.
När jag kom hem kröp jag ner i sängen och sov. Peter lade sig bredvid och höll tyst om mig.
Jag grät och spydde om vartannat.
Vi började titta på större lägenheter i Hammarbyhöjden för att flytta ihop.
Min var ju en liten trea på 64 kvm. Visserligen väldigt charmig med trägolv och öppen spis, men det slutade med att han flyttade in i min lägenhet som vi helrenoverade.
Lägenheten han hade i Solna hyrde han ut i andra hand till sin kompis ”Mackan.”
12 mars 2002
Hemma från jobbet pga mensvärk som blir värre och värre ju längre dagen går.
Får åka till akuten till slut, där de berättar att en cysta antagligen brustit i magen, men de undersöker mig inte.
Jag frågar flera gånger kvidande av smärta efter något smärtstillande, men de vägrar ge mig något eftersom de inte är hundra procent säker på orsaken.
Åker hem efter att ha legat flera timmar på en akutbår bakom ett skynke. Smärtan försvann lika fort som den kommit.
Jag sade upp mig från mitt jobb på elaffären efter att ha arbetat 12 år där. Orsaken till det var att när vi skulle prata om höjning av lönen sade min chef till mig att jag inte gjorde någonting, varvid jag snabbt kontrade med. ”Men då kan ju jag sluta då?”
Sagt och gjort. Jag kände mig kränkt! Hade ALLTID ställt upp på övertid mm, och visste att jag jobbade HÅRT! Jag skötte inköp, skyltning, rengöring, försäljning och telefonrådgivning.
De hade guldtider med mig där. Alla kunde gå och komma som de ville.
Snabbt letade jag upp en plattsättarfirma i telefonkatalogen och ringde upp dem för att söka som lärling. De anställde mig på direkten!
Tungt som attan, men jättekul. Tyvärr fick jag efter ett tag problem med min ena hand som plötsligt en natt domnade bort totalt. En obehaglig känsla. Hela armen började sticka och domna. For snabbt till akuten! Jag hade fått karpateltunnelsyndrom och akut-opererades.
Operationen gick bra, men det ville inte läka riktigt.
Stygnen gick upp om och om igen och vårdcentralen försökte tejpa ihop, men det ville inte fungera.
Efter ett års sjukskrivning hittade jag en sjukgymnast som hjälpte mig att få lite mer styrka och rörlighet i handen (den hade ju stelnat till alldeles eftersom jag inte kunde röra den pga smärtan).
Den ständiga värken i min hand fick jag leva med.
Karriären som plattsättare var över. Styrketräningen fick jag också lägga på hyllan eftersom det är svårt att träna med en hand. Det blev lite tomt. Framförallt blev det mycket dötid över.
Hade hållit på med styrketräningen sedan jag flyttade till Stockholm i början på 80-talet.
15 april 2002
Systeryster ringde och berättade att hon fått en liten pojke! Så glad jag blev.
Hon hade fött för några timmar sedan, och redan fått åka hem.
Stackaren kunde, och ville ju inte prata om sin graviditet med mig eftersom hon visste om alla mina missfall. Hon hade legat lågt och hållit sig undan.
Kapitel 7
8 juni 2002
Jaha då var det dags igen. Trots alla mina tveksamheter är jag nu gravid igen, tredje gången gillt eller?
På kvällen var vi på fest hos Micke i Jakobsberg.
Videofilm på kvällen när vi kom hem.
17 juni 2002
Fostret är 6 veckor.
Vid lunchtid började jag blöda, men det slutade.
Jag mötte Peter vid Gullmarsplan, och vi for till Ralf och hälsade på.
18 juni 2002
Började blöda igen.
27 juni 2002
Blod igen, men det slutade.
15 juli 2002
Blod igen!
16 juli 2002
Gynekologen kl.10. Fostret dött.
Till SÖS för extrakoll.
GRÄT!
17 juli 2002
SÖS kl.8 för att få skrapning. Jag storgrät! (Uppå alltihop så har jag ju sprutskräck och svimmar nästan bara av att SE en spruta.)
Helt fel när man råkar ut för det här om och om igen. BLÄH! SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!
Jag är rädd att aldrig få barn.
Vill prata med Peter om missfallen, men han pratar bort och förstår inte.
Skall väl egentligen vara nöjd med livet. Sitter i en fin nyrenoverad lägenhet med öppen spis, är frisk och har ett jobb. Kräver jag för mycket?
Kapitel 8
15 oktober 2002
Vi var på utredning hos gynekologen där de pratade och tog kromosomprov på Peter och gynundersökte mig.
På vägen hem köpte jag ett ägglossningstest och använde det när vi kom hem.
Älskade på natten eftersom man skulle det när LH var låg. Nja, det känns konstigt att ha sex på bestämda tider.
Vi hjälpte en kompis att helrenovera sin lägenhet, och hann inte tänka så mycket på barn och sådant där. Dagarna bara gick
Vi började prata om att adoptera, eller IVF, men nja. Jag vill ju så gärna ha ett barn den naturliga vägen. Vill helst inte manipulera med naturen. ”Det är väl inte meningen att jag ska få några barn” säger jag, och känner tomheten inom mig samtidigt som tårarna bränner innanför ögonlocken. Peter håller om mig hårt, hårt medan han stakande säger ”Lilla, lilla gumman. Vi kan väl adoptera om det inte fungerar på vanligt vis. Inget är väl omöjligt?” Vi diskuterar om och om igen, men kommer aldrig riktigt till skott.
Tittar på internet på hemsidor om adoption, men beställer aldrig några papper.
Eftersom jag inte kunde jobba som plattsättare längre, satte jag ut en annons i DN om att jag sökte ett 7-16 jobb.
Ett fastighetsskötarbolag svarade, och jag gick iväg för att testjobba. Det var jättekul, om än lite väl lugnt. Man satt ju mest i telefonen hela dagarna och lyssnade på olika hyresgästers klagomål. En del högljuddare än andra. Vissa hade ingen respekt alls för människor, och kunde vräka ur sig både det ena och andra när de var missnöjda.
För att få tiden att gå städade jag lite, och hjälpte ena ägaren med lite pappersarbete när tid fanns. Arbetet skulle börja efter nyår.
Kapitel 9
Vi tog flyget till Thailand för att luffa runt där en månad. Bara slappa och strunta i barnlängtan, jobb och dåligt väder. Mobiltelefonerna stängde vi av och lämnade hemma. SÅÅÅÅÅ skönt!!!
Vi landade i Phuket och tog en skramlig buss till Krabi, där vi dödströtta ramlade in i vår första bungalow. Älskade intensivt och hett, sedan somnade vi, och sov tills dagen därpå.
Måste nog erkänna att det var lite läskigt med alla stora insekter, framförallt spindlarna, och alla ormar.
För även om vi inte såg några visste jag att de fanns i närheten. En thailändare vi pratade med berättade att ”ni turister är så rädda för ormarna i djungeln, men ormarna finns på hotellen där de ringlar runt och letar råttorna som äter hotellets matrester.”
Det skrämde upp mig rejält och jag stoppade alltid en massa tygbitar och näsdukar i alla håligheter som fanns i våra bungalower som vi bodde i.
Jag låg alltid på spänn och lyssnade på djungelns alla ljud.
På en ö som heter Koh Libong fick jag möta fasan jag försökt undvika.
En tidig morgon när vi passerade en fiskeby som låg granne med vår resort ser vi en tjock ca 2 meter lång orm ligga på stranden. När vi på stapplig engelska frågar vad som hänt berättar de att den kommit upp från vattnet tidigt på morgonen, och att killarna strypt den med ett rep.
Gissa om jag blev rädd! Jag ville åka från ön så fort som möjligt, kände mig inte säker alls.
Peter försökte lugna mig, men var även han skärrad av synen av den stora feta ormen.
Vi gjorde utflykter av alla de slag. Red t.o.m. på en elefant. Skithäftigt!
Lite vingligt innan man lärt sig behärska tekniken, men det var ju faktiskt inte första gången för mig.
(Efter att jag vunnit en försäljningstävling för flera år sedan där priset var en 10-dagarstripp till Thailand hade jag första gången stiftat bekantskap med elefantridning och funnit det underbart roligt.)
Vi hamnade på platser där inga turister fanns, och ingen kunde engelska. Samtalade med hjälp av teckenspråk, och visade ord i en engelsk-thailändsk ordlista. Träffade många goa roliga människor.
Både jag och Peter är ju rätt snacksaliga, så vi pratade med alla! Vi var så nyfikna på människorna som bodde i landet. Hur de levde, och vilka personligheter de var.
Vi träffade andra svenskar, men höll oss på södra sidan där det nästan var turistfritt.
Det är ju så vackert att det gör ont i själen! Stora lummiga gröna skogspartier panorerades förbi vårt bussfönster. Jag satt och njöt av utsikten varenda sekund. Så mysiga människor, så snälla, hjälpsamma, generösa och rara.
I Nakhon si Thammarat köpte Peter ett par stora guldörhängen som jag förälskade mig i.
Det blev min julklapp. Butiken bevakades av gevärsprydda vakter. (Det tyckte jag var ett bra bevis på att det var äkta vara.)
Vi promenerade massor. Man ser så mycket mer då tycker jag.
Det blev ibland milmarscher.
Jag åt mängder av mat! Var konstant hungrig, och förbenat trött när kvällen kom.
Inget nattliv där inte.
Till slut blev jag lite konfunderad över det, och köpte ett graviditetstest Jag hade ju haft småblödningar istället för mens under tiden där, men trott att det berott på miljöombytet.
Så himla fel jag hade…
24 december 2002
Köpte ett graviditetstest i affären på hörnet. Känns lite underligt att göra det i ett främmande land. Ett stort PLUS visar att jag är gravid! Hurra, och hjälp! Inte här. Inte så långt från Sverige. Snälla!
Jag har en liten blödning, och vi befarar det värsta. Stoppar ner tamponger i massor, bindor och smärtstillande tabletter i min väska. Hade som tur med mig sådant hemifrån. Hade fått starka tabletter från sjukhuset som klarade smärtan bättre än Ipren.
”Jaha,” då var det dags igen då.” sade jag för mig själv.
Är fullkomligt livrädd att något skall hända, och som tur är far vi hem den 27:e.
Hoppas inget händer innan dess.
25 december 2003
Tidigt på morgonen tog vi bussen till Patong och hämtade Peters skjortor som han beställt hos en skräddare. De var urläckra! När vi kom tillbaka till vårt hotell propsade han på att gå ut på krogen ”Vi har ju inte roat oss på jättelänge och det är ju massor av krogar som bara väntar på att besökas i de här kvarteren. Kom igen nu gumman. Du kan inte sitta här och uggla i flera dagar. Det är nog ingen fara.” Jag fnyste för mig själv och muttrade ”ingen fara, så lätt det var för killar som bara gjorde det roliga, sedan slapp de eländet.” Jag tog mig själv i kragen och försökte bortse från oron som ständigt närvarade. ”Okey, jag skall bara fixa till mig först” sade jag och bytte snabbt om till något snyggare än shortsen som ständigt satt på för enkelhets skull. Under kvällen fick jag ont i magen och längtade desperat till vårt hotellrum. Till slut, tidigt, tidigt på morgonen lyckades jag slita Peter från krogen där han fallit i samspråk med en urtrevlig svensk som ägde ett hotell i närheten.
27 december 2003
Flyget gick från Phuket klockan 11.55. Det var med en lättnadens suck som jag satte mig i flygstolen ÄNTLIGEN skulle jag få komma hem. Samtidigt var det lite sorgligt att lämna det här härliga landet som jag gärna bott permanent i.
När vi kom hem igen till Sverige blev vi båda supersjuka. Peter fick t.o.m. blåsor i munnen.
Jag hade ont i hela kroppen och var superförkyld. Snoret rann och vi fick hosta.
Jetlag på det. Vi hade båda rasat massor i vikt, och var lite väl smala.
Det blev en avslagen nyårsafton, men vi bjöd hem lite vänner och gjorde det bästa av det. Berättade för min bästa väninna Susanna att jag var gravid, men höll det hemligt för alla andra, inklusive våra föräldrar. Ville inte göra mamma ledsen och besviken igen.
Kapitel 10
19 januari 2003
64 dagar har gått.
Tvättade. Solade i solariet, och shoppade.
Peter och jag for till överskottsbolaget för att shoppa loss lite på schampon, mjukmedel och annat krafs.
Plötsligt kände jag att jag började störtblöda, och rusade till deras toalett där jag snabbt stoppade in en tampong och satte dit en extratjock binda. Jag beslöt mig för att vänta lite med smärtstillande tabletter, men köpte en Mer att skölja ned tabletterna med ifall det skulle behövas.
Vi for hemåt, men var beredda på att dra till SÖS i ilfart om det skulle behövas.
Väskan som ständigt stod startberedd ställdes ut i hallen intill ytterdörren. Jag letade upp några bra böcker som jag lade ner.
Det slutade blöda efter en stund, och vi avvaktade.
Jag hade ont i magen på natten, och grät.
Var det början till ett missfall igen?
25 januari 2003
Peter jobbar extra, så jag passade på att träffa Susanna.
Vi gick på stan och shoppade lite grand.
Plötsligt känner jag att det börjar blöda igen, och tog snabbt bussen hem.
Jag var rädd att allt skulle starta upp när jag satt på bussen. (Det var skönt att stänga ytterdörren bakom sig, och kunna lägga sig i soffan.)
Avvaktade… Det lugnade ner sig.
På kvällen hade vi TV-kväll.
29 januari 2003
På morgonen gick jag till Dalens mödravårdscentral och beställde tid för undersökning. Skrev i dagboken som de har där. Berättade lite snabbt om alla missfallen, och om min längtan att allt skulle gå bra den här gången.
Barnmorskan mätte magen som var 78 cm. Jag väger 53,8 kg.
Finns det hopp? . . . Kanske, kanske.
31 januari 2003
Vaknade med migrän, men försökte ändå vara uppe. Jag tog inga tabletter eftersom jag är gravid.
På kvällen gick vi på Malmgrens restaurang och käkade istället för att fixa mat hemma.
Efteråt blev det TV-kväll
1 februari 2003
MIGRÄN (Tyvärr brukar den hålla i sig minst 3 dagar..)
Peter for till sin kompis och hälsade på.
Parterna och Susanna kom hit och hälsade på, och vi gick till Malmgrens och käkade.
(Skallen värkte, men jag ville så gärna göra något normalt.)
Efter ett tag fick jag ge upp eftersom värken skapade auror, och började bli för djävlig.
Väl hemma lade jag den blå kylklumpen mot pannan, strök på tigerbalsam och försökte massera min nacke. Slutligen drog jag täcket över huvudet och försökte sova. Värken pulserade i huvudet. Dunk, dunk, dunk!
4 februari 2003
MIGRÄN.
Gick till Dalens sjukhus kl.15 där barnmorskan såg att allt är bra. Hon lät mig höra barnets hjärta med hjälp av en speciell maskin för att stilla min oro, och jag grät av lycka, men visste att än var inte oron över. Det hade ju bara börjat
Ringde överlycklig till Peter, syrran och Susanna när jag kom ut från mottagningen.
På kvällen blödde jag lite grand.
5 februari 2003
Blödde lite grand på morgonen. Vad felas?
Peter skjutsade mig till jobbet så jag skulle slippa promenera dit.
På kvällen övade vi salsasteg och åt gott.
6 februari 2003
Peter skjutsade mig till jobbet. (Stackaren, han får ju stiga upp ännu tidigare än vanligt nu)
Salsakurs på kvällen som gick lite sådär. Är snurrig i skallen.
Hade bruna flytningar…
10 februari 2003
77 cm över naveln.
Vikt 53,5 kg.
Badade jycken och badade själv skumbad efteråt.
Peter jobbade extra i Kallhäll
14 februari Alla hjärtans dag
Peter skjutsar mig till jobbet.
Magen molvärker (ungefär som lätt mensvärk). Undrar vad som händer därinne egentligen? Har bruna blödningar, men bara lite.
Tar bussen hem eftersom jag är livrädd att få missfall mitt ute i skogen (jag går ju genom den på vägen hem).
Kryper i säng när jag kommer hem, och ligger där tills Peter kommer.
Vi går och köper kinamat. Jag vill bjuda, men Peter är snabbare med att ta fram plånboken.
På natten älskar vi försiktigt…livrädd att orsaka något. Kan inte slappna av. Inte en sekund, men har sex för hans skull.
17 februari 2003
Peter skjutsar mig till jobbet.
Klockan 3 åker jag på ultraljud på Dalens mödravård, och Peter möter vid sjukhuset.
Nervöst och samtidigt spännande.
Vår läkare visar sig vara hon som var så j-a otrevlig vid sista missfallet när jag var på Östgötagatans gyn, men nu var hon snäll och vi fick se det lilla knytet i magen.
En enorm upplevelse! Lite konstig känsla bara.
Jag har ett barn i mig och det känns som en liten alien. Overkligt.
Åker och hälsar på Peters mamma.
Det känns som om jag svävar fram. Är så ofantligt lycklig att allt var okey!
18 februari 2003
Peter skjutsar till jobbet.
Lite lätt illamående tvingar jag i mig flingor med hallonyoghurt, men känner att jag börjar tröttna på det. Tyvärr är det ju enda frukosten jag klarar av att äta.
Dagen går hyfsat fort. Louise frågar hur det gick, och jag berättar att jag är gravid. Hon blir glad, men lite bekymrad över hur de skall klara sig utan mig på firman då jag skall vara barnledig.
Jag berättar om alla mina missfall, och ber henne att inte ta ut något i förskott. Vem vet ? Det kanske går åt fanders imorgon?
När jag säger hejdå, och går hem önskar hon mig lycka till.
Jag promenerar hela vägen hem. Det är halt som sjutton, men snön är upptrampad.
Pratar med Chantells matte utanför huset, men blir mer och mer illamående tills jag måste säga hejdå, och gå in för att slänga i mig en macka.
Käkar blodpudding till kvällsmat. Jag behöver ju järn.
Illamående hela tiden, och det smakar järn i munnen.
3 mars 2003
Fostret 15v och 2 dgr
Badade skumbad med Peter och hade levande ljus.
Efteråt låg vi och gosade framför öppna spisen. Mysigt. Vi älskade försiktigt, försiktigt, men det blev blodbad. Stora blodklumpar kom ur mig. Jag blev rädd och grät, men det lugnade ner sig. Peter somnade.
Jag låg på helspänn och kände efter om det rann något ur mig. Till slut, framåt morgonsidan somnade jag, men sov oroligt, och hade mardrömmar om blod.
Är jättenervös att något håller på att hända.
5 mars 2003
Peter knäckte plåt (till ett takjobb de skulle göra) hos Raffe på kvällen och jag följde med…lite rädd för att vara hemma själv ifall något händer.
Småblöder fortfarande.
6 mars 2003
Salsakursen gick sådär. Mår illa och har svårt att snurra. Kan inte riktigt följa med i instruktionerna. Det känns som att hjärnan inte kopplar riktigt…hm…vadan detta?
Annars är det superkul! Får väl gå om kursen en gång till när allt är över.
Småblöder fortfarande.
24 mars 2003
Vikt 54,9 kg. stuss 89 cm.
Till mödravårdscentralen där de gjorde ultraljud, och fotograferade den lille. Ja, det var en liten kille som vinkade med snoppen därinne. Allt var okey. Han sparkade och levde om.
Fick se honom på monitorn och grät. Herregud vad mycket känslor som rörs upp i mitt hjärta. Så liten, så spröd, och kanske, kanske min? En stor tyngd försvann från mitt hjärta.
Ringde alla vänner och rapporterade läget. Hade ju väntat mig det värsta.
Jag flög med små lätta steg hem.
På kvällen övade vi salsasteg, men jag blev yr i mössan, och illa mådde jag ju innan vi började dansa. Så vi avslutade övningarna, och satte oss framför dumburken istället.
Jag var trött, så trött och somnade strax.
Kapitel 11
16 april 2003
Vikt 60,6 kg. midja 88 cm.
Mådde pyton hela kvällen och magen spänner! (Det känns som om någon pressat ner en fotboll i magen.)
17 april 2003
Jobbade bara halvdag.
Magen spänner. Vad felas?
Jag gick sakta hemåt genom skogen, och kröp till kojs när jag kom hem. Dödstrött!
29 april 2003
Fostret 23v och 3 dgr
Badade skumbad med Peter, sedan käkade vi god mat och tittade på tv.
Jag är öm som attan i höfterna.
Jag och Peter sprang på en massa teatrar och olika föreställningar. Väl medveten om att sådant inte skulle göras lika ofta om vi fick barn. Jag säger om… för fortfarande var jag inte säker på att vi skulle få barn.
Allt kan hända under en graviditet.
Fick svårt att stå och sitta pga grym värk i höfter och rygg. Peter var gullig och stod för massage var och varannan kväll. Det hjälpte faktiskt…en stund.
Det spänner i magen så att jag får stanna med jämna mellanrum och vänta lite innan det försvinner.
Promenaderna hem från jobbet tar väldigt lång tid… ibland timmar.
Kapitel 12
9 juni 2003
Fostret 29v och 2 dgr.
Jag väger 59 kg. (Vilken koloss man blivit!)
Åkte hem från Vadstena där vi varit och hälsat på vår kära tant Birgitta.
Peter lyckades få fortkörningsböter..1600 pix. (Vad arg jag blev. Hade precis innan vi blev stoppade sagt åt honom att sakta in.)
Jag var trött som faan, och mådde vansinnigt illa. Höfterna och ryggen värkte.
Allt var superjobbigt.
Såg (och kände) att jag har fått min första hemorrojd! Det är inte lätt att vara gravid.
14 juni 2003
Badade skumbad tillsammans, sedan myste, gullade OCH älskade vi…försiktigt, försiktigt, MEN…
Det blev blodbad! Massor av blod!! Det bara forsade ur mig.
Jag grät och skrek om vartannat…förbannade livet…min sexlängtan…faan… Om vi inte hade älskat så kanske…
”Helvetes jävla kropp! Varför??” skrek jag när jag låg på hallgolvet och väntade på att Peter skulle köra fram bilen till dörren. Han blåkörde i 190 till förlossningen där mina änglakvinnor stod och väntade. Jag var öppen 2 cm och blev inlagd.
Timmy fick Peter köra till Micaela, som tog hand om honom.
Peter sov hos mig på rummet. Det kändes skönt att ha honom där. Sängen var stenhård, och hela jag värkte.
15 juni 2003
Inlagd.
Jag sov mest. Det kändes som en stor trygghet att ligga inne, och alla var så underbara mot mig.
16 juni 2003
Inlagd.
Peters mamma kom förbi en stund.
Jag ringde till alla släktingar och vänner och babblade lite. Mamma ringde och peppade mig.
17 juni 2003
Fick åka hem. Det var härligt att få ligga i sin egen säng igen!
Hm….pilutta mig…
På natten kl.2 började blödningarna igen. Vaknade i en stor blodpöl och väckte en yrvaken Peter som fick köra mig till sjukhus igen. Gud vad jag grät!
18 juni 2003
Strålande solsken därute.
Läkarna gissar att jag har sk föreliggande moderkaka, och vill inte släppa hem mig.
Fick sällskap på rummet av en tjej som hette Pernilla, och läckte fostervatten.
Vi hade rätt trevligt, och hon berättade att även hon haft flera missfall innan den här graviditeten. Vi peppade varandra.
Jag blev kvar på sjukhuset t.o.m den 24 juni (då var jag i v31)
Det var så skönt att äntligen åka hem, men jag hade fått stränga restriktioner från läkarna om sängläge, lugn och ro, endast toalettbesök godtogs. INGET SEX!!
Jag ringde min gulliga barnmorska på Dalens sjukhus och förklarade läget, och hon önskade lycka till.
29 juni 2003
Fick en liten blödning på morgonen, som avstannade.
Låg i sängen hela dagen och slötittade på teven. (Har väl aldrig tittat så mycket på tv. Att läsa är en omöjlighet, kan INTE koncentrera mig.)
Tankarna snurrar i huvudet hela tiden, och nu räknar vi bara dagarna.
Det är ju bra om fostret stannar länge i magen för lungorna är ju inte färdigutvecklade ännu, och de växer mycket bättre om de är kvar i magen. Jag har fått en spruta för att hjälpa till med lungornas tillväxt, men ändå…
Peter kom hem med min älskade lilla voffsing som jag inte träffat på länge.
1 juli 2003
Eftersom de håller på och helrenoverar huset så är det ju ingen lugn och ro precis, och naturligtvis jobbar de precis ovanför vårt sovrum. Men av någon underlig anledning blir jag inte rastlös av sängliggandet, eller irriterad över oljudet.
Jag bara väntar…
Hade jättemycket sammandragningar (det är det som känns som en fotboll i magen har jag fått lära mig). Väldigt obehagligt!!
Peter fixade mat när han kom hem, och jag känner mig som en stor fet pasha där jag ligger och ryter ut order.
2 juli 2003
Tar taxi till SÖS akut pga blödningar IGEN!
Ringde förlossningen när det startade, och de bara sade ”kom fort!!” Ringde sedan till Peter som var i sin lägenhet i Solna och hämtade sin post. Han hann inte hit och fick komma efter. Taxikillen som körde mig var nervös under hela resan eftersom han såg och hörde min smärta och trodde att jag skulle föda i hans bil. Ändå försökte jag hålla mig lugn trots värkarna. Ville inte skrämma skiten ur den stackaren!
Nervöst. Jag kände värkarna komma som vågor. Tur att vi bor så nära SÖS.
Taxifärden gick fort, och han var jättegullig och hjälpte mig till dörren och in där. Samma tjejer som förra gången möter mig med glada miner och ett, ”Välkommen, kommer du igen?”
En stor skön trygghet omsluter mig. Snyftande förklarar jag vad som hänt, och de sätter på mig alla prylar som krävs inför inskrivningen. (Usch, jag gillar INTE nålar.)
Blev inlagd och fick värkar, men det lugnade sig vid 23-tiden.
De diskuterade var jag skulle föda, SÖS, Linköping, eller? Jag blev riktigt orolig, men fick till slut dem att LOVA att jag skulle föda där.
Peter for hem och sov sent, sent
Stackaren, han var helt slut.
3 juli 2003
Fick åka hem på eftermiddagen.
Läkarna sade åt mig att inte göra NÅGONTING! Bara ligga hela dagarna.
Jag badade bort sjukhuslukten, åt god mat och kröp ner i sängen.
Efter någon timme startar blödningarna IGEN och jag ringde SÖS som sade åt mig att snabbt komma in. Damen i luren frågar om de skall skicka ambulans, men jag säger att Peter kör mig. ”Bläh! Nu är jag less, rädd och ledsen” säger jag till honom när vi far in. Han ger mig en smekning på kinden utan att säga ett ord. Fullt koncentrerad på sin bilkörning.
Jag blir inskriven och får sängläge. Det lugnade ner sig igen.
4 juli 2003
Sov gott om än oroligt på en sömntablett.
Jag vaknar av att jag känner en kall hand i min, och ser min mormor som dog för några år sedan stå bredvid min säng. Hon ler, men säger inget…håller bara min hand hårt, hårt. Jag känner ett stort lugn breda ut sig…ser inget konstigt i situationen.
Kl.7 har jag lite fostervatten i bindan
Kl.12.55 blöder jag lite, de kopplar CTG men ser inget konstigt på fostrets hjärtkurva.
Kl.14.10 får jag ont i magen, men ingen blödning. CTG igen.
Kl.14.40 blöder jag ordenligt och de kollar CTG.
Kl14.48 beslutar de att akutsnitta mig och jag får en spinal (faan vad ont det gör)
Kl.15 operationen börjar
Kl.15.06 tas barnet ut (en pojke) och läggs vid min axel för att jag skall se honom.
Han är blå, liten och hopkrupen.
Jag känner ingenting av min underkropp, men hör att det slaskar därnere.
Läkaren berättar att moderkakan sitter långt nere, och att den gått sönder (små bitar plockas bort bit för bit med pincett) Jag blöder massor (600ml), men det stoppar efter ett tag.
Plötsligt hör jag att en jäktad Peter anländer och får klippa navelsträngen Efter en liten stund berättar läkarna att pojken har problem med andningen, och måste in i en kuvös. Peter följer med efter en snabb puss och ett ”jag älskar dig.”
Pojken som skall heta Razmus (jag drömde om honom för många år sedan) kördes ner till neonatalen. Han föds i v 32+4dgr väger 2350g och är 43cm lång.
Jag ligger själv kvar i ett tomt rum. ”Jaha, då var jag mamma då. Så himla snopet. Hade ju sett fram emot att vara gravid, och få njuta av det.” säger jag för mig själv.
Kapitel 13
Tyvärr tål jag ju inte droger och var totalt ur spel flera dagar efteråt, spydde som en räv, och var yr.
Jag kom inte ur sängen, men var ändå tvungen att trycka mjölk ur mina stackars bröst.
Till det använde jag en finfin apparat typ mjölkko som gjorde ont, men fixade fram mjölk till mitt lilla pyre.
Försökte åka rullstol ner till neonatalen, men svimmade nästan av ansträngningen. Svetten lackade och illamåendet kom i vågor trots att jag satte huvudet mellan benen som sköterskorna lärt mig.
De var så gulliga att de helt resolut körde ner hela sängen till neonatalen så att jag åtminstone skulle få se honom. Så liten, men ändå störst på avdelningen.
Han har massor av apparater runt och på sig. Det sitter sladdar överallt, och han ligger i en stor plastlåda som de benämner kuvös.
Runt honom plingar och låter det av maskinerna hela tiden. De kollar hjärta, andning, syresättning mm.
Razmus ser ut som om han tillbringat x antal veckor på varmare ort (billirubinet var högt) och får ligga i solariet, för att sedan pinka massor.
Men nu när jag sett honom känner jag att jag faktiskt blivit mamma. När jag kom tillbaka till min säng spydde jag igen.
”Nä, nu vill jag upp!!” sade jag till systrarna som hjälpt mig. De sade skrattande att de förstod varför jag var så ivrig.
7 juli 2003
Razmus 4 dgr.
Jag vaknar ensam i mitt rum, och känner att drogerna börjar lämna kroppen. Det ljummar inte lika mycket i huvudet som det gjort innan och blicken har stabiliserat sig (undrar varför folk tycker om att vara påverkade? Det här är ju värdelöst!) Jag har ont i snittet, men är inte längre yr och illamående.
Fattar inte riktigt att jag blivit mamma, men känner inga sparkar i magen, så det är väl så.
Är ledsen och glad på samma gång. Konstig känsla.
Peter och jag går ner till neonatalen där vi får lite ögonkontakt med Razmus för första gången.
De har tillfälligt tagit av honom c-papen som döljer hans ansikte, eftersom han skall få bada. Han är rätt skrynklig i ansiktet fortfarande, och personalen säger att han kommer att bli slätare om någon dag.
Peter får sondmata och ha honom på bröstet innanför skjortan. Hans ögon lyser av lycka!!
Efteråt fick jag ta bort tejpen över stygnen och DUSCHA, underbart! Det gör ont emellanåt när jag står upp, men Peter tar resolut av sig strumporna och kliver in i badrummet för att stötta mig, och hjälpa till att tvätta av blodet som fastnat överallt.
Jag har gått ned i antal smärtstillande eftersom jag blir så yr, och tar svagare tabletter nu. ”Visst gör det ont” säger jag till läkaren på ronden, ”men vad faan…det går över.”
Peter och hans mamma far iväg och tittar på en vagn jag fick välja ur en broschyr, Britta och B-o ger oss en helt ny vagn i present. Så himla gulligt!
(Vi hade tänkt köpa en begagnad vagn, men har inte vågat ens titta efter någon.)
Pumpar ut 30 ml kl.13, 30 ml kl.16, 30 ml kl.19.00 och 20 ml kl.22.
Det är mycket lättare att pumpa ut när inte snittet värker så mycket.
Jag väntar hela tiden otåligt på klockslaget då sköterskan kliver in med mina Alvedon, och får ibland rucka på tiden eftersom det värker så infernaliskt.
8 juli 2003
Vaknade kl.4.30 av strålande solsken.
Duschade, och smög ner till neonatalen, där det nästan var tomt. Viskande frågade jag personalen om allt var okey med knyttet, och gick sedan iväg för att pumpa ur mjölk.
Idag sondmatade jag Razmus kl.7.30 SJÄLV med min mjölk. Vilken lycka!
Peter kom kl.9…han var jättetrött!
Vi fick prata med läkaren, som sade att antagligen var allt okey, men att komplikationer alltid kan tillstöta. Han pratade om risken med att vara för tidigt född, hjärnans utveckling o.s.v.
Allvarligt talat hängde jag inte riktigt med… kände bara en stor skräck inför att mista honom.
I magen kände jag en stor knut.
Jag blev utskriven och fick åka hem, men återvände per taxi efter några timmar för att mata och gosa med Razmus.
På kvällen kom Peters pappa och hans sambo.
Jag hade vansinnigt ONT, men försökte hålla skenet uppe och sitta med de andra i soffan.
10 juli 2003
Raz väger 2180g.
For tidigt till Razmus, och stannade tills Peter kom och bytte av mig vid 16.30.
Jag fick för första gången ha honom inne i ett föräldrarum själv…så mysigt!! Låg och insöp hans doft, tittade på hans ansikte, och smekte honom över kinden (så gott det gick för han har fortfarande c-pap på sig).
Det varade i 2,5 timme, sedan var jag tvungen att återlämna honom till neonatalen.
På kvällen hade jag ont som attan i snittet efter dagens sittande.
Jag satte mig med telefonen och ringde och rapporterade till släktingar och vänner innan det var kojdags.
11 juli 2003
Raz väger 2235g.
Peter och jag for tidigt till honom, och stannade där hela dagen.
Han fick vara utan c-pap i ca 1 timme utan att något hände. Då fick vi se hans ansikte ordentligt för första gången, och det hade slätat ut sig lite mer nu.
Idag fick han byta till en ”riktig” säng. Så mycket har hänt på en enda dag.
Lyckliga for vi hemåt, och käkade mat på restaurang Malmgrens. Vi ville fira, och hade heller ingen lust att börja göra mat hemma.
13 juli 2003
Raz väger 2275g.
Satt hos honom mellan 7-18. Ammade honom. Hela natten och dagen klarade han att vara utan c-pap. Så glad jag blir!
ONT som attan i snittet. Razmus satt i 2,5 timme på Peters bröst.
14 juli 2003
Raz väger 2280g.
Han var utan c-pap hela dagen igen. Ammade lite grand.
Vid 16-tiden kom Peter och bytte av mig. Jag for trött hem. Hade ONT som attan så jag tog en Voltaren plus två stycken Alvedon, och lade mig en stund.
Vaknade när Peter kom hem igen, och vi satte oss framför tv-n och slöade. TRÖTT!
15 juli 2003
Raz väger 2330g, är 45cm lång, och 32cm runt huvudet.
Han låg först på mig i två gånger två timmar, och sedan lika länge på Peter.
Det gjorde ONT i snittet!
Idag tog de billirubinprov på Raz eftersom de tycker att han är så gul, men det var helt okey. Efter besöket for jag hem och fixade käk till oss och tonade håret.
Det är svårt att hinna med sig själv i sådana här lägen. Livet i verkliga världen upphör att existera. Det enda man tänker på är det lilla livet som ligger på neo. Man är ständigt beredd på en telefonsignal från neonatalen om att något hemskt hänt.
Livet ställer sig på standby.
16 juli 2003
Raz väger 2330g.
Idag blev han av med bipmaskinen, och jag fick för första gången ta med honom ut på promenad med en lånevagn. Under honom hade de lagt en så kallad apne´madrass som kollade hans andning.
Allt gick finfint tills jag var på väg tillbaka, och det kom en ambulans med signalerna påslagna. Då började madrassen pipa, och jag såg att han slutade andas. Jag lyfte hans armar, skakade på hans ben och strax var allt okey igen. Det var på darriga ben jag återvände till neo, och berättade vad som hänt.
17 juli 2003
Till Raz, och sondade, ammade och bytte blöjor, sedan, gick jag tveksamt ut med vagnen igen. Lite osäkert kändes det, men jag måste ju lära mig.
Mötte upp Peters pappa, som ville se Razmus, och gick sedan förbi Mariatorget där Peter för tillfället jobbade. Allt gick super! Känner mig så GLAD in i själen.
Äntligen får jag ensamtid med knyttet.
Dagarna tillbringades nu på prematuren.
Peter jobbade hela dagarna, och kom och bytte av mig på kvällen. Han hade ingen möjlighet att vara ledig från jobbet trots att han hade rätt att få vara hos oss med tillfällig föräldrapenning. Hans firma hade stora jobb som måste bli klara inom en viss tid.
Jag hade Razmus på bröstet hela dagarna, kängurumetoden kallad för att dels få honom att amma, dels känna trygghet och växa till sig bättre.
Utanför strålade solen dag efter dag och människor satt på gräsmattan och solade. Det var en mycket konstig situation.
Ännu hade inga släktingar sett Razmus eftersom infektionsrisken var så stor.
Jag ringde och rapporterade till dem på kvällarna när jag kom hem.
Sköterskorna tyckte jag såg lite blek och medtagen ut, och skulle behöva vila lite, men vadå, tänk om något hände och jag inte var där?
Jag vaknade varje morgon med andan i halsen, slängde i mig frukost, och for till SÖS. ”Var allt okey” var den första frågan jag ställde när jag smög in på neonatalen. Varje gång fanns en knut av oro i magen.
En del kvällar när Peter kom hem från Sjukhuset satt vi bara hemma en liten stund för att sedan fara in vid 23-tiden och kolla vår lille son.
Han å sin sida charmade alla sköterskor, och var ofta vaken sent på nätterna, grät sällan, låg bara nöjd och spanade in tjejerna när de jobbade. Emellanåt glömde de att ge honom mat eftersom han aldrig gnölade.
22 juli 2003
RAZMUS kommer HEM!
Vikt 2530g och längd 46 cm. (han är så liten att han får plats på min underarm)
Vi får hemsjukvård genom BVC så att vi slipper träffa några andra barn. Sonden får han behålla tills han lärt sig amma ordentligt.
Ammade honom 2 ggr, och sondade resten. Det gör skitont när han suger!
Vill så gärna amma honom, men vi håller på att kivas om det Raz och jag. Han vill inte riktigt ta bröstet och orkar inte suga så mycket som krävs utan somnar för det mesta ifrån alltihop.
På kvällen låg Razmus på Peters mage och myste. Jag fotograferade, och kände en stor varm kärlek till dem båda.
På natten sondades Razmus flera gånger när han väckte oss med ett försiktigt gnyende.
Eftersom vi hade fått sträng tillsägelse om att inte vara bland folk med Razmus så undvek vi kontakt med släktingar och vänner ett tag.
Vi reste runt i Sverige, och tog in på tomma vandrarhem (det var ju utom säsong)
Raz var ett lugnt barn, men höll sig vaken långt in på nätterna. Ofta låg han mellan oss och myste när vi låg och tittade på tv i sängen.
Amningen gick sådär. Det gjorde ju vansinnigt ont när han ammade. Det hade ingen talat om för mig att det skulle göra!
3 augusti 2003
Var till stugan i Furusund.
Tog bort sonden eftersom Raz ammar jättebra nu.
Peter badade i sjön (Jag får ju tyvärr inte bada ännu på ett tag pga avslaget, men doppade fötterna.) Raz låg i vagnen och myste.
For tillbaka hem på eftermiddagen.
Badade honom (lite äckligt med navelstumpen som är kvar. Vi tvättade den med lite antiseptiskt medel).
Min vikt har rasat till 52,3 kg, och amningen gör nog att jag rasar ännu mer.
Jag promenerar jättemycket, och det är så himla skönt att kunna gå utan en mage som spänner, men snittet värker lite grand fortfarande.
Jag njuter av mammaledigheten, och ser Razmus växa upp till en busig liten grabb som visar sig vara kvällspigg och morgonpigg liksom oss.
Jag skall vara mammaledig i flera år har vi bestämt. Så som vi kämpat! Aldrig att jag lämnar honom innan han har några år på nacken.
Jag går på långa skogspromenader med honom på ryggen och Timmy springande bredvid.
Njuter i fulla drag av att bara vara mamma. Saknar inte arbetslivet eller folk över huvudtaget. Konstigt, jag som är så social. Jag lever i en stor bubbla av lycka!
Till slut går jag till barnmorskan för att göra efterkoll, och få ett nytt pessar.
Hon undrar om jag vill ha fler barn och säger att i sådana fall är det bara att köra, nu när kroppen vant sig vid att vara gravid.
Snopet går jag hem och pratar med Peter om fler barn NU!
Vi beslutar att ödet får bestämma, men jag börjar äta folsyra och slutar med cocacola. Slutar även använda Ipren när jag har värk eftersom de anses ge missfall. (hade läst en artikel om det i expressen). Så mycket som ingen sagt.
Jag frågar barnmorskan om risken med ipren, men får inget riktigt svar. Tar INGA risker.
Är lite rädd för en ny graviditet, men jag vill ju sååååå gärna, kanske, kanske få en liten tjej eller kille.
Varje morgon delar jag och Razmus på en passionsfrukt eftersom de är fyllda med järn och vitaminer. Läser allt jag kan om riskgraviditeter, föreliggande moderkaka, missfall pga kvinnans ålder. Ja, allt!
Ganska snart märker jag att böcker om missfall och svåra graviditeter är omöjliga att hitta, och får en ide om att skriva en när allt är över. Skulle vara roligt att kunna stötta en kvinna som liksom mig lever i detta vakuum.
Kapitel 14
Läser i en tidning att man kan lära små bebisar att gå på toa, testar, och ja, det funkar superbra, lite tålamod bara, det är vad som krävs.
Vid 8 månaders ålder säger Raz till när det är dags att bajsa, och får då sitta på toaletten. Sparar många blöjor på det viset, och mycket pengar förstås.
Jag måste ju naturligtvis berätta vad min älskade lillsyster gjorde. Mitt i alla missfall ringde hon och erbjöd sig att donera ägg till mig. Hon hade redan pratat med sin barnmorska och sin kille. Själv skulle hon sterilisera sig eftersom hon inte ville ha fler barn, och inte tål hormoner.
Jag tackade henne…hm…nej, jag grät av tacksamhet, och sade att vi först skulle försöka flera gånger. ”Blir det inga barn är det väl inte meningen att jag skall ha några” sade jag. Hon tyckte att jag skulle tänka på saken och sade”det är ju samma gener som dig i barnet om jag donerar ägg till dig, tänk på det.”
Vi lade på lurarna, och jag berättade för Peter vad hon sagt. Han tyckte hon var jättegullig, men hade samma åsikt som mig om saken. Skönt att vi är ense.
7 juni 2004
Går ut med hundarna när Peter käkar frukost, sedan går jag in och lägger mig bredvid Razmus som vaknat och vill amma. Vi somnar om båda två.
Har mensvärk och blöder väldigt mycket. Missfall eller? (Ibland kan man ju ha missfall väldigt tidigt i graviditeten när man ännu inte insett att man är gravid, och då blöder man MYCKET.)
Satte Raz på pottan, och han pinkar. Efteråt ler han stort när jag berömmer honom.
Jag sätter på honom kläder under stort missnöje från hans sida. Han vill inte alls ha på sig varken skor eller jacka, och slingrar sig som en mask.
Efter många om och men går vi ut en kort sväng, men det börjar regna så vi går in.
Har nu grym mensvärk, och jäkligt ont i höften. Jag lägger mig och vilar lite med Raz, sedan leker vi en stund.
Efter några timmar går jag ut igen i regnet med Raz på ryggen. Han tittar och pratar en stund, men somnar sedan i stolen.
Går till apoteket för att köpa Alvedon och tamponger, och får ondare och ondare i höften.
Vad i helvete beror det på? På kvällen ligger jag på värme/massagedynan och ammar grabben under tiden som Peter fixar mat.
Efter maten tittar vi på teve, och jag somnar.
11 juni 2004
6:e mensdagen…vad i…
Ut i skogen med Raz på ryggen. Såååå mysigt. Han babblar glatt därbak, men somnar efter en stund. Jag berättar om alla växter och djur vi ser och låter honom känna på blommor, blad och stammar. Han ser rådjuren som skyggt smyger kring i buskarna, och alla fåglar som sjunger i buskarna. Han älskar det, och jag med.
Skitväder hela dagen, men, men hundarna måste ut. Det är bara att sätta på regnkläder på oss allihop och trava iväg.
Efter regnet blir det härligt friskt i luften. Hammarbyhöjden anses vara ett av de ställen som har den renaste luften i Stockholm. (Det berättade en äldre man som bor här).
Peter kom hem, och vi drog iväg ut på picknick (solen hade tittat fram igen).
Efteråt hyrde vi film och köpte glass.
Razmus ålade runt i full fart.
15 juni 2004
Tvättdag, och tvättade bland annat alla tygblöjor jag använt. De luktar ju inte så gott, men faktum är, Razmus är inte längre röd i rumpan som han var när jag använde gamla kära libero. Så det är värt allt strul med rispapper och sköljning av äckliga pinkblöjor (tur att han inte bajjar i blöjan).
Ut med valparna, och hade Raz på ryggen. De fick springa lösa och leka.
Jag hade ont i magen hela dagen.
16 juni 2004
ONT i magen.
Raz sov tills kl.4. Jippie!
Frukosten var lite seg att få i sig pga smärtan i magen, men samtidigt var jag ju hungrig.
Peter kom hem och lunchade med oss. Jag åt yttepyttelite.
Efter maten fick jag diarre och det rann ur mig. Var sedan körig i magen hela dagen och kvällen.
Jag stegade iväg till konsum och köpte bifilus till min mage. Det blev min middag.
Värken gav sig INTE och jag kröp tidigt ner i sängen
17 juni 2004
Magen bättre om än lite orolig.
Väcktes fyra av Raz som ville ha tutte, men jag gav honom välling istället.
Vi åt frukost…som snabbt fick avbrytas eftersom Gizmo stackaren var så pinknödig att han skakade.
Stoppade i en tvätt blöjor när vi kom in igen.
Efter frukosten gick jag ut med allihop, men gick strax hem pga regn och magvärk.
Gick till apoteket där jag köpte magmedicin och solskydd till Razzel, sedan lekte jag med honom ett tag.
Eftersom jag hade haft turen att vinna ett årskort på SATS sports-club (inklusive personlig tränare 2 ggr) hos tidningen MAMA när jag skickade in berättelsen om Raz struliga tillkomst, for vi ner till dem och pratade träning. Barnpassningen ingår i kortet! Vilken lyx!
Äntligen skall jag få börja träna igen.
Bara den förbannade magen kunde sluta att värka!
Raz somnade i min famn när vi satt och slötittade på tv. Vi lade honom i hans säng och kröp sedan själva ner i vår säng.
Älskade
21 juni 2004
Ont i höften. Vad i helskotta händer?? Börjar hela jag rasa ihop?
Ann kom över och hälsade på, och vi gick ut i skogen en sväng. Jag haltade lite, men vi gick i alla fall en liten sväng. Hundarna njöt av att få springa som de ville.
På kvällen satte Peter och jag upp gardiner, och det blev jättefint.
23 juni 2004
Till SATS och tränade under tiden som Razmus var inne på barnpassningen. Det var så underbart att träna igen. Gud vad jag saknat det! Men, nu skall här tränas.
3 juli 2004
Mens? Har en blödning, men bara lite grand.
Razmus snorar stackaren, och får ligga i vagnen och sova.
Vi for till Haninge och handlade mat till födelsedagskalaset till hans ära imorgon.
Jisus vad fort ett år har gått.
Bytte på honom i bilen, när han pissade på mig och lite grand på sätet, Lilla pyre.
Hem och städade lägenheten, satte upp ballonger i taket, sedan gjorde jag pyttipanna med stekt ägg och vitlöksbröd till kvällsmat.
Peter satte in nya barnstolen i bilen.
Raz var superstökig på kvällen innan han somnade sent, sent.
Vi försökte titta på dvdfilm, men det funkade inte när Razzel stökade så mycket.
Trötta lade vi oss i sängen, och kröp ner under varsitt täcke.
4 juli 2004
Mens.
Razmus fyller 1 år, och vi hade presentöppning på morgonen i sängen. Han är mest intresserad av snöret runt paketet, men tyckte presenten var jätteskoj när vi väl fått ut den (en blå elefant med en massa klossar i olika storlekar).
På kvällen kom släkten med massor av presenter.
Peter var stressad över att inte hinna med överallt, och fick ont i skallen vilket gjorde honom lite snäsig.
Ute ösregnade det.
Sent på kvällen åt vi jordgubbar med glass, och tittade på video.
Raz fick sova med oss eftersom han var jätteorolig.
6 juli 2004
Frukost, sedan ut i ösregn med Raz på ryggen. Hundarna springer glatt omkring och jagar varandra. De blir dyngsura och leriga från topp till tå.
När jag kommer hem får jag ställa dem i badkaret och duscha av dem det första jag gör. Efteråt springer de in i vardagsrummet och rullar sig på våra äkta mattor (tur inte herrn i huset är hemma).
Fortfarande mens…
Sussi kommer förbi och vill bli klippt, och jag försöker så gott jag kan eftersom hon ju har självkrulligt hår som blir ännu värre nu när det regnar, men hon var nöjd.
Raz somnar i Peters famn och vi lägger honom i hans säng.
7 juli 2004
Mensen börjar avta…bara lite grand kvar.
Klippte båda hundarna idag, och naturligtvis lyckades jag även klippa mig i handen. Attans!
Blodet rann, och jag satte snabbt på ett plåster.
Städade ur Razzels garderob.
Vände hans säng så att han inte kan krypa ur så lätt.
(Enda nackdelen med sådana här uråldriga växasängar är att de är lite för låga inuti, men jag lade en tjock madrass nedanför sängen som extra säkerhet, ifall att, och byggde en skärm så att han inte skulle kunna krypa ur så lätt.)
Han var svårsövd ikväll. Jag sjöng, jag vaggade och till slut somnade han vid 23-tiden av mina smekningar på hans kind.
Godnatt mitt hjärta!
8 juli 2004
Ut och gick långpromenad med vagnen, sedan gick jag till apoteket och shoppade.
Gick hem och vilade.
Plockade ner tvättade kläder i sina lådor…och sneglade då och då mot kassen från apoteket.
Till slut tog jag fram det jag handlat. Det var Alvedon, lite småsaker, och ett graviditetstest.
Jag gick in på toaletten och öppnade testet, sedan gjorde jag mitt bästa för att pricka in strålen rätt. Lite pink kom på fingrarna, och jag tog en av Raz tvättlappar för att torka av mig, sedan väntade jag… det visade PLUS.
Så himla överraskad blev jag väl inte, men Peter blev det när jag ringde och berättade nyheten. Jag var jättelycklig, men orolig.
Lekte med Raz i hans rum och försökte ta in att jag var gravid igen. Det snurrade om och om i mitt huvud, jag skall ha barn, jag skall ha barn, jag är gravid.
Till slut reste jag mig upp och gick ut i vardagsrummet där jag hoppade omkring som en galning och skrek ”JIPPIE; JAG ÄR GRAVID!” Razmus tittade på mig och skrattade.
När Peter kom hem firade vi med att äta nachos. (Har ju lite svårt att göra det längre in i graviditeten. Jag som vanligtvis älskar dessa härliga knastrande majschips kan knappt känna doften av dem, och desto mindre äta dem när jag är med barn. För att inte tala om jordnötter! Dem kan jag inte ens känna doften av utan att bli spyfärdig. Peter får jordnötsförbud varje gång jag blir gravid.)
Raz somnade vid 20-tiden. Skönt!!
17 juli 2004
Hade en pytteliten blödning imorse, och befarade det värsta. Att allt skulle gå på tok.
När jag hostar smärtar det i äggstocken. Varför?
Vi for iväg till Peters kompis i Falkenberg efter att ha lämnat hundarna hos Micaela.
Det blev en jobbig resa med ont i höften och Raz som grät. Han ville INTE sitta längre.
När vi skulle sätta honom i hans stol efter att ha stannat efter vägen och fikat sparkade och slog han förtvivlat under tiden som han skrek vilt. Stackaren hade ledsnat totalt!
Vi installerade oss snabbt hos Micke, och släppte lös Razmus på gräsmattan. Det gillade han, det var fullt ös!
På kvällen var det grillfest med god mat. Raz somnade i vagnen, och flyttades över till vår säng, vaknade och var lite svårsövd, men somnade till slut.
18 juli 2004
Vaknar av skvalande regn mot taket, sedan regnar det oavbrutet hela dagen.
Peter far iväg och fixar frukost.
Razmus får morgongröt, sedan leker han lite i sängen.
Golvet är fullt av smulor och annat oidentifierbart så där får han inte sitta.
Det märks att det bara bor killar här, tji ordning. Deras frukost består av öl.
Det värker i höften och sticker i foten. Ibland går det som en ilning från ryggslutet till fötterna. Vi var till Långås marknad som ligger en bit bort, och jag bar Raz på ryggen eftersom det var för trångt för att ha med en vagn därborta. Tyvärr kan inte Peter använda bärselen eftersom den är så liten och absolut inte gjord för långa karlar.
Det blev lite tungt på slutet, men vi hittade i alla fall en indiankofta till Raz som var superfin och udda.
20 juli 2004
Fostret 35dgr
Peter, jag och Camilla for till factory outlet efter att vi städat av lite grand.
Hittade fina filtar med djurtryck, fruktskål, leksaker till Razmus (hm, igen!!)
Peter, jag och lilleman for vidare på eftermiddagen till Kungshamn efter att vi väntat in Micke som varit ute och fiskat. Han hade med sig en massa olika sorters fisk som han fångat i nätet.
Vi fick leta ett tag efter boende, och hittade till slut ett vandrarhem som hette Smögenbrons rum.
Vi bodde där för 350:-.
Jag var kraftigt illamående och behövde något i magen, så vi gick ner till centrum och åt på en kinarestaurang. Det var väldigt god mat, men jag mådde pyton, så vi promenerade hem och lade oss direkt efter.
29 juli 2004
Fostret 44 dgr
Semester i Hälsingland i det gamla timrade huset som vi hyr. (Egentligen är det väl ett riktigt ruckel, men för oss är det ett paradis och vi har funderingar på att köpa det, renovera upp det, och flytta dit.)
Frukost ute i solen, sedan promenerade vi till Variant köpcentrum och handlade mat.
Hem och fikade hos mamma och pappa.
Raz badade i sin pool. Vi filmade och fotade när han glatt plaskade allt vad han kunde.
Jag mår faan hela tiden. Är konstant spysjuk och dödstrött. Jaha, here we go again.
Varför måste jag må så j-a illa?
Bilfärden hit genom Sverige var en enda stor mardröm. Jag spydde och mådde illa hela resan. Om jag kör bilen blir det lite, lite lättare.
Idag hade jag bruna flytningar och blev lite orolig. Varför håller det på så här? Får en iskall kramande känsla i mitt hjärta.
På kvällen grillade vi flintastek, och åt potatissallad. Jag fick faktiskt i mig rätt mycket mat för en gång skull.
Jag klippte ner alla svartvinbärsbuskar till 1 meters höjd (det kommer massor av nya skott).
Vi klippte och sågade ner plommonträd som hade växt ihop och dött pga misskötseln förut.
Jag försökte söva en mycket pigg son på kvällen, men icke, till slut tog Peter över, och lyckades.
Vi hade en underbar om än arbetssam semester.
Trädgården var totalt igenväxt, och fylld av massor av gamla brädor, en halvtrasig husvagn, två gamla ruttna dörrar och trasiga fönster i massor. På tomten växte det kirskål som hade tagit över trädgården helt. Gräsmattorna var övervuxna och behövde massor av kärleksfull behandling.
Eftersom vi ju funderade på att köpa stället, så jobbade vi som galningar för att få det fint.
Mina snälla föräldrar (som faktiskt bodde bara ett stenkast bort) hjälpte till med det de hade tid till.
I magen sparkade det glatt, och jag njöt av livet, men jag kunde ändå inte riktigt koppla av eftersom vi var långt från sjukhuset. (det låg ca 6 mil bort). Måtte inget hända!
Nåväl, allt roligt har ett slut, även detta. Den 12 augusti for vi hem. Jag körde hela vägen och slapp lite illamående på det viset. Höfterna värkte som attan, och jag kunde knappt sitta. Graviditeten var ett faktum, och alla sade att det var en tjej eftersom jag mådde så in i helsike illa, JÄMT!
Posten låg hemma i snygga travar och väntade på genomgång. Tyvärr visade sig vara mest gammal reklam med erbjudanden som slutat gälla.
Illamåendet tvingade mig i säng klockan 21 prick varje kväll, och trots att jag provade en massa huskurer fortsatte det komma varje dag. Till slut lärde jag mig att matintaget måste vara jämnt fördelat under dagen för att inte illamåendet skulle övergå till att spy. Bilen innehöll alltid spypåsar och de obligatoriska kexen.
Varje kväll avslutade jag med att bada skumbad med Razmus som älskade det lika mycket som mig. Han petade fascinerat på magen och jag försökte förklara att hans syster eller bror låg därinne.
Vår hyresvärd visade oss en lägenhet som låg ca 50m från vårt hus, och vårt intresse väcktes. Tur som var ringde jag den som ägde huset, och det visade sig vara hyreshöjning och renovering på gång som skulle göra hyran MYCKET högre.
Nätterna blev oroliga och jag sov jätteilla. Min migrän som i vanliga fall lindrades med speciella tabletter tog tillfället i akt när jag inte kunde ta dem, och bankade på med jämna mellanrum. Ibland slog jag med rinnande tårar huvudet i väggen för att få lite lindring, och faktiskt, det fungerade en stund. Jag läste allt jag hittade om alternativmedicin, men dissade totalt alla mediciner. Jag ville ju inte orsaka ett missfall!
Kapitel 15
14 september 2004
Fostret 14v och 2 dagar. Min vikt 52,9 kg.
Frukosten tvingar jag i mig för den lillas skull, men nej jag skulle helst slippa äta över huvudtaget.
Att åka bil är absolut ingen hit, så jag stannar helst hemma. Peter får åka till sina släktingar och vänner själv.
Det här är det absolut äckligaste jag vet, och den förra graviditeten var ingenting jämfört med den här. Alla rön säger att det ligger en liten tjej därinne eftersom jag mår så illa. HOPPAS!
Det vore jättekul att ha en av varje, men vad som än kommer ut är välkommen.
Jag tycker mig känna svaga sparkar redan. (Kan det verkligen stämma?) Det känns som om en liten fisk sprattlar runt därinne.
På morgonen ser jag att jag har en brun blödning. Hjälp!
Skyndar mig att mata Razmus och ge hundarna mat, sedan lägger jag mig igen.
Försöker vila mycket, men ligger i Raz rum i hans växasäng så att vi kan leka. Han undrar nog varför mamma ligger så mycket.
Mamma ringer och kollar läget. Jag säger inget om blödningen.
Peter kommer vid 17.30. Vi äter soppa och far ner till ICA där vi handlar mat och blöjor.
En kompis till Peter ringer och ber att få låna pengar IGEN, och snälla Peter han ställer naturligtvis upp. Jag blir så ARG! Han blir ju så utnyttjad! Säger åt honom att ryta ifrån, och be kompisen uppföra sig som en vuxen (pengarna rinner mellan fingrarna på honom). Jävla daltande. Tjafs! Jag somnar arg som ett bi.
Razmus vaknar flera gånger på natten, och vill ha närhet.
15 september 2004
Sov tills kl.8.30. Det var så skönt!
Bruna flytningar (blödningar) ligger i bindan jag haft över natten.
Badade Razmus.
Peter jobbade extra, och kom hem senare. Vi äter glass, och tjafsar om utlåningen av pengar igen. Det blev ingen bra kväll.
Säger inget till honom om blödningarna, men gråter på natten när han somnat pga strulet i magen. Är det missfall på gång? Tankarna snurrar i skallen och jag somnar sent, sent.
Raz somnar vid 21, men vaknade flera gånger på natten. Smeker honom över pannan medan jag nynnar, och snart sover han sött.
17 september 2004
Frukost, sedan drar jag och Raz iväg till Åhlens och tittar på bokrea.
Vi hittar en stor bil till honom, en stor kratta och en spade. De hade verkligen super duper rea. Jag går hem och kryper ner i sängen med Raz, och vi vilar en stund. Ligger och tittar på honom när han sover. Mitt lilla mirakel, jag älskar honom så det gör ont!
När Peter kommer hem far vi till Farsta Centrum och går runt därinne. Jag hittar en jättefin speciell tunika och boxertrosor. Till lillen blir det en mössa.
Har en brun blödning på kvällen (jag har ju ränt runt rätt mycket idag, så det är väl kanske anledningen).
Jag vill så gärna ha en normal graviditet, få en stor fin mage, vagga runt som en anka, gå på mammagrupp, och träffa andra ”normala” gravida.
Förra gången blev det ju ingenting. Vi hann inte ens besöka prematuren för att se hur det var där, innan plutten ville ut i racerfart. Föräldragruppen hann vi inte ens träffa. Allt blev så fel!
Hade varit kul att träffa andra kvinnor här i Hammarby som skulle ha barn. Det blir lite ensamt ibland.
Jag kanske inte är en kvinna som skall vara gravid egentligen? Kroppen säger ifrån på alla vis.
19 september 2004
Frukost, sedan far vi snabbt iväg och handlar mat tills ikväll när Tomas och Mia skall komma på middag.
Far runt och gör lite ärenden samtidigt.
När vi slutligen skall köra ett par extranycklar till Kalle blir jag jäkligt åksjuk, och när vi äntligen kommer hem spyr jag och är alldeles darrig i benen, men det är bara att ta en snabb vila i sängen, sedan full fart igen.
Peter får utbrott och ryar om att ställa in allting, men jag ryter tillbaka, och han lugnar ner sig. Middagen blir trevlig, och det är full fart på barnen.
Razmus är helt slut (och jag med) när de far vid sex. Puh, vilken pärs!
Inte lätt för en liten ettåring att hänga med två vildbasar på ett och tre år, men han gjorde sitt bästa.
Jag diskar upp, och Peter skurar ur gasspisen eftersom det runnit lasagne över kanterna på formen.
Efteråt ramlar vi ihop i soffan, dödströtta allihop och tittar på en hyrfilm.
23 september 2004
Tvättade blöjor och en massa annat. Det luktar som ammoniak av blöjorna trots att jag sköljt ur dem innan jag lade dem i hinken. Tänk om jag ändå haft en egen tvättmaskin. Allt vore så mycket enklare då.
Raz somnade vid tolv efter att ha ätit lite välling, och jag sydde om lite byxor så jag skulle kunna ha dem med min växande mage. (Jag fotograferar den en gång i månaden så att barnen kan titta på bilderna när de blir större.)
Ut i skogen med hela gänget när Raz vaknat och lät voffisarna springa av sig.
Ann ringde och vi babblade lite grand.
Peter jobbade över, och kom hem precis när jag satt på Raz pyjamas och gjort honom klar för sängen. Jättetrött var pyret, men blev jätteglad att se sin pappa.
Ronny (hyresvärden) knackar på och frågar om Peter parkerat på ”deras” parkering. Peter byter plats, och Ronny berättar för oss att vi kan få 150000 i ”bidrag” om vi flyttar. (hm, vart då?)
De jobbar stenhårt på att få oss härifrån, och det känns jättetråkigt!! Vi sköter ju oss exemplariskt. Det är något skumt på G. Jag tror de tänker bilda bostadsrätter av alltihop, och sälja dyrt.
Vi hittade ju falska hyreskontrakt i trapphuset en dag som Ronny tappat, där det stod att personer som aldrig bott här, hade gjort det. När vi ringde och talade om vad vi hittat fick han väldigt bråttom hit. (he, he undrar varför?)
Raz sov oroligt och fick till slut krypa ner hos oss. Då visar det sig att grabben är kokhet, och har 39,6 i feber. Det blir en orolig natt.
24 september 2004
Razmus morgontemperatur landar på 38,2 grader.
Efter frukost tar jag ut allihop på promenad. Jag hade pannknack som hette duga. Det satt som en stor värkklump över ena ögat. Stackars Raz sov oroligt och gnydde i sömnen.
25 september 2004
Peter försov sig och rusade upp med ett vrål klockan 5.45 ”Jävlar, jag skulle ju träffa Juha klockan sex. Helvete! Kan inte du bre några mackor som jag kan få med mig?” sade han och trasslade på sig sina arbetsbyxor och en t-shirt. Jag hade vaknat med samma huvudvärk som jag somnade med och segade mig upp ur sängen för att utföra hans önskning.
”Varsågod!” sade jag och lade med några bananer och äpplen i påsen jag gav honom. Efter en snabb puss var han borta. Eftersom sömnen var puts väck beslöt jag mig för att ta en tidig morgonpromenad och tog med mig picknick. Huvudet värkte ju ändå, så det spelade väl ingen roll vad jag gjorde?
26 september 2004
Peter fyller 41 år
Jag är i 4:e månaden och en söt mage har framträtt på min annars så spinkiga kropp. Peter tog fram kameran och fotograferade den. Vågen slutade på 53,8 kg när jag kollade på morgonen. På eftermiddagen kom hela hans släkt med presenter, och blev inte alltför långdragna. När den sista gästen gått slängde jag av mig kläderna och tog av Raz hans kläder innan vi hoppade ner i badet som väntade. Mmmm…så skönt!
Razmus stänkte så att badrummet såg ut som ett sjöslag, men kul hade han. Efteråt somnade han nästan innan han lagt sig på kudden, utmattad av sin lek.
Kapitel 16
11 oktober 2004
Tvättade.
Min vikt 54,1 kg.
Gick till Dalens mödravård för ultraljud där det visade sig att hon (eventuellt är det en tjej, men hon vägrade visa upp sig) är ca 17cm lång, huvudet är ca 4cm brett, och hon är idag 17v och 3 dgr enligt barnmorskan.
Vi skall ha barn den 18 mars, men det känns som om hon vill ut innan dess, så vi får väl se.
Jag är så lycklig att allt är okey. Vill ta hela världen i famn! Skyndar mig snabbt hem, och tar vår lilla skrutt i famnen (Annlouise och Micaela hade suttit barnvakt till honom därhemma)
Bjuder dem på mat, som jag lite snabbt svänger ihop.
På kvällen somnar Raz efter många om och men i vår säng och läggs över i sin säng, men vaknar kl.1 på natten igen och vill till oss. Ännu en orolig natt.
Peter känner en spark för 1:a gången, och börjar bli lite mer intresserad.. Han lägger örat intill min stora mage och pratar med henne därinne. ”Hej min lilla prinsessa, du måste vara snäll mot din mamma och stanna inne länge nu. Inga dumheter. Älskar dig,” sedan pussar han på magen och håller handen kvar en stund för att kanske få känna ytterligare en spark.
Men damen därinne har somnat, och skiter blanka attan i att hennes älskade pappa vill känna ett livstecken från henne.
Snart ligger allihop och sover.
17 oktober 2004
Fostret 18v och 2 dgr
Vaknade av att Razmus ramlade ner mellan väggen och vår säng. Han grät inte, var mest chockad och somnade strax om.
Ut med hundarna med Raz på ryggen i selen. Han börjar bli tung nu.
Efter promenaden gick vi hem och jag busade med Razzel efter att hundarna fått varsin dusch. Försökte ge honom mat, men icke. Det är välling han vill ha. Han är ett riktigt vällingfreak. Lade honom i vagnen för att sova och han sov en liten stund, sedan var det full fart igen.
Under den korta stund han sov passade jag på att färga håret rött, och svärtade ögonfransar och bryn. Det blev snyggt!
Jag hade sura uppstötningar hela dagen.
Min duktiga, älskade unge tog sina första stapplande steg idag och jag kände modersstoltheten.
20 oktober 2004
Fostret 18v och 5 dgr
Frukost, sedan drog vi iväg ut i skogen 2,5 timmar. Ute duggregnade det, men vi hade satt på oss ordentligt med kläder och blev inte våta. Razmus somnade i selen, men vaknade när jag gick in genom ytterdörren till huset.
Susanna ringde och berättade att Ingert (min gamla arbetsgivares fru) dött i cancer och begravdes idag. (Hon var en underbar människa som hade varit lite stand-in för min mamma som ju bor 25 mil härifrån. Tyvärr rökte hon vansinnigt mycket, och jag blev inte förvånad när jag fick beskedet.) Raz somnade vid 21-tiden. Jippie!! Och jag, mådde inte illa. Dubbeljippie!
Det innebar att jag kunde vara uppe sent, sent. Det är så himla tråkigt att alltid lägga sig vid 22-tiden pga illamående. Lägger jag mig slipper jag spy, och det vill jag ju INTE.
26 oktober 2004
Raz har namnsdag
Fostret 19v och 4 dgr. Jag väger 55,8 kg.
Razmus snurrade runt, runt i vår säng och sparkades. Försökte skydda min mage mot de värsta sparkarna, och lyckades väl sådär.
Det sparkade rejält i magen nu, och jag kunde ligga långa stunder med händerna på magen för att känna alla rörelser därinne medan jag försökte gissa vad det var för kroppsdel som putade ut just då. (eftersom jag är så smal så syns det ganska bra när bebisens rörelser böljar mot huden.) Frukost, sedan ut i lekparken där jag träffar en massa barn med sina mammor.
Kvällen tillbringades på restaurang med granntjejen Nina som sett efter våra blommor när vi varit på semester. Vi bjöd på gott käk och gav henne även en liten present.
28 oktober 2004
Fostret 19v och 6 dgr
Ont i magens sidor. Det spänner. Känns som träningsvärk.
Vi tittar på massor av hus överallt, men hittar inte riktigt DET huset.
Hyresvärden tjatar om att vi skall flytta, och det börjar bli olidligt, men som tur är kan han inte TVINGA oss flytta.
Jag har pratat med hyresgästföreningen om de förhållanden som vi har, och de har i sin tur skickat brev till värden, men egentligen är allt som förr, det vill säga kallt som attan, skitigt, och livat! Party varje helg, och ibland mitt i veckorna med hög musik och spring i trappor.
En efter en flyttar folk ut, och in flyttar hyresvärdens kompisar. Faan, varför nu? Jag är ju gravid, och skall ha lugn och ro.
Jag började slappna av. Det verkade ju trots allt bli en normal graviditet den här gången.
Nåja. Jag hade tidiga sammandragningar och helvetesont i höft och rygg, men INGA störtblödningar. Hade fortfarande ett paket Alvedon, extratjocka tamponger och bindor stadigt i min väska, redo ifall att…
Vågade inte heller sminka mig om vi for bort eftersom det ju kunde ända i förskräckelse med sjukbesök, och jag behövde ju inte se ut som en ledsen panda när jag lades in.
Det kändes lite nojigt. Att aldrig för en enda j-a sekund våga slappna av, ifall att…
Peter stackaren fick inte gå ut på krogen på nästan hela tiden. Jag mådde bläh och spydde som en räv, men faktum kvarstod, att inne i magen var det full fart dygnet runt och magen växte fort.
Så kanske, kanske…
Ett litet hopp började tändas, men jag hade inte vågat anmäla mig till mödravården förrän efter tre månaders graviditet, och inte en enda pryl skulle köpas innan hon kom ut.
Varje dag gick jag på tå och kollade ofta trosan efter blod. Rädd, så rädd.
3 november 2004
Frukost, sedan ut på en 3-timmars promenad. Får stanna ofta pga sammandragningar, men man vänjer sig efter ett tag, och jag har ju inte bråttom. Jag har inga tider att passa, och skall ingenstans. Ute sken solen, men det ven iskalla vindar.
Hem och lekte med en snorig Raz.
Ann ringde och ville träffas.
Det spänner i magen.
Peter jobbade över, och kom hem lite senare.
På kvällen lade vi oss tidigt. Jag mådde illa som vanligt.
4 november 2004
FÖRKYLD!
Tvättar.
Razzel snorar och hostar massor, stackars liten. Vilade lite. Hade superont i ryggen.
Peter kom hem med en varsin pizza som vi smällde i oss. Fick en massa sura uppstötningar efteråt. Urrk!
På natten kunde jag inte sova pga ryggsmärtorna.
Idag gick Razmus fyra steg, själv!
8 november 2004
Fostret 21v och 3 dgr
Min vikt 56,2 kg.
Öm i korsryggen, och det spänner i magen.
Razzel hostar och snorar.
Hundarna får komma ut en snabbis
17 november 2004
4 år med Peter. Vad tiden gått fort!
Razmus har 39,6 grader feber vid sju på morgonen och får panodilsuppar i rumpan.
Han somnar om, och sover medan vi äter frukost. När han vaknar har febern gått ner.
Peter dammsuger, och jag tar ut vovvarna.
På eftermiddagen går vi på Malmgrens Restaurang och käkar gott för att fira vår dag.
Lade mig med en styrslig Raz vid 22-tiden. Han sov hos oss hela natten.
På kvällen var det så vackert ute med ett stilla snöfall av stora flingor.
20 november 2004
Fostret 23v och 1 dag. Min vikt naken 56,8 kg. Raz vikt 10,6 kg (han vägdes igår på sjukhuset när vi for dit för hans envisa förkylning.)
Gick upp vid nio och tryckte in en supp i rumpan på Raz som var supergrinig och inte ville göra någonting. Stackaren satt mest och grät, och sträckte sig mot mig för att komma upp i famnen. Syrran ringde, men vi hade svårt att prata eftersom Razmus lät så mycket. Jag avslutade samtalet och satte på mig selen där han fick sitta medan jag dansade till skvalmusiken på radion. Till slut somnade han, och jag kunde lägga ner honom i hans säng.
På kvällen klippte jag Peter i mohikanfrisyr. Skithäftigt!
Efteråt tog jag ett härligt bad och myste där ett tag. Kände att hemorrojderna var tillbaka, bläh! Smorde in dem med salva, men nä, de stannar. De är envisa som synden de rackarna.
Fotograferade Raz som var gladare på kvällen.
9 december 2004
Fostret 25v och 6 dgr
Frukost, sedan lekte jag med Razzel.
Dammsög och torkade alla golv för att efter det gå ut med hundarna.
Hem och lade mig och vilade med lillgrabben, så skönt!
Iväg till Ica på kvällen och införskaffade allt till festen vi skall ha på lördag (jag fyller ju den 12:e).
Jag hade så jäkla ont i höften!
Raz gick mer än 15 steg, lite, lite osäkert.
Peter var snäll och masserade mig på kvällen innan vi somnade. (Det är nog min räddning för att inte må ännu sämre).
Lillen sov i sin säng hela natten (det är lite tomt utan honom bredvid mig.)
10 december 2004
Frukost, ut med hundarna, sedan hem och lägger mig på massagedynan eftersom ryggen värker.
Lilleman somnar bredvid och vi sover ca 2 timmar.
När jag vaknar badar jag hundarna och oss.
Raz drar med sig lilla vita hallbordet, och får det över sig (tur att det är så litet och lätt, men jag blev orolig.)
Peter är på julfest.
15 december 2004
Fostret 26v och 5 dgr.
Jag väger 56,6 kg.
Vovvarna fyller 1 år.
Lekte med Raz en stund, sedan gick vi ut med hundarna en kortis, för att efter det gå iväg till barnmorskan. Allting var okey! Glad skrev jag i boken i väntrummet att det verkade gå vägen ännu en gång. (Hittade det jag skrivit tidigare när jag haft alla missfall och när jag var gravid med Razmus.)
Fick intyg av barnmorskan om att jag inte får träna på gym till SATS (tyvärr hann jag ju hämta ut årskortet där innan jag visste om graviditeten).
Raz sov oroligt på natten och jag låg vaken tills sent.
21 december 2004
Brr, det var iskallt ute.
När Peter kom hem åkte vi till Willy´s och köpte mat och blöjor. Det var olidligt att stå i kö, så det fick Peter göra. Jag satte mig i bilen och väntade. Det spänner som attan i magen och värker.
Ringde och frågade syrran som är lite kunnig på att vara normalt gravid. Hon trodde att det var vanliga förvärkar.
22 december 2004
ONT i höften! Kan inte sova, och är dödstrött! Peter masserar, och det lindrar en liten stund för att sedan komma tillbaka med samma styrka.
Hade en jobbig natt.
23 december 2004
Dödstrött!
Peter masserade min höft på morgonen innan han for iväg. Vi andra somnade om, och sov tills kl.10!
Det var jätteskönt att slippa gå upp så tidigt som vi brukade göra.
Ut med hundarna i parken där Razmus drog sin egen vagn en stund, och var mäkta stolt.
När vi kom hem hoppade vi i ett skumbad och myste, sedan badade vi hundarna som var leriga och blöta.
Jag har fullt ös i magen så det verkar vara en livlig baby. Eller…Har hon bråttom ut?
Det molvärker i ryggen.
24 december 2004
Till Peters pappa i Kallhäll för att få julklappar. Lilla gubben fick massor! Han tyckte att det roligaste var att öppna dem, och ville hela tiden ha nya. Vi andra skrattade åt hans frenetiska avslitande av papper.
Vid kl.3 for vi till Annlouise och Stefan för julmiddag. (Mera mat, puh!) Jag börjar få STORA problem att sitta nu. Har så ONT i höften. Julklappsutdelning: Ett överflöd av klappar till alla barn.
När vi skall åka hem upptäcker vi att vi fått punktering på ena framhjulet. Typiskt! Jag vill ju hem! Stefan lånar ut sin bil till oss och vi far hem.
Razzel somnar i vår säng. Han är dödstrött efter att ha hållit sig vaken hela kvällen.
Jag sover oroligt pga värken.
Kapitel 17
1 januari 2005
Fostret 29v. Min vikt 58,1kg.
Magen trycker på så jag inte får någon luft, och jag är trött, så trött. Kan inte sova på nätterna trots att jag bullat upp med massor av kuddar under huvudet. Luften tar slut, och jag kippar efter andan som en fisk på land. Paniken lurar bakom hörnet varje gång det sker, men jag lugnar ner mig själv och lyckas behålla fattningen. (Hur gör feta människor som skall sova? De har det ju alltid så här. Eller?)
Lade oss i sängen på kvällen och tittade på film med Razmus mellan oss.
Peter somnade fort, och Raz med, men själv kunde jag inte somna.
4 januari 2005
Ut med hundarna. Flåsar som en blåsbälg om det går det minsta uppåt, och får stanna för att hämta luft några gånger. Försöker undvika backar.
Hon därinne stökar om jättemycket. Sparkar på lungorna när hon lever om, och ger mig ännu mer andnöd.
Per ringde och ville ha med mig ut på restaurang, men jag kunde inte eftersom jag inte klarar av att sitta längre. Det gör för ont.
Tittar på tv på kvällen, sedan lägger vi oss i sängen. Jag har just nu en massa kuddar under huvudet för att kunna få luft när jag sover. Nä, aldrig mer! Inte en till graviditet efter det här.
Jag vet att Peter vill ha flera barn, men då får vi väl försöka adoptera eller bli fosterfamilj.
9 Januari 2004
Nu kan jag andas ut, för om barnet kommer nu överlever det. Lungorna har blivit så pass okey att fostret går att rädda.
Det stormar ute och vinden ylar mot fönstren. Naturen visar sina krafter.
Hade sammandragningar så fort jag satt upp eller gick. Jobbigt!
Peter diskade och pysslade, sedan planterade vi om lite blommor.
Jag och Raz badade. Vi försöker lära honom att älska vatten liksom både jag och Peter gör, och han verkar njuta. Gråter inte alls när vattnet strilar över honom, och är jätteduktig på att hålla andan när han dyker. Efteråt kröp vi ner i sängen och myste. Snart sov han. Jag låg och snusade i hans hår tills jag också somnade. Älskar detta lilla pyre så oändligt mycket.
10 januari 2005
Min vikt 57,6 kg.
Ringer till barnmorskan angående mina sammandragningar, och fick tid på fredag. Hon frågade om jag åt tillräckligt med järn och rekommenderade att jag skulle äta fler järntabletter. Tyvärr ger de där satans tabletterna värk i magen. Det är bara att välja, tabletter eller extremt järnhaltig kost. Börjar ledsna på blodpudding och spenat som dräller av järn, men det är bara att bita ihop. Ringde till Peter och rapporterade vad hon sagt. Han tyckte att jag skulle börja äta broccoli, men nä, någon måtta får det vara. Det är ju rent ut sagt äckligt!
Ut i ösregn med barn och hundar, sedan välling och sömn. Vi somnade båda två. Jag var helt slut!
På kvällen åt vi spenat och bacon, mums!
12 januari 2005
Mitt nya namn är blåsfisk. Kan inte göra ett enda dugg utan att magen blåser opp sig!!
Badade med Raz, sedan klippte jag honom i mohikanfrissa. Han var jättestolt när han tittade i spegeln, och han satt blixtstilla medan jag klippte. Jag fotograferade honom för att skicka bilder till mamma.
På kvällen fick jag ryggmassage av Peter. Har svårt att ligga på magen, den är STOR nu.
Läste en bok, men somnade ifrån den gång på gång, och gav till slut upp och somnade.
14 januari 2005
Dalens Sjukhus. Allt okey. Läkaren har ingen förklaring till alla sammandragningar ”Det kan bli så ibland, det är bara att härda ut.” sade hon. (lätt för henne att säga)
16 januari 2005
Fostret 31v
Ut med hundarna, sedan åt vi frukost.
Peter for iväg för att träna, och fick handla mat på samma gång.
Jag har sammandragningar hela tiden, och det värker. Jag gör INGENTING nu, totalvägrar!
När Peter kom tillbaka hade han en stor bukett rosa rosor med sig. Gulligt!
Vi börjar packa upp julsaker, men far först iväg och köper en begagnad s.k paraplyvagn till Raz. Jag blir åksjuk, och magen blåser upp sig så att jag måste lägga mig när jag kommer hem igen.. ”Det var den kvällen det” säger jag uppgivet till Peter innan jag lägger mig.
Kl.2 på natten kommer Raz tultande och kryper ner mellan oss.
21 januari 2005
Fostret 31v och 5 dgr
Kände hennes fot genom magen idag, och vi hälsade.
24 januari 2005
Magen spänner.
Min vikt 58,6 kg. Fostret 32v och 1 dag.
På kvällen kom hyresvärden hit. Han hade en lägenhet att visa oss. Ronny berättade att om vi bor kvar stiger hyran med 3-4 % + 1100:- i månaden
Jag är trött, så trött, och orkar inte bry mig just nu. Det känns så oviktigt.
Lever i min egen smärta, och gör allt för att stå ut.
25 januari 2005
Det spänner i magen, och värker nedåt.
Hon i magen har hicka, och när hon hickar får jag sammandragningar.
Tittade på lägenheten värden ville vi skulle byta till, men, nej, nej, nej… En liten lägenhet på 3:e våningen utan hiss. 6700:- i hyra. Vi sade att vi inte var intresserade, och for hem.
27 januari 2005
Frukost och lite lek, sedan ut i parken.
På kvällen när Peter kom hem berättade han att vi kunde få bo tillfälligt i hans chefs lägenhet på Erstagatan 18 (där jag hade bott förut). Vår lägenhet skall ju stambytas efter jul, och då vill inte jag bo här. Gud vad skönt att boendet löst sig!! Jag har varit så orolig och det var en stor lättnad. Kul att bo inne på söder igen, i alla fall en stund.
30 januari 2005
Fostret 33v. Min vikt 60kg.
Har aldrig vägt så mycket. Är jättestor (allt sitter på magen), men rumpan är lika liten som förr. Jag både ser ut och känner mig som en valross. Peter tvättade.
Min mage spänner, och på kvällen fick jag en ordentlig värk som gick ut i rygg och höfter.
Vi packade våra kläder och saker i kartonger som vi ställde i ett jätteberg på vardagsrumsgolvet. Allt som allt blev det 72 kartonger. Sedan plastade vi in hela vårt hem.
Jag sov oroligt på natten, svettades, hade svårt att andas och fick sura uppstötningar.
3 februari 2005
Tog ut hundarna som fick springa av sig ute på täkten. (det kommer att bli jobbigt för dem inne i stan när de inte har några stora ytor att springa av sig på).
Raz sov i vagnen.
Har sammandragningar hela tiden, värk i magen och höfterna, speciellt den ena.
Jag är så erbarmligt trött!
4 februari 2005
Till barnmorskan kl.13. Allt okey!
Ut med hundarna i svinkylan, brrr, det kändes som att öronen skulle trilla av. Mammajeansen kändes efter en stund som ispansar runt benen. Sammandragningar och värkar löste hela tiden av varandra, så jag fick stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Razmus satt i selen och tyngde ner min stackars höft ytterligare. Han såg ut som en liten eskimå med alla kläder på sig Efter en kort promenad gav jag upp och går istället hem för att lägga mig i hans säng, medan han leker nedanför.
Mamma ringer, och jag beklagar mig.
Peter jobbar över, så jag lägger mig tidigt.
När han kommer hem vaknar jag till och hejar, sedan somnar jag om.
5 februari 2005
Frukost, sedan till lägenheten på Erstagatan med ett lass kläder och möbler. Vi skurade från golv till tak, satte upp nya fina gardiner och ställde lampor i de få fönster som fanns..
Jag hade sammandragningar med värk nedåt. Bläh!!
Jag och Razmus lade oss och vilade när vi kom tillbaka hem.
6 februari 2005
Fostret 34v
Min vikt 61 kg.
Peter, jag och Raz åkte runt på olika ärenden hela dagen, och till slut hade jag så ont i ryggen och höften att jag grät. Hade som vanligt sammandragningar hela tiden, och magen var konstant uppblåst. Det gav sig inte trots att jag lade mig ner och vilade. Så himla obehagligt!
Tittade på hyrfilm på kvällen, men somnade vid 21, helt slut!!
8 februari 2005
Idag flyttade vi till Erstagatan.
Sammandragningarna kom hela tiden, men jag packade upp alla våra kläder och all mat.
Fick lägga mig för att vila då och då.
Vår nya säng är två madrasser på golvet, men det verkar fungera bra, för varken jag eller Peter hade ont i ryggen när vi vaknade imorse, och Razmus njuter. Han ligger ju bredvid oss hela tiden nu. Vi skippade att ta med hans säng, och det är faktiskt himla mysigt att sova tillsammans allihop.
Hundarna smyger upp på natten och lägger sig i fotänden trots att de fått en ny stor korg.
På kvällen badade lilleman i badbaljan eftersom det inte finns något badkar här, men han skvätte glatt ner hela badrummet.
Lite senare kom Peter hem med hämtmat som vi slängde i oss, sedan fortsatte vi packa upp allting. Det blir jättefint!
14 februari 2005 Valentindagen
Fostret 35v och 1 dag.
Det snöar!
Både jag och Razmus var trötta, så frukosten kom inte på bordet förrän kl.9.
Ut med allihop (det blir lite struligt med hissdörrar och dubbla ytterdörrar, men det går). Razzel gick en bit bredvid vagnen, men jag har satt på honom sele eftersom jag inte kan springa efter i mitt tillstånd.
På morgonen såg jag att det kommit en massa slem därnere. Är det den så kallade slemproppen? Peter kom hem med blommor, choklad, kanelbullar och film. Gulligt!
15 februari 2005
Ut med allihop, och har vansinnigt ONT i höften.
Smärtan har ändrat karaktär, nu skär det som knivar. Låg på massagedynan en stund.
Till barnmorskan i Hammarby kl.16.30
(Det var inte lätt att komma dit eftersom det ju ligger en bra bit från t-banan.)
Hon gissade att jag fått foglossning, och gav mig en massa övningar jag skulle göra. (Finns inte en chans. Jag kan knappt röra mig.)
Jag hade sammandragningar i massor som förvärrades när jag kämpade mig till barnmorskan. Skall det aldrig sluta? Jag vill få ut ungen nu!
16 februari 2005
ONT!
Det kom ännu mer slem i trosan. Är det dags snart? Har värkar och sammandragningar.
Gick ut med hundarna och hade Raz i vagnen. Fick kämpa mig genom snön som fallit under natten. Det var lite slirigt, men det gick.
Peter ringde och berättade att han skulle göra ärenden efter jobbet.
När han kom hem fick han tvätta, eftersom jag inte klarade av att gå nerför trappan till källaren.
18 februari 2005
Magen spände och värkte så jag trodde det var dags att åka in, men…
Det är full fart på pyret i magen. Skönt, då är nog allt okey.
19 februari 2005
Frukost vid åtta.
Peter ringde från Hälsingland där han var för att hämta vår bil som hade reparerats av en polare till syrran. (Den hade pajat i samtliga ventiler när vi varit på väg dit bort, och hade fått bärgats till mamma och pappas gård.)
Jag lade mig på massagedynan och tittade på film.
Vi åt blodpudding, sedan kröp jag och Raz i säng, men han ville INTE sova trots att han gnuggat ögonen av trötthet rätt länge innan, men vid nio var det godnatt.
Peter ringde på kvällen och berättade att han åker tidigt imorgon. Bilen blir kvar eftersom något felas fortfarande. De skulle undersöka lite närmare i veckan.
Det värkte i magen, och hon rörde sig neråt. Det sprattlade till rätt ordentligt.
20 februari 2005
Fostret 36v
Vaknade vid fyra då Raz vaknade och fick sin välling, sedan kunde jag inte somna om.
Vid åtta vaknar jag med ett ryck och rusar till toaletten. Är lös i magen, hm…
(Jag har läst att man blir lös i magen innan man föder därför att naturen sett till att man rensar magen innan barnet kommer.) Lite orolig blir jag, det medges.
Ligger på massagedynan, men måste kliva av när magen inte ger upp sina uppblåsningar, och blir standby i läge uppblåst.
Plockar ihop mina och barnets kläder till BB, och kollar Raz kasse med kläder och blöjor för att han skall kunna sova borta.
Egentligen skulle jag vilja ha honom med mig, men jag inser ju att det är en omöjlighet.
Han skall sova borta för första gången i sitt liv den lille.
Vid 17-tiden kommer Peter hem, och har hundarna med sig (Micaela har ju haft hand om dem när han varit borta). Razmus blir så GLAD när pappa kommer hem, och att sova ligger inte på prioriteringslistan. Han vill inte alls sova, nu när hans älskade far är hemma och kan busa med honom. Vi låter honom leka lite tills han blir för trött och nästan somnar på plats. Lilla, lilla hjärtat.
21 februari 2005
Tar Raz i sele på ryggen, och går ner till tvättstugan för att lägga i tvätt, men det är för tungt så han får gå själv istället. Det går finfint med lite hjälp. Han tultar snällt ner trappsteg för trappsteg, och inne i tvättstugan leker han med golvmoppen som står där.
När vi är klara sover vi middag, och det var välbehövligt för oss båda.
Raz krånglade vid blöjbytet, och kickade mig i magen så jag fick ont. Jag lade mig en stund i sängen medan han lekte bredvid, och det blev bättre.
Såg i tidningen att min gamla lägenhet här på Erstagatan var till salu och ville gärna gå och titta på den för att se hur den såg ut idag.
Peter kom hem med pizza som vi snabbt åt, och sedan gick vi över för att kolla på lägenheten. Den var fin som attan och rätt mycket var omgjort därinne. Massor av minnen åkte genom skallen när jag gick omkring i rummen där jag bott i 12 år.
På kvällen nattade Peter Raz, medan jag låg på soffan och slötittade på tv. När jag skulle kliva upp var det helkört i både rygg och höfter. Det var tvärlåst! Jag ropade skräckslagen på Peter som fick hjälpa mig upp. Jag skrek av smärta när han lyfte upp mig, eftersom det skar som knivar i hela ryggen och rumpan.
Hade sedan vansinnig värk hela natten, och sov nästan ingenting. Låg och grät hela natten.
Det känns så skönt att Peter är hemma. Något lurt är på G.
23 februari 2005
Peter fick ringa till försäkringskassan och anmäla sig eftersom jag är helt obrukbar.
Razmus och P for till BVC i Hammarby för att få en vaccinationspruta.
Jag hade vansinnigt ont, och ringde till slut till förlossningen som bad mig ringa min barnmorska (vilket jag ju redan gjort). Grät pga smärtan, och hade utanpå det som vanligt sammandragningar hela tiden och värk.
Peter ringde till akuten och berättade om mig, men de sade att inget fanns att göra.
När han hjälpte mig ur sängen grät och skrek jag högt när det skar som tusen knivar och kändes som att höfterna var trasiga. Jag var övertygad om att kroppen gått sönder.
Peter berättade att Raz väger 11.5 kg och är 83 cm lång.
Han gick ut med Raz och hundarna i parken och lekte så att jag skulle få försöka sova en stund. På kvällen åt vi nachos, men tyvärr är det inte lika gott som vanligt, och de starka kryddorna orsakar sura uppstötningar när jag lägger mig. Faan!
Hade ont, så förbannat ont, och sov dåligt, men i alla fall lite grand.
24 februari 2005
Frukost.
Peter var sjukskriven med mig.
Jag kom själv ur vår säng genom att rulla upp, och var lite mer rörlig idag.
Ringde och fick tid hos en akupunktör på Folkungagatan.
Peter körde mig dit, och färden dit var helvetisk för att inte tala om konststycket att ta sig UT ur bilen, men in kom jag och behandling fick jag. Jisus vad ont det gjorde. Bäckenet hade låst sig sade han, och bände och trixade (blev lite orolig för henne därinne). Han var duktig.
Efteråt frös jag så att jag huttrade, och ville bara hem.
Vi lade oss och vilade, och jag fick ont, så ont att jag skrek när jag skulle upp igen. MEN, upp kom jag. Tårarna sprutade
Jag ringde till syrran för att rapportera vad som hände, och hon sade att hon höll tummarna för att barnet skulle komma ut snart så värken skulle lugna ner sig.
På natten sov jag dåligt, och var upp flera gånger och gick runt. Bäckenet låste sig totalt gång på gång. Att ligga var nästan omöjligt eftersom sängen tryckte ihop kroppen.
25 februari 2005
Fick akuttid till läkare på Dalens sjukhus, och blev sjukskriven.
Efteråt for vi till försäkringskassan, där en dam berättar att Peter får så kallad tillfällig föräldrapenning när inte jag kan sköta Razmus. ”Så himla bra! Vilket bra land vi bor i!” Sade jag glad till Peter när jag haltade ut därifrån.
Har sammandragningar, och värk i fogarna. Är det dags för födsel?
Till kvällen lugnade sig värken lite grand, men natten blev fördjävlig. Jag sprang upp och ner från sängen hela natten. Så fort jag lade mig låste sig höfterna totalt och orsakade knivskarpa smärtor. Hela jag var en stor SMÄRTA.
26 februari 2005
Ont i höften och ryggen.
Peter gick ut med allihop en sväng, och jag försökte vila.
Jag hade ONT. Mycket värre än i morse.
Försökte byta blöja på Raz när Peter var på gymet, men jag klarade det inte, och grät av förtvivlan.
När Peter kom hem var jag i upplösningstillstånd, och han höll om mig hårt, hårt. Han tycker det är jättesvårt att se mig lida utan att kunna hjälpa.
På kvällen kom Petra och Pär på besök, och jag låg i sängen. Hade djävulskt ont!
På natten sov jag oroligt.
27 februari 2005
Fostret 37v
Bättre i ryggen. Peter tog ut hundarna plus Raz, och for sedan till gymet.
Jag ville ut i friska luften och gick till bankomaten med dem, men när jag kom hem hade jag ONT.
Låg i sängen resten av dagen.
28 februari 2005
ONT!
Har sammandragningar hela tiden, och det värker i både mage, höft och ryggslut.
Faaan, faaan, faaan om gud finns vad vill han visa med det här?
Kl.16 gav vi upp! Peter tog mig resolut i famnen och sade ”Nu får det vara nog, nu orkar jag inte se dig lida längre,” sedan bar han mig ner till bilen han kört fram. Jag grät av smärta hela vägen ut. Razmus satt redan där i sin barnstol.
Peter körde mig till förlossningen där de inte ville ta emot mig. ”Nej, du skall inte in nu, du föder ju inte förrän om några veckor” sade en smal liten ljushårig sak. Jag ville mörda henne, och sudda ut hennes flin, jag hade ju så ont! Jag grät och skrek på hjälp! Aldrig att jag åkte hem igen. Det här var inte mänskligt. De fick starta förlossningen NU!
Det kändes som om höfterna gått i tusen bitar. Magen värkte, och blåste upp sig under tiden som jag skrek.
Till slut fick jag komma in, och fick ett rum.
Det kändes underbart skönt att vara där. Jag fick en TNS-apparat av sköterskorna som Peter satte på min höft, och det blev lite bättre.
Peter och Razmus pussade god natt och for hem till Erstagatan. Själv somnade jag sent, sent. Dödstrött.
Kapitel 18
1 mars 2005
Klockan 1.25 på natten väcktes jag av en illande värk och något blött som rann mellan benen. Snabbt som attan ringde jag på en barnmorska som avfärdade att det skulle vara fostervatten.
”Inte ännu…det är ju inte dags än” sade hon, men luktade på bindan, och insåg att jag hade rätt.
”Nu kommer det att komma in mycket folk här” sade kvinnan medan hon stod med luren i handen. ”Men alla är här för att hjälpa dig så koppla av och försök ta det lugnt” (lugn, det var väl det sista man var).
Jag ringde upp Peter som yrvaken svarade. Jag berättade lite snabbt vad som hänt innan jag var tvungen att avsluta samtalet, sedan….var det full fart
Här kommer utdrag ur förlossningsjournalen
Kl.1.28 Har vaknat av värkar, vattenavgång
Kl.1.15. Rikligt med klart fostervatten på binda.
kl.1.50 CTG kopplas
Kl.2.59 Värkar som inte släpper emellan. CTG bitvis lite tyst, men vid VU reagerar fint med acc. VU: ganska centralt, öppen ca 3,5 cm, cervix utplånad.
In till förlossningen
Kl.3.30 öppen 3-4 cm tunna kanter. Patienten önskar EDA, sedvanliga förberedelser. Pat. börjar andas lustgas. mkt smärtsamma sammandragningar. CTG kopplas. Pat. kräks. Pat. Make på väg.
Kl.3.39 Ringer-acetat 1000 ml kopplas
Kl.3.50 Skalp CTG-reg inledd pga dålig kontakt
Kl.4.00 Epiduralblockad lägges.
Kl.4.02 Narkosdr. kommer
Kl.5.00 VU cx utplån. mm öppen 9-10cm. ffd huv strax ovan spinae. pat känner mkt tryck nedåt under värk, smärtlindring haft relativt god effekt, använder sig av lite lustgas under värk.
Kl.5.51 Oxytocin kopplas pga korta värkar. pat står på knä och krystar.
Kl.6.15 Pat läggs i benstöd, krystar aktivt, ffd huv skymtar, långsam progress, pat ställer sig åter på knä, ffd huv två tvärfingrar ovan bb, mor mkt trött.
Kl.6.40 Dr Berglund tillkallas då pat krystat i ca 1 tim utan större progress samt är uttröttad.
Kl.6.43 (läkarens berättelse) Indikation: uttröttad moder som har krystat i en timme. Barnet framfödes med navelsträngen hårt runt halsen. Axlarna sitter 1 värk, och jag måste avnavla i vulva för att få ut henne. Flickan är vid födelsen slapp, blek och bradycard (=hjärtat slår under 50 slag). Förs direkt till barnbordet. Barnet har VE märke enligt bild.
Födelse: (Barnmorskans ant.)En flicka framföds med hjälp av sugklocka, axlarna sitter en värk, navelsträngen sitter hårt om halsen, avnavlas i vulva, flickan tas till barnsalen där barnläkare väntar.
Kl.7.30 Uterus fortfarande hög. Masserar, rikligt med koagler kommer, blödning totalt 1500 ml. Tillkallar Dr Berglund som beslutar om exploration av uterus på op.
Sätter förstärkt Syntocinondropp, ger Promiten och kopplar plasmodex.
Kl.7.35 operationsberättelse:
Preop bedömning. Efter placentas avgång blöder pat mer än normalt, man skattar blödningen till 1500 ml och det förefaller att fortsätta rel ymnigt. Operation kl.7.35-8.40
Uterus är slapp, och det ligger ca 400 ml koagler i vagina. Uterus exploreras och man får fatt i hinnrester.
Utbyte hinnrester. Därefter sutur av vaginalbristning kl.6. Sfincter är hel, däremot blöder det efter hand från varje stick, och jag sätter ett flertal vaginalsuturer och därefter vaginaltamponad (2st ihopknutna).
Pga fortsatt blödning ord förstärkt s-dropp, cyklokapron 1g, inj Methergin 1ml, inj Prostinfenem IM, Octostim och Cytotec rectalt.
Pat har under hela iden varit cirkulatoriskt stabil och blodtransfusionen påbörjas.
Hb som lägst 58 kapillärt.
När jag lämnar opsalen är uterus väl kontraherad.
Ingreppet bedöms komplicerat.
Blödning på förlossningen ca 1500ml, fortsätter och blöder på operationsbordet ytterligare ca 500-570ml.
kl.16.22 Flickan läggs till bröstet och diar.
Ja, det var deras berättelse…min ser LITE annorlunda ut.
Efter att de konstaterat att jag nog höll på att föda blev det fart. Peter kom och tröstade.
Jag ville ju så gärna föda vaginalt, och kämpade på…
Allt är faktiskt ett enda töcken, och jag minns bara små sekvenser.
Peter berättade senare att jag stundtals var helt borta av smärta (jag hade ju inte sovit på ett bra tag pga foglossning mm, och hade taskigt med krafter kvar). De vände och vred på min stackars kropp. ”Vänd dig hit, stå på knäna…gör si gör så” lät det
Till slut kom de med sugklockan, och drog ut lilltjejen. Det knakade i hela underlivet på mig, och skar som tusen knivar. Jag trodde jag skulle dö.
Peter kunde knappt titta eftersom han såg hur ont det gjorde.
CTG:t dalade ibland, och jag hörde dem diskutera snitt. Läkaren som tillkallats talade om att barnet hade navelsträngen runt halsen, och att de var tvungna att skära av den i vulva. ”Gör vad ni vill, bara ta ut henne fort” sade jag.
Hon kom ut till slut, hängandes som en slapp blå docka (vi var säkra på att hon var död) över armen på barnmorskan fick vi se henne, sedan snabbt till barnläkare. Peter följde med.
Jag….blödde massor, och de lät lite smått panikslagna när de inte fick stopp på det.
Jag skulle sys därnere, och de sprayade på smärtstillande…som tyvärr inte hjälpte ett dugg.
Jag skrek och grät av smärta när de skulle sy. Till slut slutade de. En läkarstuderande som stod i rummet med mig när de gick ut och diskuterade mitt fall utbrast ”så här får de inte göra. Det är omänskligt!”
Jag grät, och kände mig totalt utlämnad.
Jag fick åka till operation, och sövas med en bedövning i ryggen…ont!
När jag vaknade upp stod en dimmig figur bredvid min säng. Läkaren presenterade sig och berättade att det var han som opererat mig. Han frågade hur jag mådde, och sade att jag fått en välmående liten tjej, och att hon mådde bra och låg nere på barnavdelningen och väntade på mig. Jag frågade efter spykopp och spydde om och om igen.
Han berättade att det blivit en komplicerad förlossning, och att både jag och lilltjejen haft tur som redan låg inne när förlossningen startade, och att det kunnat gått väldigt illa om vi varit hemma när allt börjat. Ovanpå det berättade han att de hade sytt mig inuti, och satt en tamponad (jag kände det.) Jag tackade honom för att han hjälpt oss, och han gick.
Peter väntade oroligt nere i mitt rum. Han visste inte vad som hänt mig, och hade hela tiden varit med nere på neonatalen med dottern.
Jag var yr och ammade den lilla under tiden som jag försökte att inte spy. Hon är så söt, och jag är såååå lycklig. Det är tomt i magen, men skönt att graviditeten är över.
Peter sov hos mig och flickan (vi var dödströtta båda två, och somnade tidigt.
2 mars 2005
Vaknar tidigt på morgonen av att någon kommer in i rummet. Det är en av alla dessa änglar som hjälper mig igenom den här pärsen. Hon vill att jag skall ta några piller (Alvedon och Tradolan), och frågar hur jag mår. ”Ja…ungefär som någon kört över en med en buss. Tio gånger!” svarar jag och ler. Spyr fortfarande och är yr. Har ONT!
En sköterska berättar för mig att jag kommit långt över min smärttröskel och därför var svår att hjälpa, men att de jobbade på att hitta en bra kombination av piller.
Men den här gången vet jag att jag fått barn. För i en liten genomskinlig plastbädd bredvid min säng ligger en mörk liten skönhet som gnyr lite i sömnen. Lyckan sköljer över mig.
Det fanns väl en liten önskan, någonstans i mitt inre att det skulle bli en liten tjej, men vad som än kom ut var välkommet. (Jag är priviligerad som har den här lyckan att få TVÅ barn.)
Ammar den lilla, som är jättepigg och vaken, sedan somnar jag. Helt slut.
Har fortfarande värk i höfterna, men inte så ihållande. Magen är tom och slapp, och ligger som ett tomt tjockt stycke alldeles sladdrigt, blågult och ömt.
Saknar Razmus, som är hos Britta (Peters mamma) och B-O.
(Som tur är fotograferade Peter dottern då hon var nyfödd. Tydligen fotograferade han mig när jag ammade första gången också, men det minns jag inte. Jag var för drogad.)
Mår lite bättre på kvällen, men är lite svag pga blodförlusten. Har fått en massa blod, och de kollar hela tiden blodvärdet som rasat lite. Nej, nu vill jag upp och vara mamma.
Tyvärr vill inte min kropp riktigt samarbeta med mig, och jag kommer inte upp ur sängen.
Peter sköter lillflickan medan jag sover, sover, och sover.
Han stannar inatt med, men jag är knappt medveten om att han är där.
3 mars 2005
Får tabletter hela natten pga smärtan. Av Tradolanet blir jag yr i skallen, och försöker därför trappa ner (smärtan går ju att leva med). Pratar om det med en av läkarna som håller med.
Jag går sakta men säkert in på att bara smärtlindra med Alvedon, men gud så jag längtar efter dem.
Får äntligen ta bort infarten på handryggen. Så j-a skönt. Har fortfarande kvar den i andra handleden eftersom jag har lågt blodvärde och de kanske behöver ge mer blod.
Jag ber om journalen som de snällt skriver ut. (Har ju sparat journalen efter Raz också.)
Idag fick jag flytta till en annan avdelning. Mår lite bättre, och kunde faktiskt stå själv.
Peter åkte och hälsade på Razmus, men kom tillbaka efter några timmar igen. (Han är världens bästa).
Saknar Razmus vansinnigt mycket. Jag är fortfarande svag, men glad att allt är över. Ammar lilljäntan utan större problem (det var ju inte så länge sedan Raz slutade). Det gör fortfarande ont när hon ammar, och det vet jag ju att det fortsätter att göra några veckor till. Varför berättar inte barnmorskan det månntro?
Vi fick tid för barnläkarundersökning imorgon.
Fick hjälp av Peter med att duscha idag. Så grymt skönt! Känner mig lite mer som människa när blodet tvättats bort på kroppen. Är jättesvullen därnere, och det gör svinont när jag går på toaletten. Känns som om man skiter taggtråd! En av sköterskorna gav mig Xyloproct mot hemorrojderna där bak. Hoppas att det hjälper för det är väldigt obehagligt, och ibland gör det ont. Peter sov över.
4 mars 2005
Razmus 20 månader. Ammar utan problem. Sååååååå mysigt att allt bara stämmer.
Min fd kompis Anette kom upp och gratulerade (hon visste inte att vi fått barn. Hon var på sjukhuset på grund av en eventuell våldtäkt och hade blivit drogad. Läskigt!)
Hon hade mött Peter nere vid ingången, och han hade berättat för henne att vi fått barn. Vi babblade lite sedan for hon hem.
Idag var vi på läkarundersökning. Kimberly (som hon kanske skall heta) har blåsljud i hjärtat, och är lite för gul (billirubinet är för högt) berättar läkaren, sedan lägger han till att hon skall testas/kollas ytterligare, och få sola lite grand.
Han berättar att blåsljudet kan växa bort på några dagar, men att de vill kolla upp hur det ser ut i en annan specialmaskin. Operation är inte nödvändig, men hon måste varje år komma på undersökning. Under hela sin livstid.
När jag kommer ut från läkaren vänder jag mig till Peter med Kimberly i famnen och utbrister ”Faaaaaaan, kunde hon inte ha sluppit detta? Lilla, lilla hjärtat! Är det inte nog nu?”
Jag är lite extra svullen, och har värk eftersom jag gått uppe så mycket idag.
Ronden kommer och säger att vi inte får åka hem idag. Jag blev jätteledsen, men samtidigt visste jag ju varför.
Peter kommer och hälsar på med Razmus, som helt plötsligt verkar så himla STOR och TUNG. Han tittar lite snabbt på lillasyster, och kryper sedan upp i min säng för att kramas. ”Jag har saknat dig mamma” säger han. Älskade, älskade barn.
När de går blir jag lite ledsen. Det blir så tomt. Nu vill jag hem.
Jag somnar sent, sent. Ligger och tittar på Kimberly förundrad över naturens unika skapelse och faktumet att hon legat i mig.
Vi pratade om namn idag. Tydligen är inte Kimberly så populärt namn hos Peters släktingar, så vi diskuterade fler namn. Till slut tog han fram almanackan och räknade upp några stycken olika. Inget av dem tyckte jag passade vår lilla prinsessa. Tills han hittade namnet Sabina. ”Ja, om det får en annan stavning.” sade jag ”Vi kallar henne Zabine istället för det låter mycket häftigare. Så får hon Kimberly i andranamn om hon någon gång vill byta.” Peter tyckte det var ett superbra förslag, och nu struntade vi faktiskt i vad släkten tyckte. Bokstaven Z finns ju redan hos Raz, så vi bestämde att vi fortsätter på den linjen. Zabine Kimberly Meijer.
Jag låg och smakade på namnet när de gått. Det är svårt att hitta bra namn. De är ju så små, och har inte riktigt visat någon personlighet än.
6 mars 2005
Min mage krånglar. Ont! Är jättenödig, men inget kommer och hemorrojderna frodas.
Zabine kollades, men blåsljudet var kvar på eftermiddagen och hon mättes inuti hjärtat.
Vid undersökningen stod jag och höll i henne med hjärtat i halsen. Inget hade hänt, så vi blir kvar. De mätte billirubinet, som faktiskt gett med sig lite grand, så hon slapp solningen.
Jag som längtat så efter att få åka hem. Ringde till Peter och grät i telefonen, förtvivlad över Zabines problem, och längtan efter de där hemma. Jag vill ju hem nu. Till Raz och Peter.
Jag ville vara en familj!
7 mars 2005
De undersökte Kimberly/Zabine på morgonen i hjärtmaskinen. Blåsljudet är kvar, men läget är okey! Läkaren säger att vi får åka hem, så jag ringde till Peter som kom och hämtade oss vid tolv.
Jag blev alldeles kallsvettig i bilen på vägen hem. Det liksom svartnade för ögonen och jag mådde illa. Väldigt obehagligt. Jag sväljer om och om igen, vevar ned rutan för att få massor av frisk kall luft, och sätter ned huvudet mellan benen. Något av allt jag gjorde fungerade tydligen för kallsvetten lugnade ner sig, och när vi kom till vår slingriga väg hem hade jag repat mig någotsånär.
Razmus är stökig, och nobbar mig totalt. Han bara gråter. Jag fick inte byta blöja på honom, och han provocerade mig hela tiden.
Peter for iväg till sin gamla lägenhet och hämtade post, sedan gjorde han tortillas. Gud så gott med riktig mat! Sjukhusmaten har ändå varit rätt hyfsad.
På kvällen får jag äntligen sova i min säng. Känner att svanskotan och höften värker. (Svanskotan fick tydligen en ordentlig smäll vid förlossningen)
Kimberly/Zabine var kollugn och somnade sött i min famn. ”Ja, här ligger jag nu, mellan två önskebarn. Kan man bli lyckligare?” sade jag till Peter
Men nu blir det inga fler. Skulle helst vilja sterilisera mig, men läkaren avrådde, ifall att vi ville ha fler. Tack du, men nej tack. ”Risken att det här händer igen är ganska liten” sade barnmorskan som kom upp och pratade när jag kvicknat till, men den finns, och det räcker för mig.
Att de sydde i mig efter förlossningen utan bedövning slätade hon kvickt över. ”De har INTE gjort något fel, men behöver du prata med psykolog om din traumatiska upplevelse så har vi en jättebra här på sjukhuset. Vill du ha en tid dit?” Jag skakade på huvudet och tittade åt Zabines håll medan jag sade ”Hon är ju här nu, och lever. Det är det enda som är viktigt.” Barnmorskan tog mina händer mellan sina och sade ”Du är en stark kvinna du Anitha, och har en härlig inställning till livet,” sedan reste hon sig upp och sade ”hejdå och lycka till med dottern” innan hon klev ut genom svängdörrarna.
8 mars 2005
Frukost med Peter och en måttligt road Raz.
Jag blöder jättemycket, och är fortfarande yr.
Lägger mig med Raz och Zabine och slumrar.
Peter far iväg och hjälper sin syrra att renovera hennes lägenhet (typiskt att det skall göras just nu). Han kommer hem efter några timmar för att hjälpa till en stund här hemma, sedan far han iväg till syster sin igen. Stackaren. Han har farit som en skottspole fram och tillbaka hela dagen. Jag orkar inte klara mig själv ännu. Är fortfarande svag.
Vi for iväg en snabbis till försäkringskassan på eftermiddagen för att anmäla Peter som föräldraledig till Razmus. Har ont i svanskotan och kan knappt sitta upp, så bilfärden blir en plåga. Längtar hem till lägenheten när jag sitter i bilen och försöker hitta en någorlunda bekväm ställning att ickesitta på.
9 mars 2005
Idag tappade lilltjejen naveln. Den luktar verkligen bläh!
Jag är fortfarande dålig.
Peter for till sin syrra och slipade golv. Kom hem vid 19-tiden.
Jag gick ner till min gamla frissa Tati som har salong nere på Folkungagatan och visade upp mitt lilla mirakel. Razmus satt i vagnen och Zabine i sele på magen.
Jag var helt slut när jag kom hem igen, och svanskotan ömmade.
Lade mig och barnen tidigt.
10 mars 2005
Frukost, sedan for Peter iväg till systeryster och fortsatte renoveringen.
Vi andra lade oss och sov.
Jag ringde BVC och talade om att Zabine anlänt. Hon vill INTE ligga själv och gråter när hon inte är uppe i famnen på mig, men hon är väldigt vaken och med hela tiden, lyfter redan huvudet för att följa efter mig med blicken.
På kvällen kom Peters mamma och stannade några timmar. När hon gått lade jag mig. Var jättetrött!!
11 mars 2005
Blöder MASSOR.
Jag lät tabletterna gå ur kroppen, men fick vansinnigt ont och tog två Alvedon.
Peter tog Razmus och hundarna ut i parken en sväng, så jag fick vila.
Det blir alldeles dödstyst i lägenheten när han gått, och jag saknar Razmus så fort ytterdörren stängts.
När de kom hem igen fick Raz välling, och Zabine ammades.
Peter for till sin syrra, och vi andra lade oss i vår stora säng och sov snart sött (klockan var tre).
Peter kom hem och fixade käk på kvällskvisten.
Jag hade jätteont i skallen hela eftermiddagen och kvällen (jäkla tabletter).
Vi lade oss tidigt
12 mars 2005
ONT!
Peter for iväg till sin syster för att lacka golv och återkom på eftermiddagen för att fixa käk till oss. (Vad skulle jag göra utan honom?)
TV-kväll
13 mars 2005
Peter for iväg till syrran efter frukost och återvände hem vid 16-tiden.
Grät pga att jag har ont i ryggen, höften, svanskotan, och att det gör ont när jag skiter! Faan, jäkla krympling man blivit.
Peter kom hem, men stack iväg igen efter att han sagt hej, hämtat en maskin och pussat på Raz och Zabine. Usch, vad arg jag blir. Han borde vara hemma hos oss!
Irriterad klev jag in i en varm härlig dusch när barnen sov. Gud så skönt!
Peter kom med sin syrra och morsa i släptåg för att de skulle fira Zabines födelse med lite champagne. Jag smakade, men nä usch! Det var inget för mig.
Tog två Alvedon när de gått, och lade mig.
Grät i kudden på natten när Peter sov.
14 mars 2005
Efter frukost sov Razmus en liten stund, sedan gick Peter med honom till parken och åkte snowracer. Gissa om grabben njöt?
På kvällen var han helt uppspelt, och hade svårt att vara stilla.
15 mars 2005
Mindre blod i bindan idag. Härligt!
Idag hade jag tid hos min kiropraktor som håller till på söder, och gick dit själv på kryckor.
Väl där fick jag klä av mig och lägga mig på en bänk, sedan gick han iväg ca 45 min. och ”glömde bort” mig. Jag hörde honom prata i telefonen i ett angränsande rum. Väntade, väntade och väntade, tills jag frusen och arg gick hem, stapplandes och gråtandes.
Där hemma hade Peter full kontroll på alla barn. Han tröstade mig och ringde snabbt till en annan akupunktör för att fixa ny tid.
Vi for dit på eftermiddagen och jag fick massage, lite vridningar och nålar, sedan mådde jag mycket bättre. Killen var kines och ung, men hade massor av utmärkelser på sina väggar om alla kurser han gått och fått diplom för.
När jag låg och väntade på min brits fullsmockad med nålar hörde jag folk som pratade i båsen intill. De berättade att han hjälpt många kvinnor att få barn genom akupunktur, och att han var jätteduktig på det han gjorde.
Fick kinessalva mot mina hemorrojder. Gud så pinsamt, han hade ju naturligtvis sett dem.
Hem och bytte på lillskruttan, medan Peter tog ut hundarna på promenix.
Jag hade tryckande huvudvärk.
Tv efter maten, sedan ÄNTLIGEN sängen, men först smorde jag in mina förhatliga hemorrojder. Hoppas nu att salvan hjälper.
16 mars 2005
Peter och Raz gick till vitabergsparken och åkte snowracer medan jag packade undan mammakläderna, tog en dusch, och sov en stund med Zabine.
Annlouise (P:s syrra) ringde, och ville att han skulle komma dit för att vara smakråd.
Jag hade ont, ont, ont!
Peter tog Raz med sig och kom inte tillbaka förrän vid 20-tiden. När han kom hem sprang han ner och tvättade.
Jag fick gå några gånger till akupunktören innan jag var människa igen.
Det blev vardag igen och Peter började jobba.
Värken höll i sig några månader och Blödningarna höll i sig 8 månader. Skulle väl gått till mödravården med det, men jag hade liksom fått nog av sjukhus.
Det tog en månad innan magen kom igång igen.
Vi fortsatte bo på Erstagatan, och for med jämna mellanrum hem till vår lägenhet på Finn Marmgrensvägen i Hammarby, där allt var dammigt och smutsigt. De bytte stammarna i huset, bytte diskbänkar, kaklade badrum mm. Det blev jättefint!!
Värden jobbade fortfarande hårt på att få oss därifrån.
Mars började gå över i april, och värmen började smygande komma. Det var så skönt att få ta av sig de tjocka otympliga vinterkläderna för att sätta på sig tunna jackor. Tjocka kängor byttes ut mot tennisdojor, och små gröna musöron kom fram överallt på träden i Vitabergsparken.
Jag saknade skogarna borta i Hammarby för här på Sofia fanns ju bara betong och asfalt, och en yttepytteliten lekpark som oftast var full av fyllisar och en massa cigarettfimpar, ibland t.o.m. glasbitar efter trasiga flaskor.
Det var lite stökigt att gå ut med alla hissar och trappor.
Vi hade införskaffat en underbar syskonvagn som hette Phil&Ted, och den hade blivit min räddning i detta kaos!
När vi skulle ut hade jag två hundar, en hopfälld vagn (den gick inte in i hissen uppfälld) och en motstretande grabb plus liften med Zabine, men det fungerade.
Jag åkte oftast två gånger eftersom hissen inte rymde oss allihop. Det kändes lite kymigt att lämna vagnen därnere när jag tog hissen upp efter barnen som väntade i lägenheten. Tänk om den blev stulen?
När förlovningen kom på tal var det frankrikes underbara stad Paris vi ville till, men resorna var slutsålda (åtminstone de som hade hyfsat pris) och den stora dagen ägde rum den 21 maj i Nyköping utanför en lyxrestaurang.
Saken var att jag inte ens anade vad Peter planerat.
Han hade förtvivlat letat efter ”rätt” ställe en hel dag, medan jag glatt ovetande rusade runt och tittade på alla sevärdheter, men hela tiden undrade jag vad han höll på med. Emellanåt stod han långa stunder och bara råglodde ut i ingenting. Rastlös som jag är hojtade jag till honom att skynda på, och började gå iväg.
Efter en hel dags promenerande var jag och barnen (som förvisso åkte barnvagn hela tiden) dödströtta och ville hem till hotellet.
När vi kommit tillbaka till vårt hotell ber han mig att ta en dusch och sedan sätta på mig något snyggt för han hade en överraskning på gång.
Nyfiket kastade jag mig in i en härligt uppfriskande dusch och kom ut som pånyttfödd. Lilleman fick även han en dusch för att sedan bli finklädd. Några blöjor och extrakläder packades ner. Lilla Zabine ammades för att hon skulle sova när vi var ute.
Efter en omsorgsfull sminkning och lite träning på mina stappliga skor som var jäkligt snygga, men oj så vingliga.(Allt för att vara snygg!) kom familjen till slut iväg. Färden ned till city gick fort i vår lilla bil, och vi klev ur för att titta oss lite runt innan det var dags för mat.
Tyvärr började det regna och det blev till att snabbt kränga på sig de medhavda regnjackorna. Över vagnen satte vi det finurliga regnskyddet som medföljt vid köpet.
Efter några minuters klafsande i regnpölar kom vi fram till stadens lyxrestaurang som låg vid vattnet. Vackert så det gjorde ont!
Rätt snart fick vi vårt beställda bord och sonen som nu var nästan 2 år fick sitta i en barnstol medan Zabine sov sött i vagnen.
Det serverades en härlig köttbit med potatis till, och efterrätt på det. Samtalet oss emellan flöt på lika lätt som vanligt. Vi pratade om att eventuellt resa tillbaka till Thailand igen, eller att åka till Paris (jag log när han sade det, naturligtvis var det förlovning på G). Kvällen gick rätt fort, och jag ville tillbaka till hotellet för att kika lite på ett tv-program jag sett skulle komma.
När vi lämnade restaurangen verkade Peter ännu mer stressad och jag frågade hur det stod till.
Då ställer han sig plötsligt på knä och tar fram en liten ask, medan han säger ”Anitha, jag älskar dig och vill leva med dig. Du är en underbar kvinna som man alltid har roligt med Vill du förlova dig med mig?”
Paff svarar jag direkt ”JA! Självklart, nu förstår jag varför du varit så konstig hela dagen.” Han tar fram en tjock guldring som han trär på mitt finger och sedan kysser han mig. ”Jag älskar dig massor gumman” säger han lite grötigt, och en tår letar sig ner för hans kind.
Jag torkar tåren och säger ”Jag älskar dig med” sedan vänder jag mig bort och säger ”Nä, nu måste vi hem till hotellet.”
Skrattande berättar Peter att han hela dagen sökt ett perfekt tillfälle för att fria, och när kvällen närmade sig sitt slut började bli panikslagen. ”Du ville ju hela tiden vidare, så jag hade inte en chans att ens börja fundera. Förresten angående Paris…Vi kan väl åka senare?”
Romantiskt så det förslår, men sådan är han min käre karl.
Så nu är jag ringmärkt för första (och sista hoppas jag) gången i mitt liv. Vi gick hem till hotellet hand i hand och med jämna mellanrum tittade jag på den tjocka guldringen på mitt finger. Eurovisionshlagerfesten pågick för fullt och efter att barnen somnat lade vi oss på sängen och lyssnade på artisterna, men somnade snart båda två.
Dagen efter for vi hemåt över Oxelösund som visar sig vara ett mycket vackert ställe. När vi kommit till Trosa är vi allihop hungriga och stannar för att promenera lite och ta en matbit. Lilla Zabine ammas.
På kvällen kommer B-o och Peters mamma och hälsar på. De tala rom att de tittat på ett gästhus att ha på sin tomt i Furusund så att vi skall ha någonstans att bo när vi är där på besök. Både jag och Peter blev paff. Vad gulligt tänkt! På kvällen ligger vi länge med barnen mellan oss och pratar.
Jag börjar landa med att ha två småttingar och blöjbytena avlöser varandra under dagarna. Dessvärre vägrar Zabine använda tygblöja som Razmus, och trots att jag testar flera gånger blir resultatet detsamma. Hon vägrar och skriker högröd i ansiktet medan hon sparkar som en galning för att jag inte skall kunna fästa den förhatliga blöjan. Till slut får hon sin vilja igenom , och blir ett liberobarn.
Kapitel 19
Vilket år!
Vi får flytta tillbaka till Hammarbyhöjden, där lägenheterna omvandlas till bostadsrätter, och naturligtvis köper vi vår. (Värden var måttligt road över att vi inte flyttat som han föreslagit och gick mest och muttrade när vi träffades.)
Letar hus överallt, men nja, vi hittar inte DET huset.
Bestämmer oss för att renovera upp vår nuvarande bostad till tiptop, och sälja den innan vi köper hus.
Tänker byta Peters lilla etta i Vällingby till en lite större, för att tillfälligtvis bo där tills vi hittar något schysst. Sagt och gjort.
På kort tid packar vi vårt bohag igen i massor av lådor (111st närmare bestämt) som får stå i vårt vardagsrum.
Försöker förtvivlat hitta byteslägenhet, men hittar till slut genom ett bostadsföretag en 72 kvm lägenhet i Råcksta dit lasset går i maj.
Lägenheten i Vällingby får vi lämna åter till ägarna. Den nya hyresvärden går inte med på att han behåller den som extralägenhet.
Stackars Peter har nu ingenstans att ta vägen om allt går fel mellan oss, men han verkar inte lida så mycket av det.
Vi fixar vår i Hammarby. Säljer den för en bra penning, och hittar efter några månader som av en händelse vårt drömställe i Grödinge.
Flyttar dit i oktober. Massor av renovering behövs både ute och inne, men den har stor tomt och ligger nära sjö och skog. (Ett tag stod vi med tre lägenhetshyror. Svettigt värre!)
Zabine visar sig vara en lite kinkig baby, som helst vill vara i mammas famn jämt, men samtidigt är hon snabb på att lyfta huvudet, krypa och gå. När det sedan blir dags för henne att prata kommer det tidigt och massor av ord. (Razmus lilla vännen hade gjort precis motsatsen, och fick till slut i treårsåldern träffa en talpedagog som gjorde lite övningar med honom.)
I hans fall handlade det nog mest om att han inte VILLE prata eftersom han gjorde sig så bra förstådd med gester och pekningar. Jag förstod vad han ville och hade aldrig några kommunikationssvårigheter med honom. Andra förstod honom inte alls!
När mensen äntligen kom igång igen blev det jobbigt!!
Jag hade så rikliga blödningar att jag fick använda blödningshämmande tabletter (cyklo-f) och extrastora tamponger plus binda. Blödde ofta, och mycket, och det blev ingen riktig stil på det hela.
Innan Zabine föddes hade min mens varit som en klocka, om än smärtsam, men det här liknade faan!
Började så smått fundera om det var något fel.
Till slut besökte jag en gynekolog som tittade inuti, men inte såg någonting konstigt.
Tiden gick och blödningarna kom ofta, ofta, ibland bara med några dagars mellanrum, MYCKET, och länge.
Kapitel 20
År 2007 började i sjukdomens tecken.
Vi låg alla däckade i maginfluensa, så dagarna gick ut på att sköta barn som spydde och sket.
Efter att allt ebbat ut fick stackars Zabine inte ordning på magen, trots risdieter och skorpor.
Så till slut blev det läkarvisit. Han sade att hon antagligen hade drabbats av laktosintollerans efter magsjukan hon hade haft tidigare, och skulle nu inte ha något mjölkaktigt i sig. Alltså är det bara att lära om. Jag går in på internet och lär mig massor.
Snart är hela familjen experter på vad hon INTE får äta. Till och med Zabine själv talar om för kära farmor och mormor vad som gäller.
Huset är kallt. Så mitt liv just då bestod av att elda, elda och elda.
Vi var ute varje dag och lekte i trädgården. Barnen hade ännu inte börjat på dagis, så de var hemma med mig, och vi hade jättemysigt.
Jag hade fortfarande problem med min mens och ringde åter gynekologen för att boka tid. Det var svårt att få tid, men den 7 februari fick jag komma.
7 februari 2007
Frukost, sedan åker allihop (inklusive Peter) till gynekologen i Tumba.
Hon konstaterar att vänstra äggstocken är ca 1cm förstorad, och den ömmar som attan när hon trycker på den utifrån.
Vi pratar om sterilisering, och jag får en ny tid. Hon vill kolla äggstockarna när jag inte har mens (jag har ju det nu igen), sedan vill hon ta lite prover.
Jag går ut till cafe´t där Peter sitter och väntar med barnen, och vi far hem.
Väl hemma inser vi att det är iskallt i huset trots att solen lyser ute.
Det är ju bara tvåglasfönster på kåken, och den öppna spisen är inte mycket att hurra för.
Jag går in på nätet och kollar på lite läkarsajter efter ”förstorad äggstock,” men blir väl egentligen inte så klokare av det. Är livrädd att det skall vara cancer. Vi har massor av cancer i vår släkt, så helt omöjligt är det ju inte.
Barnen tittar på ’Hajar som hajar’ medan jag går igenom dagens tidningar.
Tänker baka, och knäcker några ägg, men ser att Peter av misstag köpt havredryck med chokladsmak när jag häller i den. Det är bara att kasta alltihop. Attans!
Eldar hela dagen eftersom det är iskallt! Den öppna spisen ger dåligt med värme, och när elden falnar drar den med sig den lilla värme den alstrat. Vi sätter på oss varma strumpor och har allihop på oss fleeceunderställ.
Ser en ståtlig älg som spankulerar omkring på jakt efter äpplen i vår trädgård. Den är så vacker! På kvällen badar barnen i duschkabinen i brist på badkar, och leker sedan med lego en stund innan de kryper till kojs.
Peter jobbar över, och kommer hem när de somnat. Han har med sig ved.
Tittade på film, sent, sent
19 februari 2007
Tidig frukost med hela ligan.
Peter fick stanna hemma från jobbet för att ta barnen när jag skulle till gynekologen.
Ute hade det snöat, så Peter och barnen skottade av vår uppfart, sedan for vi till Tumba.
Inne hos gynekologen fick jag ta ett cellprov. Har gjort det många gånger förut, men jag har inget minne av att det gjort så här ont som det gjorde. Efteråt blödde jag rejält, och fick sätta på mig en binda som jag hade turen att hitta inne på toaletten.
Körde Peter till pendeln (han skulle till jobbet) och for sedan sakta, sakta hem. (Det var blixthalka med snömodd.)
Barnen och jag tog en fika hemma, sedan vispade jag till en pannkakssmet tills ikväll.
Ungarna slötittade på Ice age, och jag läste dagstidningen.
På kvällen lade Peter Zabine, som snart snarkade sött, medan Raz INTE VILLE sova förrän Peter kröp ner i sängen med honom. Snart sov de båda två.
Jag slöade framför tv:n
22 februari 2007
Efter lunchen gick jag ut med barnen i trädgården, men fick efter bara en liten stund återvända in eftersom stackars Zabine bajsat ner sig totalt. Istället tog jag ut dammsugaren och svepte den över våra dammiga golv med Raz medverkan. Surfade lite på nätet medan barnen sov middag, sedan tittade vi på tecknat tillsammans.
På kvällen hade jag maten klar när Peter kom hem, sedan försökte Peter söva ”Bine” medan jag försökte få Razmus att somna. Båda misslyckades, och klockan nio gav vi upp för att istället placera oss i soffan och titta på dumburken.
Det blev en mycket stökig natt. Klockan två vaknade Razzel och ville ha välling. Dödstrött raglade jag upp och värmde på den till honom, sedan somnade vi om.
23 februari 2007
Efter frukosten satte jag Zabine i selen på magen och gick ner med Raz till tvättstugan där vi tvättade två maskiner. När de sov middag surfade jag på nätet och hittade en massa böcker till barnen.
Efter en och en halv timme vaknar två hungriga ungar, och jag vispar snabbt ihop en pannkakssmet som jag steker upp. Razmus slukar pannkaka efter pannkaka och stoppar inte förrän tre stycken slunkit ner i hans tomma mage. Efter en ljudlig rap tackar han för maten och går till sitt rum för att leka med sitt älskade lego. Lilla Zabine äter bara två stycken sedan säger hon att magen är mätt och hoppar ner från sin stol för att sedan ta med tallriken till diskbänken som hon lärt sig.
På kvällen somnar båda barnen snällt efter att jag bara läst några sidor i boken.
24 februari 2007
Klockan 2 på morgonen vrålar Razmus på mig från sitt rum och vill ha välling som jag snabbt lagar till. När han slukat den sista slatten ber han mig lägga mig i hans säng, och jag knölar ner mina 164 cm i hans 120-säng.
Klockan 5 ringer Peters alarm och jag vaknar för att förpassa min stela kropp till vår säng där Zabine ligger och är hungrig. Efter att ha gett henne välling somnar vi om och sover några timmar innan vi äter frukost.
Disken som samlats tas undan, och en snabb titt på Tradera ger några snygga barnkläder i resultat.
Ungarna kläs på och vi går ut i lekparken en stund. Jag är så trött att jag nästan somnar på sandlådekanten när jag leker hink och spade med Razzel och Zabine. Puh, det är jobbigt att vara gravid!
1 mars 2007
Zabine fyller 2 år
På morgonen när lillan kryper ner till oss hämtar jag paketen hon skall få och väcker försiktigt de andra.
Efter frukost får Zabine bestämma vilken film som sättas på och de tittar snällt på den under tiden som jag tar en härlig dusch.
När filmen är slut klär vi på oss och går ut till snökojan vi byggt och fortsätter på den. Razmus är grinig och vill ingenting, och till slut skickar jag in honom i huset för att lugna ner sig. Till lunch blev det pannkaka precis som lillfröken bestämt, och det var med mätta magar som vi satte oss med ett jättepussel på golvet i vardagsrummet. Barnen var superduktiga och hade snart fått ihop det.
Efteråt spelade vi spel.
Tyvärr måste jag ju göra lite nytta också, så det blev till att diska och tradera innan ungarna skulle i säng.
Lilla Zabine hade somnat i soffan vid fyra och var pigg som en mört när de skulle sövas, men Raz mötte John Blund utan problem.
På natten vaknade jag av tassande steg och en liten skugga kröp ner bredvid mig och lade sina armar runt min hals. ”Mamma, jag älskar dig” mumlade hon och somnade.
Kapitel 21
Efter vintern började jag rensa ur alla gamla barnkläder och skor.
Jag lärde mig fotografera och förminska bilderna för att sätta ut på Tradera och blocket. Hade ju köpt mycket på dessa ställen, men aldrig sålt. Alla babykläder åkte iväg i stora kartonger till nykläckta bebisar Sverige runt.
Skorna såldes också iväg, och jag införskaffade istället nya till ungarna.
Peter började knorra om bristen på sex. Jag blödde ju nästan jämt, och hade ont i ena äggstocken. Han tjatade ofta om att jag skulle åka iväg till en annan gynekolog för att se om hon sade samma sak som den första.
Käkade cyklo-f när jag blödde som värst, och det fungerade, men irritationen fanns alltid där. Blodbristen gjorde mig lite svag och jag åt järnrik mat för att fylla på förrådet.
Vi införskaffar en ny kamin som blir stående i källaren. Fönstren på huset byts ut till energieffektiva 3-glas som behåller värmen på ett helt annat sätt.
Vårt iskalla hus blir sakta men säkert ett varmt gosigt boende.
Efter att jag nästan haft mens hela tiden, och ont mer eller mindre jämt skickar Peter iväg mig till gynekologen igen.
8 maj 2007
Frukost och en snabb dusch, sedan iväg.
Peter möter oss och tar barnen medan jag går in till gynekologen som grävde, grävde, och grävde i mig, sedan tryckte hon på magen, och min stackars ömmande äggstock. Jag skrek rätt ut.
gyntanten går omkring och hummar lite och knappar på maskinen, sedan säger hon. ”I högra äggstocken ligger det ett ägg, och i den andra en cysta. Antagligen är det ett utomkvedshavandeskap, som snabbt måste åtgärdas eftersom det kan orsaka att äggstocken spricker.”
Jag är totalförvirrad!! Förstår ingenting. Gravid? Jag? MEN HUR? Vi har ju aldrig sex!
Hon säger att jag snabbt måste till Södertälje Gyn för att få en bättre undersökning. ”De har nyare, bättre maskiner där.”
Labbet tar urinprov för att bekräfta graviditeten, och blod för att mäta HCG-nivån.
Läkaren ringer och fixar en tid till Södertälje imorgon. (hon fick tjata på dem att det var akut.) Hon ber mig att snabbt åka till sjukhus om jag får värre smärtor, för då kan det var äggstocken som spricker, sedan kramar hon om mig och säger ”lycka till.”
Chockad går jag ut till Peter och berättar i ett svep att ”jag är gravid, men det är nog utomkvedshavandeskap, och då måste jag opereras, men först måste jag till Södertälje för att få det bekräftat.”
Han står som ett fån, och bara gapar, sedan säger han ”OM vi är gravida, då vill jag gärna ha det, OM du vill.”
Vi skiljs åt, och far åt varsitt håll. Han till jobbet, och jag hem
Väl hemma sätter jag mig chockad ner, och ringer syrran.
Herregud! Jag skulle ju börja söka jobb nu i september. Samtidigt är jag så j-a förväntansfull. Tänk om, tänk om det är ett litet foster därinne?
Jag är ju fatalist och tror på ödet, så…
Det kanske är meningen att jag skall bli 3-barnsmor?
Bestämmer mig för att avvakta vidare beslut innan undersökningen imorgon. Min kropp är ju inte så snäll när det gäller graviditeter.
Jag traderade, och slog in paket med det jag sålt och skall skicka iväg.
På eftermiddagen vid fyratiden ringer min läkare och berättar att hon fått provsvaren, men att hon tyvärr tror på utomkveds.
Jag går ut i trädgården för att plantera lite växter som Peter köpt. Planterar om klematisen som ser lite ledsen ut.
Mamma ringer, och jag berättar vad som hänt. Hon blir väldigt orolig och säger att hon hoppas att jag inte är gravid eftersom jag haft så stora besvär vid de andra graviditeterna men, jag blir irriterad och ledsen. Vill hon inte ha fler barnbarn?
Hon som tjatade om det så mycket alla år hon var utan. Bestämmer mig för att strunta i vad hon sade.
På kvällen söver jag Raz, men inte ”Bine” som inte alls vill sova.
Är lite lätt illamående, och har molvärk i vänster äggstock.
På kvällen pratar vi bara lite grand om barn. Rädda att hoppas för mycket.
9 maj 2007
Tidig frukost.
Efter en orolig sömnlös natt med känningar i äggstocken klev jag upp.
Vi fick åka tidigt, eftersom vi ju skulle åka en bra bit (det är en bit mellan Grödinge-Näs och Södertälje).
Jag fick komma in direkt. Det var en ung kille som undersökte mig, och det kändes lite ovant att ha en främmande man som rotar därnere. Han har en mycket nyare maskin, och ser direkt att jag har två stycken cystor (ca 4 cm totalt) i min högra äggstock. I vänstra äggstocken ser han en liten mörk prick, men ingen fosterblåsa, och inget hjärtljud.
Läkaren berättar att det kan vara utomkveds, för det ligger ett foster på ca 5v och 3 dgr därinne, därefter lägger han till att jag nog är på väg in i klimakteriet eftersom jag har så mycket konstiga blödningar..
Hm, nåja, min mamma och mormor kom tidigt in i klimakteriet, men…
Jag frågar med andan i halsen om det kan vara en riktig graviditet? Han vet inte, men de skall göra ett HCG-test och jämföra med gårdagens.
Ringer mig imorgon eftermiddag om resultatet. ”Vill du/ni ha barn?” frågar läkaren medan han sitter och trummar med pennan han har i handen. ”Javisst” säger jag utan att ens fundera.
Det kommer rätt ifrån hjärtat.
Pladdrar på med sköterskorna som tar hcg igen om att jag kanske är gravid, och att jag då blir trebarnsmamma. Jag känner lyckan sprudla i mitt bröst. Jag kanske skall få ett barn till!
Jag går ut till Peter och barnen som sitter och äter glass på fiket utanför, men nja några direkta besked har jag ju inte, vi får avvakta ytterligare.
Ringer till mamma och syrran från bilen, och de ber mig ringa när jag fått besked.
Syrran säger ”Hoppas att du är gravid för det är väl det du vill?” Peter och jag säger med en mun ”JAA!”
Hem och planterar blommor, fixar i trädgården och klipper gräsmattan.
På kvällen hostade jag till och det värkte i höger äggstock. Den vänstra värker ju jämt.
Blir lite rädd. Är det utomkveds illafall. Spricker äggledaren nu? Är det kört?
10 maj 2007
Upp tidigt.
Razmus kör jag till dagiset, sedan åker jag och ”Bine” som protesterar vilt (hon vill ju stanna med Razmus) hem.
Tvättade och diskade när vi kom hem igen. Väntade… väntade…
Hämtade Razzel.
Väntade…
På kvällskröken ringde läkaren, och berättade att HCG:t låg på 1700. Alltså är jag gravid.
Jag jublade i telefonen, men kan jag? Borde jag?
Jag frågade läkaren vad som gäller vid abort, och om de gör det därborta. Han blev iskall i rösten, och hänvisade mig till barnmorskan. Avslutade sedan samtalet snabbt. (Han blev ARG! Han vet ju ingenting om mig, så med vilken rätt blir han sur?)
Ringde till mamma som ansåg att jag skulle ta abort! (tack för den).
Ringde sedan systeryster, som inte anser det. Hon säger att hon stöttar mig fullt ut, vad jag än gör (det värmer).
Ringer till Peter, som blir superglad, men ändå låter lite tveksam. ”Klarar din kropp ytterligare en graviditet?” säger han försiktigt. ”Tänk om du blir rullstolsbunden pga foglossning? Du minns väl vad läkaren sade?” Jag säger att det nog är lugnt, och att det säkert är ödet som bestämt att vi skall ha tre sötnosar springande runt benen. Han skrattar till och säger ”du är inte riktigt klok, men vill du göra det här hänger jag gärna på.”
Jag ringer till Britta (Peters mamma) som tycker likadant som min mamma. ”Att skaffa barn när man haft det som dig är ju idioti. Det fattar du väl?” är hennes kommentar. Jag blir naturligtvis ledsen.
11 maj 2007
Raz till dagis.
Vi går ut i trädgården och röjer upp bakom spalje´n för att göra en koja till barnen där.
Kollade mail, och lite på nätet om graviditet, medan Zabine tittade på en film.
Vi hämtade Raz vid två.
När jag kom tillbaka ringde jag till försäkringskassan för att prata om hur mycket jag får ut därifrån om jag skulle få ytterligare ett barn. De ber att få återkomma.
Peter kom hem med pizza, och när barnen somnat diskuterar vi ämnet barn. Han är orolig om jag skall klara ytterligare en graviditet, men vi beslutar oss för att OM det fungerar och inte blir missfall av sig själv. Då kör vi.
Jag säger att det antagligen kommer att strula, men den här gången är vi ju vana. Jag tänker INTE föda vaginalt. Den här gången skall jag ha planerat kejsarsnitt!
Somnar sent, med massor av fjärilar i magen
14 maj 2007
Har en pytteliten brun blödning.
Raz till dagis.
Kollade mail, skickade paket, diskade och eldade.
Hämtade Raz efter att jag läst en saga för Zabine, och vi småsovit lite grand.
När vi kom hem igen lekte vi med lego en stund.
Peter kom hem, och efter maten sövde, hm, försökte vi söva barnen. Zabine ville INTE sova, och somnade till sist mellan oss i soffan.
Jag tror att barnen känner av vår oro. Framförallt min eftersom de är med mig hela tiden.
19 maj 2007
Ut och gick med barnen i Furusund.
Ont i skallen och ont i äggstockarna.
Har en brun blödning, och blir orolig.
Vid två kunde vi äntligen åka hem utan att det skulle se illa ut. Skönt att komma hem, ifall att… Lätt illamående och pannknack på kvällen.
Vi lade ungarna och satte oss framför tv:n tätt omslingrade och myste.
21 maj 2007
Fostret 7v och 1 dag
Razmus krånglade, och ville först inte äta någonting så det blev tjafs.
Körde honom till dagmamman, sedan for jag hem och gick in på nätet och betalade räkningar. Hämtade Raz.
Zabine somnade i bilen på vägen dit, och fick sova en stund.
Jag och Raz klippte träd och buskar, men det började ösregna och vi blev dyngsura båda två.
Till slut stod vi storskrattande och tittade på varandras sorgliga figur. Håret hängde tätt intill huvudet som en slickad katt, och våra regnkläder dröp av vatten. Min lilla sötnos hade stora regndroppar hängande på sin näsa och under hakan. Hans små händer var svarta av jorden han lekt med från högen bredvid trädet. Så söt!
Peter kom lite senare, eftersom han storhandlade mat.
Vi käkade inte förrän kl.21.30, då jag äntligen sövt båda barnen.
Idag hade jag en brun blödning (undrar varför?)
22 maj 2007
Trött och fryser.
Körde Raz till dagmamman, sedan kröp jag och ”Bine” i säng och vilade/läste.
Jag mår tjyvtjockt=illa. Bläh! Varför kan jag inte ha en sådan där mysig graviditet som de har i tv, och i mammatidningar? Men vem vet. Kanske den här blir annorlunda?
Kapitel 22
2 juni 2007
Fostret 8v och 6 dgr
Imorse kände jag ett litet kviller i magen för 1:a gången. (Kan det verkligen stämma?)
Jag har hört att omföderskor känner det snabbare än förstföderskor, men redan nu? Mysigt var det i alla fall.
Peter for iväg och hämtade sin kompis ”Mackan”, som hjälper oss med dräneringen runt huset. Jag rensade rabatterna och rabarberlandet.
”Mackan” och Peter satte isodränskivor runt huset.
Vi käkade grillat.
Barnen lekte glatt ute hela dagen, och på kvällen somnade de med oss i soffan.
6 juni 2007
Fostret 9v och 3 dgr
Jag väger 59 kg!
Jag hade en brun blödning.
Hämtade Susanna i Tumba, sedan for vi till McDonalds och käkade. Peter kom och mötte upp oss. Efter maten åkte vi hem och fixade poolen till ungarna som hade somnat i bilen.
Vattnade alla blommor på eftermiddagen. Hade en lugn dag i solstolen.
Peter skjutsade Susanna till pendeln i Tumba, medan jag sövde barnen, eller hm, jag försökte söva Razmus, men han hade beslutat sig för att INTE sova. Det blev stökigt och stackars Zabine vaknade. Det blir ett evinnerligt hoppande mellan sängar innan alla sover sött.
7 juni 2007
Det var lite grand brunt blod i trosan.
Jag körde Raz till dagmamman.
Ut i trädgården och bar ut jord, rensade lite grand och slappade i solen.
Hämtade Razzel vid två, och de badade tills han ballade ur och stänkte lite väl mycket på lillasyster. Då åkte han ur badet och fick gå in.
På kvällen kom Peter hem med ett nät att sätta över jordgubbslandet, men när vi skulle sätta upp det blev barnen alldeles tossiga inne. De kom ut på bron och skrek och grät att de inte ville vara själva inne. Vi fick ge upp, tillsvidare.
Efter att ha fått barnen till ro, och tagit med hundarna ut för att de inte skulle skälla fick vi ÄNTLIGEN upp nätet. Det blev jättebra! Pilutta er alla rådjur och fåglar, bären är mina.
På tradera lyckades jag ropa in 3 par mammajeans (de behövs nu!). Jag väntar in i det sista med att köpa barnkläder. Vågar inte hoppas.
9 juli 2007
Peter semester.
Min vikt 54,5 kg. (Jag har gått ner eftersom jag mår så j-a illa hela tiden)
Fostret 14v och 1 dag.
Jag skall iväg för första gången på MVC idag. Jag har inte beställt tid förrän nu så jag inte skall utmana ödet.
Klockan 15.30 mötte Peter oss utanför MVC och tog barnen, medan jag nervöst gick in för att undersökas för första gången. Det blev ett låååångt besök. Skittrevlig barnmorska, men de gjorde inget ultraljud eftersom de inte har någon maskin.
Jag berättade vad jag varit med om förut, och sade att jag ville ha planerat snitt den här gången. Om allt gick bra vill säga. Hon stöttade mig fullt ut sade hon, och höll sin ena arm runt min axel när hon sade ”Lilla gumman, du har gått igenom så mycket, men vi får hoppas att du slipper det den här gången. Ellerhur?”
Hennes vänlighet gjorde att jag blev lite snörvlig och var nära att gråta, men jag harklade mig och lugnade ner känslorna. Jag frågade om jag kunde få höra hjärtat, och det fick jag. Det tickade med snabba slag, och allt blev så mycket verkligare. Tårarna rann.
När jag kom ut igen stod Peter utanför bilen och pratade i telefon.
Inne i bilen sitter stackars Razmus och har pinkat på sig. Jätteledsen, eftersom han inte kunde få Peters uppmärksamhet när det var dags. (Han förstod inte att man kan knacka på rutan).
Det var bara att åka snabbt hem, och slänga överdraget till barnstolen i tvätten. Peter var sur och grinig pga incidenten, men det var ju faktiskt inte Raz fel, och det talade jag om för honom.
Han for iväg på extrajobb, och kom ångerfull hem med en pizza till kvällskvisten.
Efteråt satte vi oss i soffan allihop, och tittade på tecknat, sedan kröp vi ner i barnens sängar och läste saga.
Det blev en stökig natt. Jag bytte säng flera gånger, än Zabines, än Razmus, och emellanåt vår egen.
13 juli 2007
Min vikt 54,4 kg.
Hade mysigt sex på morgonen. (Det blir ju inte så ofta numera.)
Duschade mig och barnen.
Traderade.
Ritade med ungarna (det börjar bli lite figurer nu. Inte bara en enda färg över hela papperet)
Ut i trädgården och lekte en stund.
Funderade på att tvätta, men nja…
Strax regnade det…IGEN!
In och sov middag med Zabine. (Jag somnade själv innan jag läst färdigt sagan).
Peter kom hem och vi for till kungens kurva för att leta förkläden på H&M till ”Bine.” Hon är så himla ”spillig” av sig lillfröken. Men icke. De var slut, men vi hittade en massa annat istället. Storhandlade mat, sedan var det hemgång.
Klockan hade hunnit bli 21.00, och när vi kom hem lade vi två supertrötta barn, och satte oss sedan i soffan framför en film.
På natten vaknade Zabine vilt skrikande, svettig och rädd. Så hon fick sova hos oss.
Stackars lilla gumman, hon är ett otryggt litet barn. (Såg en dokumentär på tv som handlade om det. Läkaren som intervjuades trodde att orsaken var att barnet haft navelsträngen runt halsen, och att det varit en komplicerad förlossning.) Sådana barn blev speciella.
Själv tror jag att hennes otrygghet beror på alla flyttningar vi gjort på kort tid, och BVC-tanten håller med.
Det verkade som att allt skulle gå vägen den här gången med. Inga blödningar, men gud vad jag är slut!
Här hemma jobbade vi för fullt med dränering runt huset (jag gjorde inte så mycket), och jag höll på med lite grävning och plantering. Blev jag trött vilade jag. Så lyxigt att bara vara…
Veckorna gick.
29 juli 2007
Min vikt 55,4 kg. Fostret 17v.
Imorse vaknade jag av en hård spark i magen och väckte en trött Peter, men han kände ingenting. Stackars killar som missar det här.
Drog upp en massa smågranar som växte på tomten.
Peter byggde på boden vi rätat upp. (Den var ju helt vind förut.)
På eftermiddagen for han och Raz till tippen med sopor.
Jag gick in och traderade på datorn. Köpte skor till pyret i magen.
Känns helt fantastiskt att bli mamma igen! Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle få TRE barn. Aldrig någonsin. VILKEN LYCKA! Jag går som på små rosa moln.
När alla mina missfall kom stod jag en gång på perrongen i Gullmarsplan och såg en gravid kvinna med jättemage, en cigg i munnen och en ölflaska i näven.
Då blev jag ARG på livet som jag tyckte var så f-b orättvist. Varför kunde hon? När inte jag kunde trots att jag levde mycket nyttigare.
Jag röker inte, dricker inte ens kaffe och äter allt som anses nyttigt under graviditeter.
Glömmer aldrig den synen. Den har etsats in i hjärnan av någon underlig anledning.
Peter kom tillbaka och vi åt mat. Zabine somnade i maten, så vi fick lägga henne.
Jag gick ut och rensade landen (det är så skönt att jobba med jorden), och tog in morötter och lök.
Peter klippte gräsmattan (han låter inte mig göra det, eftersom han anser det vara för tungt)
Ungarna och jag kröp i säng vid sju, och jag läste saga, sedan somnade vi allihop.
Mådde jätteilla och kunde inte vara uppe.
30 juli 2007
Efter frukost tittade barnen och jag på film, sedan körde Peter som hade semester Razmus till dagiset.
Efteråt hämtade han sina kompisar i Tumba som skulle hjälpa till med att köra fram gruset som skulle läggas över vår nygjorda dränering runt huset. Jag kollade snabbt på Spray om jag hade fått några mejl, men förutom några reklammejl ekar det tomt i inkorgen.
Jag satte på mig arbetskläder och gick ut på tomten för att hjälpa till med det jag orkade.
Idag blev det fyllnadsmassan som vi fått över efter grävningen som jag gick en dust med. Tungt som attan, men eftersom jag är envis som sjutton gick det till slut. Ogräset som växte i slänten försvann med hjälp av diverse maskiner, och det började plötsligt bli snyggt. Klockan hade blivit två och det var äntligen dags att hämta min lilla vildbase. Med en hård kram välkomnade han mig, och efter ett snabbt hejdå till sina fröknar hoppade han in i framsätet på bilen. Jag tillät det, eftersom vi bara har 5 minuter hem.
På kvällen läste jag för båda barnen i vår säng, och de sov snart sött sida vid sida. Efter bara en liten stund vaknar lillstinta och skriker efter sällskap. Hon plockas upp och får sitta i min famn när jag slötittar på tv.
Mådde illa som sjutton.
31 juli 2007
Efter att ha skjutsat Razmus till sin dagmamma for jag och Bine till Ica-Maxi och shoppade. Hon gick i selen…eller rättare sagt sprang. Svettig efter att ha sprungit runt med henne for vi hem och vilade en stund.
Hon somnade i bilen och jag bar in henne eftersom värmen ute gjorde det omöjligt att lämna henne där. Att lämna dörrarna öppna var inget alternativ eftersom det vimlade av getingar ute.
Peter for iväg för att hämta Razmus, och när de återvände gick barnen ut i leran som grävkalle fixat på vår tomt när han grävde runt huset. Det var bara att stoppa ungarna i ett bad när de kom in. Leran hade till och med letat sig in bakom öronen på dem! Eftersom tröttheten började invadera deras små kroppar började de kivas i badet, och snart rådde fullt krig!
Till slut gick jag in och lyfte ut en efter en och tyllade in dem i varsin handduk. Medan de satt i soffan och tittade på film dammsög och torkade jag golven som hade ett tunt fint dammlager av lera över sig.
Peter gick ner till tvättstugan och lade in lite tvätt.
Efter kvällsmaten lade jag mig mellan ungarna i vår säng och läste sagor för dem. Illamåendet kom i vågor.
Jag har faktiskt tappat bort räkningen på vilken vecka jag är i, dagarna bara rusar fram, och magen…ja den växer lavinartat!
Naturligtvis somnade även jag, och vaknade inte förrän klockan halv två på natten. Jag smög ut för att väcka Peter som låg med munnen gapande som en hungrig fisk, sovandes och snarkandes. Vi kröp ner i vår egen sköna säng som var tom på barn eftersom jag lyft bort dem till sina egna sängar.
5 augusti 2007
Fostret 18 v
Efter en ordentlig frukost gick hela familjen ut på tomten, och upp till de gamla sneda bodarna på baksidan där vi grävde groparna för att gjuta plintar till den nya boden Peter skulle bygga. Han är så himla duktig! För att aldrig ha gjort något dylikt tycker jag att han är vansinnigt duktig. Låt vara att han jobbar med att mäta i sitt yrke som plåtslagare, men ändå…
Idag startade jag upp en blogg för första gången i mitt liv. Vi får väl se om tiden finns för att underhålla den.
Kapitel 23
6 augusti 2007
Fostret 18v
Natten tillbringade jag snurrandes, tänkandes i sängen, men jag kunde inte sova.
Funderade på om allt var okey därnere i magen, och hur jag skulle reagera om det inte var det. Tänk om det var något fel på barnet? Man hade ju hört talas om att det var vanligt att äldre kvinnor födde mongolida barn. Vad gör man då? Mycket tankar.
På morgonen var det tidigt upp, käka frukost, sedan iväg med Razzel till faster Annlouise.
Han skulle för första gången någonsin vara borta hemifrån flera dagar, för att besöka sin farmor på landet.
Lite nervöst eftersom jag inte visste hur han skulle ta det. Upprepade gånger berättade jag för honom att han skulle säga till om han ville hem, och att vi hämtar honom, när än det är.
Älskar detta lilla pyre så vansinnigt! Nåväl, med en kram skildes vi, sedan for de iväg.
Det blev tomt i bilen. Någon fattades!
Resten av familjen for iväg på diverse ärenden.
Klockan 13.30 var det dags för första ultraljudet. Jag var så nervös, men det var ingen fara för strax fick vi se vår lille prins. Det var en liten kille, inte en tjej som vi trott pga allt illamående. Han låg där och vinkade med pillesnoppen så sött, och sparkade vilt omkring.
Jag var euforisk efteråt. Han levde och mådde bra.
Vi pratade om min moderkaka som tydligen ligger långt ner igen. Hm…har vi varit här förut? Men den kan flytta sig, så jag skall in på ultraljud snart igen och kolla.
Annars, ja då blir det väl samma historia som med Razmus, och tyvärr bor vi ju rätt långt från sjukhuset nu. Inte bra. Attans!
Han beräknas komma den 2 januari 2008. Ja, ja, det tror jag inte på. Det känns som att han också vill ut tidigare.
På kvällen ringde vi till Furusund för att säga godnatt till Razmus, men han ville inte prata. Saknar honom.
Lade mig med en mycket trött Zabine i hennes säng vid 23-tiden. Hon sade att hon saknade Razmus, sedan somnade hon.
Jag stöp ner i vår säng. Dödstrött och illamående.
7 augusti 2007
Upp tidigt, frukost, ut med hundar.
När vi kom hem sprang hundarna in med skitiga tassar, så jag fick dammsuga och torka golvet. Startade upp en blogg på metrobloggen. Den handlade om graviditeten med Hampuz, men var mest fokuserat på faktumet att jag var 43 år, på väg in i klimakteriet och gravid. Sista chansen liksom.
Jag satte blommor, grävde i jorden, rensade ogräs, och plockade bort nedfallna äpplen.
När jag kom in satte jag in annonser om försäljning av diverse saker på blocket.
Efter maten gick vi ut och krattade gräsmattan plus klippte lite buskar.
Jag älskar att påta i trädgården! Lillstumpan verkar gilla blommor och djur liksom mig.
Det tycker jag är jätteskojigt!
Razmus dissar allting. För honom gäller bara motorcyklar i alla dess former.
På kvällen badade jag och Zabine (lite trångt blir det ju att bada i duschkabinen, men det går). Jag börjar att få en ordentlig mage.
Efteråt klippte jag hennes lugg.
Peter ringde till Razmus, som berättar att han längtar hem. Zabine ber oss hämta honom NU, men vi beslutar att Peter får fara dit tidigt imorgon istället. Det är en farligt slingrig väg dit ut som man nog skall undvika att åka på nätterna på grund av alla djur som ränner runt.
Jag VÄGRAR följa med. Mår pyton och spyr av alla kringelikrokar. Zabine får vara hemma med mig, tyvärr har även hon olyckan att bli åksjuk jämt.
På kvällen när jag går från köket in i barnens rum får jag liksom en uppenbarelse namnet Hampuz i huvudet. Ett gulligt namn som stämmer med de övriga barnens.
Peter tycker det är ett fint namn han med. Andranamnet blir Zakarias. Tänkte försöka att undvika svartsjuka genom att namnge barnet i magen innan det kommer ut, och genom att låta ungarna bestämma vilka kläder och nallar han skall ha.
Vi lägger oss tidigt.
8 augusti 2007
Peter for iväg till Furusund efter frukost.
Jag diskade, och bar in virke i boden. Under tiden tittade Zabine på en barbiefilm.
Jag packade alla mina tillfälligt urvuxna kläder i kartonger, och bar ner dem till källaren. (Undrar om jag någonsin blir så smal igen?)
Satte upp Zabines hår i tofs så att hon kände sig lite extra fin.
Lite senare traderade jag under tiden som Bine sov lite middag.
På kvällen ringde Peter och sade att de sover över. Jag som längtade så.
Zabine och jag slöade framför tv:n med popcorn, sedan lade vi oss i vår säng och sov.
Peter ringde och sade godnatt.
9 augusti 2007
Vaknade kl.5, och var pigg!
Gick in på nätet och kollade mail, sedan spelade jag spel med Zabine.
När vi lekt färdigt slet jag fram dammsugaren och dammsög hela huset.
Peter kom hem med Raz, och han berättade att det varit lite diskussioner om att vi inte tillåter barnen vara hos sin farmor, och att jag var den mest negativa. Såååååå fel.
(Jag vill inte tvinga barnen till något de inte vill. De skall själv få välja när och om de vill sova borta.)
Min lillasyster Monica blev en gång lämnad en vecka hos farmor när mamma och pappa for på barnfri semester. Hon GRÄT varje dag helt övertygad om att hon aldrig mer skulle få träffa dem.
Själv minns jag inget av detta. Jag älskade ju att vara hos min farmor, men för henne blev det ett olyckligt minne för livet.
Vill inte orsaka detta trauma hos någon av barnen, och vi har ju heller inget behov av barnvakt eftersom jag går hemma och är barnledig medan Peter drar in pengarna.
Däremot säger jag ofta till Peters och mina släktingar att de gärna får komma och hälsa på. Kanske ta med dem till en lekpark eller på bio.
Men deras tid räcker inte riktigt till. Ofta är de utomlands, på teatrar, fester o.s.v.
Dessutom lider ju Peters mamma tyvärr av sjukdomen Sjögrens syndrom, och är ofta på sjukhuset för att ta prover, eller bara jättetrött och inte orkar helt enkelt. (En stor nackdel med att få barn när man är runt 40 är att ens föräldrar blivit rätt gamla, och inte riktigt orkar lika mycket längre.)
Razzel hade somnat i bilen, och jag väckte honom med en puss på pannan. Han blev glad och gav både mig och Zabine en kram, sedan sprang de iväg och lekte.
Peter berättade att han hade skött sig bra, men ätit och druckit dåligt.
Han fortsatte gjuta stolparna på baksidan till vår nya veranda trots att regnet öste ner.
Ungarna och jag gick in, tog av våra dyblöta kläder, och kröp upp i soffan med en stor filt över våra ben, sedan tittade vi på tecknat.
På kvällen låg jag och pratade med Raz, som berättade att farmor grät när han inte ville krama henne innan de for hem. (Fel, Peter hade pratat allvar med henne, och hon hade börjat gråta). Sedan kramade Raz mig hårt, hårt och sade ”jag längtade hem till er mamma. Jag har varit borta för länge.” Jag kramade om honom hårt och sade ”Lilla älskade unge, jag har saknat dig så.” Han ville INTE sova, och började istället tjafsa, men somnade till slut.
Zabine sov i vår säng.
Jag måste nog bygga en typ vaggsäng för lite större barn till henne. Hon kan inte sova i sin säng, och vaknar flera gånger per natt. Drömmer mycket mardrömmar. Jag skall kolla på blocket.
10 augusti 2007
Regn, regn, regn.
Vi åkte till EKO i Länna för att leta underlägg att ha till bordet åt Bine, men hittade ett på Rusta istället.
Vi skulle även byta in vår trasiga, nyinköpta telefon, men blev hänvisade till Södertälje.
Åkte vidare till Coop och införskaffade en ny gräsklippare som samlar in det klippta gräset direkt. Vår skrammelhög därhemma klipper ju bara av det, sedan får man kratta.
Visserligen är det bra träning, men om gräsklipparen är så smart som den nya så kan man använda gräset man samlat in till gödning där det behövs.
Till McDonalds för proviantering, sedan till Babyland där vi köpte sandleksaker, och till slut for vi äntligen hem. Jag körde sista biten, och var jätteillamående.
Väl hemma gick jag in på nätet för att kika på säng till Zabine. Jag hittade två!
De såldes i Huddinge, så barnen fick kvällsmat, sedan for vi iväg igen! Den första var härligt ljusblå, men egentligen en vanlig spjälsäng. Vi bad att få tänka på saken, och for till nästa familj. Där fann jag den ultimata sängen.
Det var en iransk spjälsäng som går att vagga. Sååå fin, och supersmart, Precis en sådan jag själv tänkt konstruera.
De var så gulliga att de hjälpte oss ut med den till bilen, sedan körde de hem mig och barnen till Grödinge, men, min älskade lilla tös lyckades bli rejält åksjuk och spyr i deras nyinköpta flashiga bil. Hon gråter förtvivlat, men blir tröstad och får snabbt nya kläder, sedan far vi vidare.
Väl hemma spyr jag.
Tecknad film, sedan sängen.
Zabine sover i sin nya säng, och vaggas till sömns av mig under tiden som jag läser saga för dem. Efter ca 5 minuter somnar min lilla prinsessa, och Razmus somnar i vår säng, men bärs över till sin egen när han somnat. Sååååå skönt. Alla sover i varsin säng. Hela natten.
Kapitel 24
20 augusti 2007
Razmus vaknade kl.6 och var hungrig. Han fick lite yoghurt, och kröp sedan upp i soffan med hundarna för att titta på film, men vi andra slumrade en timme till sedan åt vi också frukost.
Ut i trädgården för att titta till alla blommorna jag flyttat. De verkar klara sig.
Tvättade och hängde den på vindan. Det luktar så underbart av tvätt som torkats ute.
Det kom ännu ett lastbilsflak med grus som vi skall använda till dräneringen.
Jag tog polon och for iväg till MVC där jag fick träffa min läkare för första gången.
Gissa om jag blir överraskad när det visar sig vara min gynekolog från Tumba. Hon berättar att hon tänkt på mig, och att hon tänkt ringa och fråga hur det gick. Jag pekar på magen, och berättar att vår son simmar runt därinne.
Vi pratar om att jag har en moderkaka som sitter långt ner, och om planerat kejsarsnitt och jag får en remiss till Huddinge för att föda där. Läkaren berättar att de har bra prematurvård där (våra barn har ju så bråttom ut).
Vi diskuterar även mina envisa hemorrojder och min foglossning.
Nåväl. Jag får recept på hemorrojdsalva som är lite starkare, och travar glatt över till andra sidan huset där det ligger ett apotek, sedan tar jag min lilla bil och far hem genom härliga Grödinge. Älskar de här trakterna. Varje bilresa är en njutning för ögat, oberoende av årstid. Hemma leker Peter med barnen, och vi startar upp grillen för att äta mat.
Efteråt går vi ut i trädgården och jobbar.
Peter klistrar dräneringsskivor på huset tills kl.21.30. (Han ser knappt något pga mörkret, men vill så gärna göra det sista.)
Inne fixar jag kvällsgröt till barnen. Lilla Zabine är så trött att hon till slut somnar, mitt i maten. Efter att vi rengjort hennes ansikte bär vi henne till vaggsängen som står i vårt rum, och drar för gardinerna.
Razzel får titta på en dvd-film, men vid 19.30 lägger vi oss i hans säng med flera Pettson & Findus-böcker. Efter sagorna tror jag att han skall somna, men icke. Han är pratig, och vi ligger och diskuterar allt möjligt. Så himla mysigt!
Sjunger baka, baka kaka några gånger medan jag knådar hans rumpa och rygg, och till slut trillar ögonen ihop.
Peter och jag stupar i soffan framför tv:n och somnar strax.
3 september 2007
Fostret 22 veckor + 1 dag
Idag studsade Zabine mellan tak och golv. För ÄNTLIGEN skulle hon få börja på dagis med Raz.
Jag körde iväg barnen till vår dagmamma Monica och for sedan hem där det var så tyst och tomt. Saknar direkt deras glada röster. En och en är ju barnen änglar, men tillsammans blir det massor av bus. Det är så himla mysigt att se dem leka tillsammans, och inget värmer väl mer än barnskratt?
Jag tog ut hundarna en sväng, sedan for jag till arbetsförmedlingen i Hallunda.
Där jag får vänta läääääänge på min tur. (Får sammandragningar eftersom jag får sitta så länge). Stolen jag sitter på är stenhård!
Jag blir inskriven, och beordrad att söka jobb!!??? Vem vill anställa en höggravid tjej med 2 barn? Hmmmm.
Damen säger att jag skall komma på infomöte om några dagar. PUH!!
Det är JOBBIGT att vara gravid.
Hämtar barnen som är jätteglada och möter mig med stoj och skratt. Zabine pussar mig och säger att hon älskar mig, och att hon saknat mig. Orden snubblar över varandra så ivrig är hon.
Regnet skvalar ute, så vi håller oss inne.
Kvällen slutar med sagoläsning, sedan lägger vi oss med varsitt barn och somnar.
7 september 2007
Ungarna snoriga.
Min foglossning eskalerar, så vi får väl se hur det slutar.
Har börjat använda foglossningsbältet, och det lindrar lite grand. Ligger på massagedyna, men pga sammandragningarna är det lite svårt. De utlöses ju av skakningarna.
Tog ut hundarna i skogen en kort sväng, sedan dammsög och dammade jag överallt.
Grävde gropen för att flytta rhododendron till fruktträdgården istället för framför huset där den står nu, men blev inte riktigt klar eftersom det var matdags, sedan vägrade barnen gå ut.
Peter jobbade över och kom hem senare.
9 september 2007
Fostret v.23
Peter var på uruselt humör pga regnet som strilade oavbrutet, men han var envis och satte på sig regnställ och gummistövlar, klev ut i modden utanför och fortsatte köra grus till dräneringen.
(Han får snygga muskler av allt slit).
Jag tvättade och tog reda på den efteråt, sedan tog jag upp alla våra vinterkläder och lade ner sommarkläderna.
Hann till och med leka med ungarna innan sängdags.
På kvällen läste jag saga för Zabine som strax somnade.
Peter lade sig med Razmus som också snart sov. Skönt!
Jag har börjat bli mycket andfådd, och har svårt att göra någonting överhuvudtaget. (Gud vad jag hatar att vara så här). Har svårt att sova eftersom jag inte får någon luft.
Käkade lite extra folsyra, och lade mig högt med huvudet.
Tittade på film, sedan lade jag mig i sängen.
När Peter dränerar, och bygger friggebod om vartannat försöker jag hjälpa till så gott jag kan genom att assistera, och måla ribborna till boden. Ett lagom terapiarbete för en gravid, men färgen hamnar överallt på mig med.
Barnen är ju naturligtvis med och målar. Så alla i familjen har lite vitt här och där.
Inne i huset kan man se vita fotavtryck efter hundarna som gått i färgen.
Peter börjar få ont i kroppen lite här och var.
Han är helt slutkörd efter att ha kört ton med grus till dräneringen. Jag ber honom lugna ner sig, men nja, det går inte.
Vår tomt ser ut som ett lerfält, och barnen är sååå smutsiga när de kommer in.
Jag kikar in på Tradera med jämna mellanrum för att köpa på mig fina gravidkläder och hittar mycket till bra pris.
Har bestämt att jag skulle vara fin den här graviditeten, och inte springa omkring i stora t-shirts och träningsbyxor. Faktiskt känns det mysigt att få vara vackert klädd trots stoooor mage. (Inte för att jag träffar så många. Det blir mest dagmamman och grannar.)
Är tvungen att avböja inbjudningar till teatrar som vi får av Peters släktingar, pga foglossning. Finns inte en chans att jag skulle klara ens en akt!!! Peter får åka själv.
Kvällarna avslutas för min del vid kl.19. Mår bläääääh, och spyr om jag fortsätter vara uppe.
18 september 2007
Lämnade barnen till dagmamman, sedan for jag vidare till Hallunda. (Arbetsförmedlingen)
Efter ett tags väntan fick jag komma fram till disken, (då var jag svettig, andfådd och hade värk) och sätter mig ner, lämnar alla betyg och intyg de bett att få, men får bassning av tanten eftersom jag inte sökt några jobb. Hon pratar om att jag kan bli utskriven från a-kassan osv. HJÄLP! Tankarna snurrar i huvudet när jag far hemåt.
Magen värker, och ryggen och höfterna skall vi inte tala om.
Hämtar två glada barn. Razmus säger att han älskar mig, för 1:a gången på väldigt länge (det känns långt nere i hjärteroten). Han är lite snål med kramar den lille, men pussas gör han däremot ofta och gärna.
När Peter kommer hem hjälper han mig att flytta rhododendron, den är TUNG och otymplig. Vi ger den ny frisk jord, och massor av vatten. ”Nu lille vän skall du växa massor.” Säger jag till den innan vi går in.
Kvällsmat, filmtajm och sängdags med saga.
Jag sover oroligt eftersom jag inte får någon luft och får smärre panik.
24 september 2007
Fostret 25v och 2 dag
Körde barnen till dagis, sedan for jag hem och lade mig i soffan. Är helt slut och har svårt att andas.
Tog ut hundarna en kort sväng.
På eftermiddagen for jag till Tumba till MVC, där de berättar att ultraljudet visar att jag troligtvis har lågt sittande moderkaka som vi trodde. Jag bad att få bli sjukskriven, men de kan inte göra det eftersom jag fortfarande mår bra. FAAAN! Hon mäter magen, lyssnar på hjärtljud mm.
Jag berättade att jag mådde dåligt, hade svårt att andas osv, och hon sade åt mig att ta det lite lugnt med sexet (vilket sex?) och inte anstränga mig för mycket (hmmm….) och OM jag började blöda SNABBT åka till sjukhuset.
Efteråt for jag till Willy´s i Tumba för att införskaffa lite matvaror vi behövde. Hängde mer eller mindre över vagnen och gav till slut upp, betalade och for hemåt.
Peter hade hämtat barnen, och de satt i sitt rum och byggde lego för fulla muggar.
Han berättar att de skall skolfotograferas imorgon på dagiset.
Kvällsmat, sedan sövning av barn. När jag läste sagan för dem rullade pyret i magen runt och kickade mig på lungorna så jag fick kippa efter andan. Vi somnade allihop i en hög i vår säng.
25 september 2007
Vaknade vid 6.30 av att jag var blöt mellan benen. Urin? Eller? Nähä, blod var det, och det forsade ur mig.
Skakande ropade jag på barnen att ta på sig kläder snabbt, sedan ringde jag dagmamman och berättade vad som hänt. Hon sade bara ”Jag kommer” och lade på luren.
Jag ringde till Peter som bara hade kommit till Vårsta än så länge (det ligger ca 7 km bort). Berättade vad som hänt med smattrande tänder, och bad honom gråtande komma hem.
Chocken gjorde att jag skakade och frös. Ringde sedan ambulansen som sade att antagligen går det fortare om Peter kommer och hämtar, för att sedan möta upp ambulansen, eller t.o.m köra mig till sjukhuset.
Jag lägger på luren, sätter på mig en binda, nej två, och försöker sätta på mig en byxa och tröja, sedan lägger jag mig skakande med skallrande tänder på golvet igen för att invänta Peter. Känner att det hela tiden rinner blod ur mig.
Monica kommer, klär på barnen, tar ut två kissnödiga vovvar och åker sedan iväg med barnen till sitt hem där hon har dagiset. Gud, vilken tur att vi har henne!
Peter bär snabbt ut mig i bilen och lägger mig i baksätet med rumpan högt, sedan bär det av fort, fort. Alla kurvorna gör att jag får svälja lite extra för att inte spy.
Jag älskar att bo härute, men inte idag. Alla dessa kringelikrokar på vägen hit kan ta kål på vem som helst.
Till slut kommer vi till förlossningen, och jag slussas snabbt och effektivt in. De konstaterar att jag troligtvis blöder från min lågt sittande moderkaka, och skriver in mig.
Efter en stund får jag läggas in i en ambulans för vidare färd till Solna, där de tar emot 25v-bebisar, vilket de INTE gör i Huddinge.
Jag spyr inte en enda gång under färden, men illa mår jag. Kvinnan som sitter med mig inne i ambulansen ger mig en spruta mot illamåendet och sitter sedan och peppar mig hela vägen till Solna.
Där får jag en spruta i rumpan med kortison till lungorna till yttebebisen därinne.
Peter kommer och säger ”hejdå” och far sedan hem till ungarna.
26 september 2007
Läser, läser och läser. Tråååååkigt!!
Blödningarna stillnar.
Sprutor och CTG avlöser varandra. (Min sprutskräck borde ha försvunnit vid det här laget, men icke. Jag svimmar nästan när de skall ta blod från mig.)
Peter och barnen kommer, och Zabine gråter eftersom hon inte vill fara iväg från mig. Lilla älskade unge.
Får veta av en sköterska som kommer in att jag eventuellt får fara hem imorgon.
27 september 2007
När ronden kom sade de att jag fick åka hem. JIPPIE!!!
Ringde glad till Peter, som strax kom och hämtade mig.
Susanna ringde och frågade hur det var.
När jag kom hem betalade jag räkningar per datan, och kollade mail.
Har blivit beordrad sängläge, och att ta det lugnt. Tji sex.
Är sjukskriven tills jag fött (ha…pilutta er arbetsförmedling).
Filmtajm med hela familjen. Zabine lade sig tätt, tätt intill mig och Razmus lade sig på andra sidan.
Det spänner i magen (sammandragningar) och kommer mörkbruna flytningar.
Sövning av två trötta barn som strax sov. Sååååå skönt att sova i min egen säng.
Kapitel 25
2 oktober 2007
Frukost, sedan började jag plocka upp prematurkläderna efter Razmus (så pyttesmå de är).
Lekte med modellera med barnen, men det blir mest ingenting av det hela.
De bettar den i små, små bitar, och kastar sedan ner det på golvet.
Jag tjofsar till slut ihop den, och trycker ner den hopblandad i ett enda gytter av färger.
Har svårt att sitta still långa stunder, och lägger mig ner i soffan istället. Puh!
Grävkalle har varit här med sin grävmaskin, och grävt upp hela baksidan. Barnen var med därute, och fick bäras in i duschen för att de var så genomleriga. Tvättmaskinen får gå i ett. Allt blir ju tvärskitigt!
Barnen var hemma idag eftersom deras dagmamma är förkyld.
De har hur roligt som helst tillsammans, men ger varandra rejäla tjyvnyp emellanåt. Idag till exempel lyckades Zabine sparka Razmus på nosen, vilket resulterade i näsblod.
Vi har rensat och tvättat ur kylskåpet idag och limmat fast duttarna som lossnat inuti (de som håller hyllorna).
Diskade, och röjde undan.
Läste böcker för ungarna, sedan åt vi kvällsmat och varvade ner med lite film.
Kollade lite på tradera och funderade på om jag skulle sälja iväg lite tjejkläder efter Zabine. De lär ju inte användas av Hampuz.
Känns som någon tryckt ner en STOR fotboll i magen. Det spänner i ligamenten i sidorna.
Nu blir det inga fler barn!
Peter får åka och sterilisera sig eftersom de vägrar låta mig göra det nu när jag är på väg in i klimakteriet.
Just nu rusar barnen omkring i vardagsrummet, nakna, storskrattandes, nypandes varandra i rumpan.
Peter jobbar över, och kommer senare.
4 oktober 2007
Fostret 27v
Hade brunt slem i trosan.
Vi åt frukost, sedan åkte vi till dagis med lillstinta, och vidare till logopeden med Razmus.
Det var dimmigt ute, så vi fick åka sakta, man såg ju inget.
Han var jätteduktig. Tjejen kollade hur han pratade och förstod olika uppgifter hon gav honom. På slutet ledsnade han lite grand, och blev lite rastlös vilket hon också märkte.
Jag köpte nygjorda kanelbullar på pressbyrån, och åkte hemåt.
Så skönt att vara hemma igen. Lade mig i soffan och slumrade en mikrosekund eftersom magen var stenhård, och uppblåst.
Razzel väckte mig, och vi for och hämtade Zabine, som var fullkomligt nöjd med att få fara hem. Hon var supertrött, och sov snart i soffan.
Min mage spökade hela kvällen, så jag låg mest i soffan för att försöka lugna ner den.
Eftersom ”Bine” sovit middag var hon svårsövd på kvällen. Det slutade med att jag lade mig bredvid på vår säng och vaggade henne, och snart sov hon.
På natten kommer hon och kryper ner i sängen bredvid mig, men sparkar mig ideligen på magen, så jag får lyfta över henne till sin egen säng igen. Vilket trassel!
Låt mig få sova, snälla! (Peter ligger i samma säng, men vaknar aldrig när ungarna kommer, eller när de gråter.)
Razmus kom och kröp ner på morgonkvisten, men låg lugnt, så han fick stanna.
Det blev en mycket stökig natt!
6 oktober 2007
Peter gick ut efter frukost, och lade ut stockarna vi skall ha runt gräsmattan.
Känner mig rätt värdelös när jag ser hur han sliter, medan jag knappt kan gå men, men, min tid kommer den med.
Jag klädde på ungarna och gick ut i trädgården och påtade. Såg att älgarna varit här och lämnat en stor hög med pluttar, sedan klivit över stängslet in i vårt grönsaksland och rensat av lite blommor.
Efter en stund gick jag in och fixade käk till barnen och oss, men Raz tvärvägrade först att sitta vid bordet, och sedan att äta. Efter diverse tjafs åt han yttepyttelite (jag matade honom).
Han är tydligen inne i en trotsperiod just nu.
Zabine åt bra, men ballade till slut ur och satt och skrek rätt ut vid bordet. Det blev tji glass för dem (jag hade lovat det om de åt).
Jag åt själv en glass under stort hallå från barnen. De var supersura!
Peter och grävkalle hällde massor av fint grus över hela vår infart och gård. Det blev jättefint. Puts väck med all lera!
Systeryster ringde och var upprörd. Hon berättade en ryslig historia:
Hennes väninna byter karlar lika ofta som hon byter trosor. Så hennes lilla tjej får hela tiden vara hos mormor, kompisar och andra bekanta. Väninnan vill leva livet, dvs festa runt med killarna hon träffar. Den lilla flickan hade frågat syrran om hon kunde få stanna kvar hos henne, ”för mamma gjorde ju inget dagen efter att hon varit ute eftersom hon var bakis.”
Så himla sorgligt att höra! Ett så litet barn skall väl egentligen inte ens känna till ordet bakis? Vad blir det för tankar hos en så liten?? Syrran hade skällt ut sin väninna, men nja det hjälpte inte.
Jag läste en saga för Razzel, som var supertrött och snart sov sött.
Innan de somnade hade de lyckats hälla ut varenda pusselbit ur askarna, och alla böcker ur skåpet. Pusslen och böckerna låg i en stor jättehög mitt på golvet. Vi frågade varför, men de bara tittade ner i golvet, skrapade lite med foten och sade ”Jag vet inte.” Jag blev VANSINNIG! De tillbringade sista vakna timmen med att med min hjälp dela upp pusslen i sina rätta lådor, och ställa in alla böcker i sitt skåp.
Anmälde mig till Folksam idag för att få graviditetsförsäkring.
8 oktober 2007
Körde barnen till dagis, sedan krattade jag gräsmattan försiktigt.
Tog små, små lätta tag för att inte anstränga magen. Minsta lilla jag tar i för mycket blåser magen upp sig i vild protest.
Susanna ringde och kollade läget.
Hämtade ungarna vid kl.13 som vanligt (tiden går ju himla snabbt när de är borta. Inte mycket man hinner göra).
Lade mig i soffan och slöade en stund medan ungarna byggde med lego i sitt rum.
Efter att jag fixat kvällsmaten satt vi oss i soffan och tittade på tecknat, sedan sagoläsning i vårt sovrum (jag kan ju ligga på vår säng och vagga Zabines säng med ena armen då).
Orkar INTE sitta speciellt långa stunder så middagarna blir snabbt avklarade för min del.
9 oktober 2007
Vaknar snorig och hostig. Attans! Inte bra alls, för hostan skapar sammandragningar.
Traderade, och betalade auktioner jag vunnit där.
Diskade och fixade mat.
Peter kom hem och bytte snabbt om efter att han kastat i sig maten, sedan gick han ut och byggde på nya friggeboden tills det mörknade.
När det var sängdags för barnen läste jag några sagor innan de slocknade.
Försökte kurera rethostan jag fått genom att dricka citronvatten (törs ju inte använda Echinagard som jag brukar kurera mig med), men det fungerar inte.
Hostar, hostar och hostar, tills det känns som att jag skall spy upp lungorna, och det orsakar sammandragningar hela tiden. Det skapas en ond cirkel.
På natten kommer först Razmus och smyger ned, sedan lite senare kommer Zabine. De har drömt mardrömmar säger de.
Till slut var vi alla sjuka. Jag hostade mest nattetid, och var bara snorig dagtid.
Vi fick hem våra nya 3-glasfönster som skulle ersätta de skallriga iskalla vi hade nu. En MYCKET dyr historia vill jag lova, men vilken skillnad det gjorde. Ute var det iskallt nu, och vindarna ven runt knutarna.
Zabine fick hög feber, som lyckligtvis försvann lika fort. En supp i rumpan gjorde susen.
Men min natthosta gav sig inte.
Veckorna gick. Magen spände som attan, och därinne sprattlade bebisen glatt.
Peter började få friggeboden klar, bara målningen återstod.
Sommarmöblerna åkte in i gamla boden.
Skulle till MVC den 15 oktober, men fick ställa in det eftersom vi var sjuka.
16 oktober 2007
När jag vaknar ser jag att det är bruna slemblödningar i trosan.
Är orolig i magen, det gurglar och lever om.
Jag for iväg och handlade mat med barnen. Peter ringde från jobbet och kollade hur jag mådde. (Stackaren får ju också leva på nålar liksom mig, rädd att det skall ske när han inte är hemma). Han sade åt mig att åka hem, och ta det lugnt, att han kunde handla istället.
Sagt och gjort. Vi for hem, och jag lade mig i soffan.
På kvällen kom grannen över, och hjälpte till med att sätta in de sista fönstren, sedan hjälptes vi åt att dreva dem.
Peter var på uruselt humör av någon anledning. (Jag tror att han känner en stor press på sig just nu. Han vill ju så gärna göra ALLT själv, men ibland måste jag ju hjälpa till.)
Sövde ungarna med några sagor, nja, Raz var lite envis, men till slut sov även lillskrutten.
Jag somnade i soffan framför tv:n.
17 oktober 2007
Min vikt 59 kg.
Den här gången har jag inte kollat min vikt så noga, hinner inte, och tycker det finns viktigare saker att pyssla med. Det är full rulle hela tiden.
Är lös i magen idag, hm, är något på G?
Jag kollade mail, och traderade lite grand, sedan torkade jag alla golv i huset och magen började dumma sig. Den blåste upp sig utan att gå tillbaka, så jag lade mig på soffan och masserade den försiktigt.
Jag läste saga för ungarna, och somnade.
Väcktes av postkillens tutsignal när han stod på vår gård. Han lämnade flera paket. Det blev lilla julafton här hemma. Barnen slet glatt upp alla paket, och jag fick stoppa Razmus innan han klippte sönder paketet eftersom det var så mycket tejp runtom.
De fick lite kläder jag köpt på tradera, och 2 st Bratzdockor som jag fyndat.
På eftermiddagen klippte jag båda barnen, sedan fick de glass som belöning för att de suttit stilla så snällt.
Zabine somnade framför en film på kvällen och bars in till sin säng.
Raz fick kvällsmat, men ville INTE sova. Vi tjafsade om det ett tag, och till slut lade sig Peter med honom, med följd att de snart sov båda två.
Jag lade mig dödstrött på soffan.
Hade andnöd på natten trots alla kuddar som jag staplat upp, och det blev ingen sömn alls.
18 oktober 2007
Fostret 29v
Zabine kom tidigt på morgonkvisten och kröp ner i vår säng.
Efter frukosten satt vi och tittade en stund på morgonteve.
Sussi och Peter ringde för att kolla läget.
Han berättade att han hade hört mig hosta hela natten och frågade hur det var.
Idag har jag förvärkar och vilade hela dagen i soffan.
På kvällen jobbade Peter över och kom hem sent. Jättetrött stackaren.
Zabine somnade med mig i soffan, medan Raz inte ville sova förrän efter tre sagor.
Trött lade jag mig i soffan med en glassbytta. Hade andnöd, så det var svårt att äta.
Jag slötittade på tv tills Peter kom hem.
Peter fick fotografera magen innan vi lade oss. Det känns som om något är på G…
19 oktober 2007
Förvärkar i massor, men inget tryck nedåt ännu. Avvaktar…
Jag lekte med barnen inne, sedan fick de gå ut en stund själva.
Låg mycket i soffan och vilade. Har svårt att sitta och får ingen luft.
Idag fick jag babykläderna jag köpt genom blocket. Jättehärliga färger!
Packade om BB-väskan.
Spelade spel med Razmus på kvällen när Zabine somnat, sedan saga och sova.
Hon vaknade till på natten, men somnade om när jag vaggade henne. Tack gode gud för den här underbara sängen, den är min räddning.
Peter jobbade över idag igen, och kom hem sent, hängig eftersom han var snorig och hostig.
Jag tittade på en film, sedan var det godnatt!
Hade en mycket orolig natt eftersom jag hade mycket förvärkar, och var orolig för att föda.
Han sparkar som en vettvilling därinne.
22 oktober 2007
Fostret 29v 4 dgr
Idag fyller Zilla 1 år. Vad fort tiden gått! Nu börjar valpfasonerna ge med sig.
Hon har ju lyckats bita sönder rätt mycket den lilla..
Försov oss lite grand, och fick stressa i oss frukost innan jag körde Raz till dagis. (Zabine fick vara hemma från dagis idag eftersom hon snorar.)
Vi for vidare till Tumba för att kika runt lite grand. Hittade jättefina klänningar som lillstinta själv valde ut. Magen började som vanligt blåsa upp sig, och det slutade med hemfärd.
Magen var STENHÅRD och jag mådde tjyvens.
Hämtade Razzel, och åkte hem.
Tecknad film, sedan ryckte jag upp mig och diskade. Det är inte så lätt eftersom magen är i vägen.
På kvällen läste jag saga och vaggade Bine till sömns.
Peter jobbade sent som attan, och kröp rätt ner i sängen när han kom hem.
På natten kröp Zabine ner i vår säng, och lade sig tätt intill mig.
Jag försökte febrilt sova, men hostade hela natten.
25 oktober 2007
Fostret v30
Efter frukost skjutsade jag barnen till dagis, sedan hem och vilade.
Har jättemycket förvärkar med sammandragningar, och svårt att andas hela tiden.
Diskade innan jag hämtade ungarna klockan två.
Åt kvällsmat och sövde ungar lite senare.
Peter kom hem sent och var trött.
26 oktober 2007
När jag vaknar känner jag att det är vått i byxan. Jag blöder igen!.
Väcker snabbt Peter och barnen. Klär på mig och barnen, och tar fram BB-väskan.
In på toaletten och kollar trosan igen. Det kommer färskt blod.
Lägger mig på golvet i hallen, och ringer förlossningen som säger åt mig att snabbt komma in. Hon frågar om de behöver skicka ambulans.
Jag berättar var vi bor, och att Peter kan skjutsa. De ber oss ringa ambulans om läget förvärras, då kan de möta oss. Jag hackar tänder och fryser, men försöker hålla mig lugn för barnens skull. Hela familjen hoppar in i bilen.
Jag lägger 2 tjocka handdukar under rumpan för säkerhets skull, OM det skulle blöda igenom. Det vore ju synd på bilklädseln.
Jag åker i pyjamas, eftersom jag inte hinner byta om.
Jag skakar känner jag, kan inte kontrollera det. Är rädd. Inte nu. Vi har ju kommit så långt. Försöker känna om det sparkar i magen, men nej, ingenting. Har värkar, men överlever smärtan. Kan ju inte ligga i bilen eftersom barnen sitter i baksätet, och känner hela tiden blodet rinner ur mig. Zabine mår illa eftersom hon blivit åksjuk, trots att Peter försökte åka lugnt.
Jag får snabbt komma in på förlossningen efter en mardrömsfärd. Spyr och mår fy faan.
De försöker sätta in kanylen, men lyckas inte förrän på tredje försöket eftersom blodådern ideligen rullar iväg.. Jag gråter och hackar tänder.
De gör ultraljud från båda hållen, och ser att moderkakan ligger lågt och att jag är öppen 1 cm (vanligt för omföderskor tydligen). CTG kopplas, och de ser att barnet mår bra. Beskedet lugnar mig och jag drar en djup suck av lättnad. De lägger in mig och Peter åker hem med barnen.
Sent, sent på kvällen flyttas jag från förlossningsavdelningen till en vanlig säng. Jag har värk överallt, och är ledsen efter att ha legat och lyssnat på kvinnor som fött hela kvällen.
Skallen och magen värker. Låg och läste boken jag tog med mig, men glömde ju glasögonen i brådskan och får ont i skallen efter några timmars läsning. Försökte sova, men vaknade hela tiden
27 oktober 2007
Inlagd. Vaknade kl.6. Hungrig!!
Klockan 7 steg jag upp och käkade frukost.
Systeryster ringde ”vad håller du på med då?” sade hon och skrattade ”Kan du ta emot besök? Vi tänkte komma och hälsa på i veckan.”
Jag talade om vad som hänt, och att jag fick ta emot besök på sjukhuset, men förhoppningsvis fick åka hem om det lugnade sig igen.
Läkaren kom vid tio och skrev ut mig. Fick äntligen ta bort den förhatliga droppkanylen.
Ringde till Peter som kom och hämtade mig.
Väl hemma bytte jag om och gav barnen mellanmål.
Betalade räkningar per internet, sedan lade jag mig i soffan och vilade.
Peter for iväg och hämtade arbetsbilen för att ta hem bräder till fönstren, och handla mat. Razmus var jättegrinig.
Jag var orolig att blödningen skulle starta igen, men det kom bara brunt blod.
På kvällen tittade vi på film efter att ha sövt varsitt barn. Det blev sent, sent, och jag hade andnöd hela tiden.
28 oktober 2007
Gick på toaletten och såg att jag hade något rött/brunt i trosan.
Liggläge i soffan medan Peter och barnen gick ut.
Jag var dödstrött, och låg mer eller mindre hela dagen.
På kvällen läste jag en saga för barnen som snart somnade, sedan käkade vi nachos.
29 oktober 2007
Fostret 30v + 4 dgr
Barnen vaknade tidigt och skrek på mat.
Jag var trött och hade andnöd.
Ritade med barnen och kollade mail.
Hade egentligen tänkt diska, men det blev inte så, jag orkade inte.
Peter kom hem lite senare och hade med sig pizza.
Barnen låg då och sov sött.
På natten kom Zabine nedkrypande.
Jag låg hela natten med handen för magen, för att skydda barnet i magen för eventuella sparkar från henne, och sov uruselt!
30 oktober 2007
Barnen uppe tidigt.
Efter frukost ringde jag till MVC och avbokade tiden jag hade idag. Jag kan inte köra bil idag. Har ständiga sammandragningar, magen blåser ideligen upp sig och höfter och rygg värker.
Sov i soffan efter att jag kört ungarna till dagis.
På kvällen kom Peter kom hem med hämtmat.
Vi sövde barnen med sagor.
31 oktober 2007
Sammandragningar, puh!
Efter frukost körde jag barnen till dagis, sedan hem och ramlade ihop i soffan.
Fröken blåsfisk var namnet.
Hämtade två högljudda, glada barn kl.14. Hemma lekte de medan jag plockade undan disken jag förut diskat.
Sövde ungarna vid sju.
Peter kom sent, och vi tittade på tv, sedan sängen.
Kapitel 26
1 november 2007
Fostret 31v
Körde ungarna till dagis.
Jag stånkade och pustade eftersom det var så jobbigt att sitta. Höfterna värkte och magen blåste upp sig.
Hämtade ett bokpaket på Ica som jag fått, sedan åkte jag till Huddinge sjukhus för att ta ultraljud. Bebisen därinne väger ca 2 kg (en liten tjockis alltså), och allt är okey! Jag såg barnets ansikte i monitorn.
Läkartid direkt efter. Hon pratade om min dumma moderkaka, och sade åt mig att åka till dem direkt något konstigt hände. Pratade även om neonatalen, och min andfåddhet.
Hämtade ungarna, sedan hem och stekte pannkakor i långa rader till dem. De åt massor!
Peter jobbade extra, och kom hem när jag sövt barnen och lagt mig framför tv:n.
På natten när jag låg och försökte sova hörde jag att Zabine pratade i sömnen, och gick in för att kolla till henne. Hon rullade oroligt av och an i sängen, men sov vidare.
5 november 2007
Fostret 31v+4 dgr
Ringde till MVC-tanten när jag kom hem från dagis. Talade om vad som hänt, och sade att jag nog inte kunde åka dit. Jag klarade det inte idag.
Hade konstant andnöd hela dagen. Barnet sparkade mig om och om igen på lungorna, så han är nog lång.
Traderade en kort stund. Låg och läste, men inte ens det klarade jag av. Får ingen luft!
Tvättade ungarnas ytterkläder som var superleriga efter dagens lek.
Sussie ringde och kollade läget.
Peter kom hem i normal tid för en gång skull, och jag käkade snabbt för att sedan bädda ner mig i soffan.
På kvällen sövde jag Zabine, och Peter en motsträvig Razmus.
8 november 2007
Fostret 32v
Min vikt 64,8 kg (vilken koloss man blivit!!!).
Skjutsade ungarna lite senare till dagis idag, eftersom jag skall till MVC på koll på eftermiddagen, och de skall vara där längre tid än vanligt.
När jag åkte tillbaka hemåt svängde jag in på Statoil och köpte en stor bukett med blommor i en massa vackra färger som jag gav till Monica när jag kom dit. (De var ett tack för all hjälp jag fått med ungarna när jag var tvungen att åka akut till sjukhus.) Hon blev glad, och berättade att barnen skött sig bra under dagen.
När jag kom hem klippte jag klorna på hundarna, och diskade (nu ser jag knappt diskhon för att magen är i vägen).
Försökte lösa mailproblemet vi har på datorn, men hm, jag är ju inget datageni precis.
Peter och en kompis till honom installerade en luftvärmepump i källaren.
Jag sövde barnen med sagor.
Tv, sedan SÄNGEN, Puh! Jag var dödstrött!
10 november 2007
Tidig frukost eftersom barnen var superhungriga, sedan spelade vi flera olika spel, men de tröttnar fort märker jag.
Våra kompisar Pär och Marie kommer hit på middag, och bjuder på älgkött. Det är sååååå gott!
Klockan sju sövde jag en mycket trött och grinig Zabine.
Lite senare fick Razmus också kliva i sängen.
Pär och Marie for vid 23-tiden.
Då hade min mage förvandlats till ett stort TUNGT bowlingsklot!
Peter och jag slumrade framför tv:n, tills jag gav upp och lade mig.
11 november 2007
Vaknar hes och hostig efter en orolig natt.
Zilla väckte mig flera gånger, och Zabine kom och kröp ner hos mig.
Jag var för varm, för kall osv.
På eftermiddagen for vi till Peters pappa och hans tant på farsdagsmiddag. Vi kom hem jättesent på natten.
17 november 2007
Fostret v33+2 dgr
Min vikt 60 kg!
Idag har jag varit med Peter i 7 år!
Vi får se om han kommer ihåg det ikväll.
Hostar, hostar och hostar. Det killar i halsen hela tiden, men jag vågar inte äta medicin utan försöker med alla möjliga andra tricks.
Peter dammsög hela huset, sedan tvättade han flera tvättar.
Jag betalade alla räkningar som vi hittills fått eftersom jag nog snart åker in på BB. Peter kan ju inte betala per internet (har inget intresse alls att lära sig heller).
Jag tonade utväxten på mitt hår så man inte ser ut som en plätthäxa när man far in. (Sist jag åkte in fick jag ju nästan skämmas. Håret hade en bred utväxt mörk rand uppe på huvudet som matchade dåligt med mitt färgade ljusröda hår.) Vågade inte anstränga magen med att stå dubbelvikt över duschkaret för att färga det, så Peter fick rycka in idag och stötta stormagen. Kände mig mycket fräschare när jag var klar.
Susanna kom hit och hälsade på en sväng, sedan skjutsade Peter henne till Tumba där hon tog pendeln hem. Vi käkade nachos och babblade.
18 november 2007
Rethosta hela tiden. Jag får INTE sova en blund.
Halvsover i soffan.
Diskar.
Zilla löper, så nu får vi hålla isär hundarna. Valpar vill jag inte ha nu.
20 november 2007
Rethosta hela tiden.
När jag vaknar och går på toaletten ser jag lite blodblandat slem i trosan.
Ringer snabbt till Peter och rapporterar, sedan ringer jag dagmamman som säger att jag kan komma lite tidigare med barnen. Snabbt slänger jag på mig och barnen kläder, sedan släpper jag ut hundarna för att de skall få pinka av sig. Tur att vi bor vid skogen och att de är så duktiga. Visslar in vovvarna och far iväg.
Har ringt till förlossningen för att förbereda dem på min ankomst.
De frågar om de skall skicka ambulans, men jag talar om att jag kör dit själv. Känns löjligt att ta en sådan när jag blöder så lite. Det kan ju vara falsk alarm igen. De ber mig ringa om det blir värre, för då möter de upp mig.
Jag hostar och känner att det rinner därnere.
Lämnar barnen till Monica som kommer ut till bilen och hämtar dem Jag talar om att Peter hämtar efter klockan 16. ”Inga problem” säger hon, vår lilla ängel.
Kör nervöst till sjukhuset där jag för säkerhets skull betalar i parkeringsautomaten till kl.18, och går på darrande ben in.
Det har varit en orolig resa, och jag har känt efter extra noga flera gånger. Efter värkar, rinnande blod mm. Tänk om jag börjar störtblöda? Vad gör jag då?
Printar en patientbricka i entre´n och är hela tiden rädd att allt skall starta upp.
Jag kommer snabbt in på special MVC. Läkaren kollar mig och gör CTG flera gånger eftersom den ser lite konstig ut. Jag är öppen 3 cm.
När jag får en hostattack läcker jag urin (just då undersöker hon mig därnere), och hon frågar mig vad det är. Hm, det är väl hon som är expert?
Jag får värkar och sammandragningar när de har CTG:n på och de ser att de ökar för att sedan minska. Det ser ut som vågor i diagrammet. Skall det hända idag?
Till slut frågar hon om det är okey att jag stannar över natten för observation eftersom vi ju bor så långt ifrån, och något verkar vara på G.
Jag ringer till Peter och berättar vad läkaren sagt och han lovar att hämta barnen före klockan 17 hos dagmamman.
Får ett eget rum där jag installerar mig, men slipper nålar tillsvidare.
Jaha, då var jag här igen då.
Jag ligger med handen på magen som lugnat ner sig nu, och värkarna har slutat komma i ett men, hostan finns kvar, och den startar upp sammandragning efter sammandragning. Till slut frågar jag om de har någon hostmedicin, men får till svar att jag inte får ta någon eftersom jag är gravid.
Läser en bok, och ligger och lyssnar på alla kvinnor som skriker hela natten när de föder. Kan inte sova. Jag blödde inget mer så det verkar stabilisera sig. Igen.
På kvällen ringer Peter och barnen och önskar godnatt.
Saknar dem sååååååå. Jag längtar hem, men känner mig samtidigt mycket tryggare härinne än hemma.
På natten vaknar jag, och ser två diffusa gestalter sitta vid min säng. Båda sitter tysta, leende och räcker fram sin ena hand till mig. Det är min döda mormor, och min döda farmor (som dock ser ut som när hon var frisk, inte som innan hon dog.) Jag tar deras händer och blundar, känner deras energi. Några sekunder senare är de borta och jag somnar om. Efteråt ligger jag och funderar på om det verkligen hände, eller om det bara var en hallucination. Hursomhelst känns det bättre när de varit här.
21 november 2007
Vaknar kl.2 på natten av att jag är vansinnigt kissnödig, och kliver snabbt upp för att gå på toaletten.
Jag har legat och tokhostat hela natten och knappt sovit någonting alls.
När jag gått några steg känner jag att något varmt forsar mellan benen, tittar ner och ser att det rinner blod, och att pölen på golvet blir större och större.
Jag sätter mig blixtsnabbt på toaletten, beredd på att fostret skall rinna ur mig (det har man ju läst om). Jag blir livrädd! Skall jag fånga barnet när det kommer? Hjärtat hamrar i bröstet som om jag sprungit.
Jag trycker frenetiskt om och om igen på signaldosan, och en barnmorska kommer rusande. Gråtande berättar jag att jag blöder massor, och att det värker i magen. Försöker känna efter med handen som är täckt av blod om jag känner några sparkar, men känner ingenting.
Hon springer snabbt iväg efter att ha satt på mig en ny binda och hjälpt mig till sängen.
Plötsligt vimlar det av människor i mitt rum. De sätter kateter, nålar i mina armar, och CTG på min mage (jag hör att fostrets hjärta tickar på så fint). Jag slappnar av lite när jag får höra att hjärtat slår (en stund var jag helt säker på att han var död).
Snabbt rullas jag in på operation, och de räcker fram en liten flaska vars innehåll de ber mig dricka upp. Det smakar faan.
De talar om att jag skall sövas eftersom det är BRÅTTOM!
Om och om igen snurrar det i huvudet TACK GODE GUD ATT JAG INTE FOR HEM. (egentligen tror jag ju inte på någon gud, men det har blivit ett av mina välanvända uttryck). Tänderna skallrar mot varandra utan att jag kan stoppa det. Jag fryser, och svettas om vartannat, skakar i hela kroppen.
Snyftande ber jag dem ringa och berätta för Peter vad som hänt. Han kan ju inte komma eftersom barnen behöver honom nu när jag är borta. (Vi hade kommit överens tidigare om att jag skulle föda ensam, och han sköta ungarna.)
Narkosdoktorn sätter på mig mask, och några djupa andetag senare är det godnatt.
Sjukhusets operationsberättelse:
Kl.02.30 Akut stor blödning, känd marginell praevia.
Fosterljud ua. Pga blödningsmängden görs op i narkos inom 15 min.
indikation:
Värkarbete och förlossning komplicerade av fosterasfyxi (syrebrist), ospecifierat.
Placenta praevia (föreliggande moderkaka) med blödning.
Abdominalt kejsarsnitt på istmus;
Akut operation;
Tamponad av uterus.
Dr Tiblad startar op. In i gamla ärret. Ärrigt, måttliga adherenser (sammanväxningar)
Uterusväggen tunn. Normal mängd klart fostervatten. Barnet ligger i huvudbjudning och utskaffas med lätthet.
Dr Ajne tar över op. Placenta i bakväggen. Partiellt föreliggande.
Löses manuellt mot nedre uterinsegmentet. Löses med viss svårighet.
Placenta adherent mot nedre uterinsegmentetet.
Löses med viss manipulaion. Partiell accreta?
Riklig blödning från området. Flertal suturer i nedre uterinsegmentets bakvägg för att dra ihop uterusväggen. Sätter lateralsutur över a.uterina i nivå med uterotomin och just lateralt om uterotomihörnen bilat. Intramuralt Methergin, Prostinfenem. Därefter sätts en Cooks kat via uterotomin ned i vagina.
Intraabdominellt ingen blödning. Fundus uteri välkontraherad.
Oxytocin enl pm ges intravenöst.
Adnexa u.a. Ingen synlig blödning i bukvägg. Fascian sutureras med fortlöpande Vicryl. Marcain 0,25%, 20 ml i fasciannivå.
Staples i huden. (enl narkos har pat. bett om att bli sydd i huden. Pga arbetsbelastningen kan det inte tillgodoses). Blödning: 3500ml enl narkos.
02:33 Födelse
Kön: pojke utförskaffas genom akut sectio pga en previa (moderkaka) blödning.
Eftersom han bara är i v33+6 tas han till neo direkt för vidare vård och behandling.
När jag väcks av en sköterska är jag yr och illamående.
En läkare kommer till min säng och berättar att det varit illa. Att jag förlorat 4,5l blod och sytts mycket inuti, och att de har gjort ett korsstygnsbroderi i bakväggen. Han lägger snabbt till ”Nu blir det inga fler barn. Du har haft en enorm tur som överlevt.” Läkaren hötte med fingret medan han log och sade ”Pojken vägde 2705g, var 46cm lång, och ligger nere på neo med c-pap för att få hjälp med andningen. Han mår jättebra.”
Jag spyr om och om igen. Mår pyton, allt snurrar och gungar.
Jag tackar läkaren för att han hjälpt oss överleva, och berättar sedan med sluddrande tal att Peter skall sterilisera sig för att jag inte skall ha möjligheten att bli gravid. Han skrattar lite grand och säger att det låter smart. Efter att de gett mig lite vatten somnar jag om.
22 november 2007
Hampuz väger 2605g och c-papen är borttagen.
Jag orkar inte åka ner och titta på honom, men Peter kommer och kikar på nyförvärvet.
Han fotograferar, och kommer 4 timmar senare upp till mig som knappt är vid medvetande för att visa fotona på kameradisplayen. Jag spyr massor och är yr.
På eftermiddagen byter de medicin, och jag friskar på mig. Hade förut fått en morfinbaserad medicin som gjorde mig helgroggy. Alla är supergulliga!
De kör ner mig i sängen till neonatalen, men jag klarar inte ens av det trots att jag så gärna vill dit. Jag spyr om och om igen när de skall frakta mig i hissen dit ner, så de får köra mig tillbaks till avdelningen.
Mamma ringer och gratulerar, men jag klarar inte av att prata.
Klockan sju på kvällen hjälper en barnmorska mig upp, och det känns lite bättre.Har äntligen slutat spy.
Ringer till Sussie och berättar vad som hänt, hon gratulerar.
Ringer mamma och pappa, och min älskade mamma erbjuder sig att komma och hjälpa till med ungarna. Vilken tur jag har!
Hon berättar att hon redan pratat med sin chef, och att hon skall kolla när hon kan komma.
Peter har vissa svårigheter därhemma, och ringer förtvivlat mig och undrar hur jag orkar.
Sov superilla, men var mycket, mycket piggare.
23 november 2007
Klockan 3 på morgonen är jag klarvaken.
Efter att jag ätit frukost, och fått min dos av tabletter och sprutor blir jag överkörd till neonatalen där jag ÄNTLIGEN får träffa min/vår son. Han är så otroligt lik Razmus.
Hampuz väger 2570g, och ser ut som en perfekt minibaby, så söt och liten.
Lite yr i mössan är jag fortfarande, men dimman börjar lätta. Snittet känns, men inte så j-a mycket längre.
Mamma ringer och berättar att hon har tagit ledigt från sitt jobb. Kommer till vår undsättning imorgon och stannar ca 1 vecka. Sååå himla gulligt av henne, för Peter stackaren är helt uppstressad av situationen.
Hans arbetsgivare stressar på honom om ett jobb, som MÅSTE bli klart, sedan är han ju inte van att vara ensam hemma med barnen som nu är ännu mer tjafsiga när inte jag är hemma.
Själv tillbringar jag varje vaken sekund hos vårt nya underverk, sondar och pumpar mjölk ur brösten för glatta livet.
Försöker få honom att amma, och sitter med honom i famnen, medan hela situationen känns som ett dejavu. 2003 satt jag på samma sätt med Razmus.
På eftermiddagen kom Peter med barnen, men de fick inte komma in eftersom det just nu finns risk för Rs-virus.
Jag går ut till hissarna och träffar dem. Lilla Zabine grät när vi skildes åt igen. Hon ville inte lämna mig, och sade om och om igen att hon älskar mig. Bläh! Känner mig splittrad i två delar. Vill vara här med Hampuz och samtidigt fara hem med ungarna. Saknar dem alltid!
Springer ner till neo på natten för att träffa Hampuz en sista gång, innan jag lägger mig.
Kan inte sova pga att jag är så speedad. I huvudet snurrar orden JAG LEVER hela tiden. Samtidigt spelar hjärnan upp scenariot när allt blodet forsade.
Är så lycklig att det inte gick på tok och att jag fått TRE underbara barn.
Jag springer hela dagarna mellan Hampuz, pumpning av mjölk, och bb-avdelningen jag blivit flyttad till. Mår så fantastiskt bra!
Är fortfarande speedad, och har pratat med en lite äldre barnmorska som förstod vad jag menade med speedad. Man kan tydligen bli så om man går igenom en tuff situation, och lyckas komma hel igenom.
I mitt huvud hör jag ständigt två ord VI LEVER, om och om igen. Det är svårt att förklara för Peter vad jag menar.
24 november 2007
Hampuz väger 2507g
Idag kom mamma med bussen från Hälsingland, och tog barnen. Så himla skönt för både mig och stackars Peter som stressat som en skållad katt mellan hemmet, jobbet och sjukhuset.
Det är ju inte första gången det här händer. Det var ju likadant med båda de andra.
Klockan 3 på morgonen tar jag en dusch, och rusar sedan ner till Hampuz efter att ha ätit min medicin.
Pumpar mjölk i den förhatliga mjölkmaskinen först innan besöket hos Hampuz, sedan efter. Puh! Jag HATAR den här maskinen, den gör ju så ont! Samtidigt inser jag ju att den är underbar eftersom den både hjälper mig få ut mjölk till grabben, och pumpar ur mina stinna bröst som har storleken av en melon just nu. Har massor av mjölk, men svårt att få ur det.
Jag masserar, försöker föreställa mig lillpojken suga ur dem, äter bra, men nja brösten vill inte riktigt samarbeta.
Hampuz suger lite grand, men orkar inte själv, så jag sondar flera gånger per dag.
När jag kommer upp till avdelningen igen kommer de med min dagliga spruta mot blodproppar, aj, aj vad den gör ONT!
På kvällen försöker jag ännu en gång amma honom, men nej, han är rätt trött och tar en enda klunk för att sedan somna sött vid mitt bröst.
När han ligger i min famn glömmer han ibland bort att andas, och då börjar larmet ljuda. Efter lite pill här, och lite pill där börjar han andas igen.
Peter ringer och berättar att han inte hinner komma idag, men att han kommer imorgon med hela gänget.
Jag har inte träffat mamma på flera månader eftersom jag inte vågade åka hemifrån när jag var gravid. Rädd att det värsta skulle hända därborta, flera mil från ett sjukhus.
25 november 2007
Vaknade kl.3 och kunde INTE somna om.
Jag var fortfarande speedad eftersom alla droger äntligen sakta men säkert lämnade kroppen, och att jag mådde så j-a bra! Duschade, sedan gick jag ner till neo till pumprummet och sedan in till Hampuz för att försöka amma honom. Han tog tag och sög lite grand, men orkade inte tutta speciellt mycket. Idag hamnade vågen på 2507g.
Jag sprang upp till min avdelning för att äta frukost. (Inte många som är uppe vid den här tiden. Köket är alldeles tomt!!)
Lägger mig på min säng och vilar en liten stund, sedan är det dags att mata Hampuz igen. Han ammar lite grand, men sover strax igen. Det är så himla mysigt att ha honom i famnen.
Peter och mamma kom med barnen, och vi träffades ute vid hissen. Vi käkar bullar och festis. De hade med sig tidningar, kläder och böcker.
Mamma fick se Hampuz genom dörrglaset, och tyckte han var jättelik Razmus som liten.
Zabine satt hela tiden tätt intill mig, och grät hjärtskärande när de gick.
Det känns i hjärtat när de åker iväg, men just nu gäller det här.
Käkar mat, sedan träffar jag en barnmorska som ger mig recept på Voltaren mm, och ännu en spruta mot blodpropp. Hon säger att jag har dåligt HB och skall äta järn. Får järntabletter och blutsaft (bläh, vad äckligt det var).
Hon frågar hur jag kan vara så himla optimistisk? Jag svarar : ”Jag lever och har tre mirakel, en underbar karl, och ett jättefint hus. Framförallt, VI LEVER!” Jag gestikulerar med stora rörelser när jag talar, och fortsätter sedan ”Utan tekniken hade ingen av barnen levat, och inte jag heller. Det kanske är ödet?” Skrattande lägger hon armen på min hand och smeker den utan ett ord.
Jag är fortfarande speedad och har svårt att sitta still, det kvillrar i hela kroppen av lycka och energi.
Får hjälp till neo av barnmorskan och sätter mig ned med Hampuz, som tuttar rätt mycket till och med. Trodde vi i alla fall. När vi kollar med hjälp av sonden ser vi att han inte fått i sig ett dugg! Snyft! Jag ville ju så gärna SLIPPA pumpmaskinen. Bläh! Pumpar ur mjölk.
Går tillbaka till mitt rum, och får flytta ned till neo (så himla skönt!!).
Jag hamnar granne med pumprummet. (Tur för mig, eftersom jag hittar så dåligt i alla korridorer här. )
I dagsläget har jag så mycket olika klockslag som måste passas att jag gör en lista över dem. Det är pumpning, matning, sprutor, mediciner mm.
Vid nattpumpningen känner jag att jag fått ett litet sår på ena bröstvårtan. Det svider, aj, aj! Jag smörjer in bröstvårtan med lite amningsmjölk och märker samma natt att det är bättre.
26 november 2007
Hampuz väger 2467g.
Upp vid 3 på morgonen, och ner till Hampuz som ligger i sin bädd och snusar. Frågar tjejerna om allt är okey? Han är lite snorig, och de suger ur hans näsa med en tunn lång slang. Hampuz spottar, fräser och börjar skrika högt av ilska. Ansiktet får en röd nyans.
Går in i pumprummet och pumpar mjölk. Det blir faktiskt mer och mer.
På lunchen tar jag hissen ner till apoteket, för att hämta Voltaren.
Är alldeles yr i mössan och blir lite kallsvettig. En konstig dimmig känsla.
I hissen möter jag min sista läkare som såg till att jag stannade kvar på sjukhuset. Jag går fram och kramar om henne, medan jag berättar vad som hänt. Sedan säger jag att det är tack vare hennes beslut som jag och grabben lever. Efter ytterligare en kram skiljs vi åt, och går åt varsitt håll.
Jag handlar godis och en dubbelmacka, som tyvärr blev helt fel sort. Jag ville ju så gärna ha en ost & skinkbaguette, men fick av misstag en med ägg och majonäs. Det var bara att skicka i papperskorgen. Jag som längtat så.
Hela dagen springer jag mellan neo och sängen.
Mitt på dagen fick jag permission, och Peter kom och hämtade mig för att snabbt fara hem. Gud så skönt! Jag slängde mig på datorn för att snabbt betala alla räkningar vi hade, kollade mail, och käkade sedan god mat som mamma fixat.
Pussade på ungarna, och kollade posten, sedan var det dags att åka tillbaka.
Hade pumpat ur extra för att de skulle ha mjölk till Hampuz när jag var borta. När vi kom tillbaks till sjukhuset gick vi direkt till neo.
Peter hade Hampuz på bröstet medan jag gick till pumprummet för att fixa lite käk till pyret. Det blev 80 ml! Duktiga bröst! Rekordet hittills. Direkt efter ammade han några milliliter. JIPPIE!
Peter for hem, och jag kröp till kojs.
Släckte lampan efter att ha läst lite skvallertidningar.
När jag gick på toaletten såg jag att det var rätt mycket blod som kom fortfarande.
Jag försökte förtvivlat sova trots att min rumskamrats barn gnölade. Till slut lade hon madrassen på golvet, och lade sig med barnet där, och snart sov de.
27 november 2007
Hampuz väger 2478g.
Pumpar, sondar, pumpar, sondar. Så är mitt liv just nu, men idag hände det något superbra, Hampuz ammade 10ml ur bröstet. Så skönt att det äntligen går framåt.
Jag sitter där med bröstet vid hans mun, dag ut och dag in i hopp om att han skall ta tag och börja suga.
Han ser ut som han varit flera veckor utomlands pga billirubinet, och de kollar hans nivå gång på gång. Ännu har han inte ökat tillräckligt i vikt.
Idag kom de och berättade att jag kan få åka hem med hemsjukvård eller ha samvård, det vill säga ha honom på rummet här.
Jag är lite rädd för att åka hem ännu eftersom han dippat i andning några gånger, och jag fått pilla lite här och där för att han skall fortsätta andas. Mitt hjärta åker alltid upp i halsgropen av rädsla när det händer.
Pratade med Peter på kvällen och han höll med.
Vi bor ju så långt härifrån ifall något skulle hända.
Min rumskompis fick åka hem med sitt lilla pyre.
28 november 2007
Hampuz väger 2482g, och är 46cm lång.
Han ammade 5 ml, sedan sondade jag resten. Trött!
Han tappar fortfarande andning ibland, men de säger att det inte är någon fara. Obehagligt är det i alla fall.
Jag längtar hem.
Idag kissade han sig själv på ansiktet när jag bytte blöja på honom. Lite svårt att byta eftersom allt är så smått, men man vänjer sig snabbt märker jag.
Peter kom och hälsade på efter att han jobbat lite extra. Han hade köpt en digitalkamera till mamma som tack för all hjälp med barnen. Jag är henne evigt tacksam. Barnen har varit jätteglada att ha henne där.
Klockan 2.30 på natten försökte jag få honom att amma för sjuttifjärde gången idag, men icke. Han var mest trött den lille. Snorar rätt mycket, vilket skrämmer mig lite grand eftersom jag är dörädd att han skall få Rs-virus som just nu är högaktuellt.
Jag var dödstrött och somnade med honom i famnen.
29 november 2007
Hampuz vikt 2540g.
Billirubinet 189 (250 är gränsen).
Ringer hem och får höra att båda barnen är förkylda. Det är inte bra.
Pumpade 120ml klockan 10. (rekord hittills).
Hampuz får komma till mitt rum. Sååååå mysigt. Nu är jag äntligen mamma på riktigt!
Käkar mat i köket, sedan läser jag lite tidningar, men kan inte riktigt koncentrera mig på läsningen. Fastnar hela tiden med blicken på vårt lilla pyre. Tänk att han äntligen finns här, vårt underbara lilla mirakel.
Peter kommer med hela ligan, men Razmus blir jättestökig, och de måste åka innan han river stället. Zabine gråter som vanligt.
Nya sänggrannen far hem med sin minibebis (han är lika liten som Hampuz).
Jag försöker amma utan framgång, det blir till att pumpa och sonda istället.
Har fortfarande lite ont i magen, snittet svider. Klamrarna är fruktansvärt obehagliga. Det ryser i mig när jag nuddar dem. Längtar tills de försvinner.
Läste bok på natten. Pumpade, ammade, läste, fick sprutor.
Fick en ny sänggranne som hade en bebis som fick sola hela natten. Jag sov knappt en blund.
30 november 2007
Hampuz väger 2550g.
Jag blöder mer, och har ONT i snittet.
Käkar frukost (havregrynsgröt utan mjölk och socker. Bläh!!)
Duschade och tvättade håret. Så himla skönt! Börjar känna mig som en riktig kvinna igen. Bytte till mina privata kläder.
Sköterskan kom in och sade att vi skall ha 4 tim. mellan Hampuz mål nu.
Kollade billirubinet, som nu låg på 176.
Peter ringde, och kom med ungarna. Vi gick till kebaben utanför sjukhuset och åt, sedan for de iväg efter att jag pussat allihop godnatt. Jag vill hem. NU!
Läste bok. Det här är så tråkigt. Att bara ligga och vänta.
På natten ammade lillvännen 25ml. Lycka!
Kapitel 28
1 december 2007
Hampuz vikt 2590g.
Billirubinet ligger på 139.
Jag låg i sjuksängen med Hampuz på bröstet och läste bok hela dagen. Jättemysigt!! Halvsov emellanåt. Börjar få ordentligt ont i ryggen av sängen och det värker i ryggslutet. Det här är ju ingen drömsäng precis.
Han ammade 30ml kl.11.30, sedan 50 ml kl.15.30.
Peter kom på besök och vi fick genomgå en snabbkurs i hjärt- och lungräddning.
Efteråt for Peter hem till sin mamma och hennes man på middag, och på ditvägen åkte han förbi en babyaffär där han köpte en ny babybilstol. En mycket dyr sådan, 1795 pix fick han punga ut med.
På natten ammade Hampuz 30ml varannan timme. Han ville ligga i samma säng som mig, men till slut somnade han i sin säng.
2 december 2007
Hampuz vikt 2595g.
Klockan 7 ammade han 10ml, och sondades 40 ml.
Jag lyckades pumpa ur mina två pinfulla bröst, som hade börjat läcka mjölk.
Peter ringde. Han skulle koppla in nya babybilstolen.
Hampuz lyckades rycka bort sonden ur näsan (han börjar väl ledsna på den), men faktum är att efteråt ammade han jättebra. Så bra att de skickade hem oss men än får han ha sonden kvar ett tag. Så sköterskan satte in en ny under stora protester från lillpyret.
Peter och barnen kom och hämtade oss.
HEMMA! Gud så skönt! Jag packade upp allt jag haft med mig, sedan installerade jag lillen i vaggan jag köpt på blocket för några veckor sedan. För övrigt det enda jag köpt till honom innan han fötts.
Vi tittade på film och njöt av att äntligen få vara en familj igen.
Hampuz är ett lugnt och tyst barn. Så tyst att jag ofta går in flera gånger för att kolla att han andas. Att allt är okey.
Inget av barnen ville sova, och Zabine grät. Hon var rädd att jag skulle åka iväg till sjukhuset igen. Till slut knölade jag ner mig bredvid henne i hennes lilla säng, och vaggade henne nynnande till sömns.
Razmus var ännu envisare. Han VILLE INTE sova. Till slut somnade även han.
Hampuz låg med mig hela natten, och vaknade ibland och låg tyst och tittade på mig.
3 december 2007
Peter är pappaledig.
Eftersom ungarna var trötta pga sin sena läggning igår, fick de vara hemma från dagmamman och sova ut. Dessutom ville de inte åka hemifrån nu när jag och lillebror äntligen kommit hem. Peter gjorde ett pepparkakshus som de limmade ihop. Det blev jättefint.
Jag kollade all post som kommit, och tog fram kläder till nyförvärvet. Vi hade som tur var sparat Raz gamla prematurkläder som framtida dockkläder till Zabine, och de passade perfekt.
4 december 2007
Jag har fått tillbaka rethostan igen.
Peter kör barnen till dagis, sedan ringer jag till MVC och till försäkringskassan.
Barnen fick vara extra länge hos Monica medan jag och Peter for runt och gjorde en massa ärenden. (Man kommer ju så mycket efter när man ligger på sjukhus vecka efter vecka.)
Köpte bland annat blöjor till Hampuz. (de är så yttepyttesmå när man jämför med Zabines). Hämtade ungarna och for hem.
Hade jätteont i snittet, eftersom jag suttit så mycket idag.
På kvällen somnade ”Bine” framför en film, medan Razzel krånglade som attan tills jag blev ARG och skällde på honom, sedan somnade han strax. Stackaren har väl också tyckt att allt varit konstigt när jag legat på BB.
Inte lätt för en 4-åring att förstå vad som händer. (Han har ju även sett mig ligga blödandes på golvet några gånger, men verkar ta det bra.)
Peter satte ihop rören till vår kamin som vi köpte för längesedan, men inte fått upp förrän nu.
Efter det lade han sig på soffan med Hampuz på bröstet. Han har ammat duktigt hela dagen, så vi har inte sondat en enda gång.
6 december 2007
Ammade till kl.4 ca klev sedan i säng igen. Trött!
Klev upp strax efter 6 igen. Av med allas pyjamas och på med kläder. Razmus var jättetrött!
Jag körde barnen till dagmamman, sedan for jag med Hampuz till BVC. Vikten låg på 2585g, och hans längd hade ökat till 46cm.
Vi fick komma innan besökstiden började eftersom Hampuz inte fick möta andra människor, framförallt barn ännu.
Snabbt hem och ammade, sedan hämtning av barnen.
På kvällen kollade jag med en handspegel vad det var för någonting som skavde vid snittet.
De hade glömt flera klämmor i såret på min mage. Jätteobehagligt! Där var svaret. Det var därför det gjorde så ont fortfarande.
Ropade in tomtekläder till barnen på Tradera.
Peter har också blivit förkyld nu. Typiskt nu när Hampuz kommit hem och är så känslig. Peter sover på soffan i vardagsrummet, men Hampuz lär bli smittad i alla fall.
7 december 2007
Kollade mail och Tradera.
Ringde till Huddinge sjukhus om mina klammer som är kvar på magen, men de ber mig att omgående ringa vårdcentralen och få hjälp. Vilket jag gör, och får komma direkt. Bråttom, bråttom. Det tar ju lite tid att ta sig dit eftersom det är så långt bort.
Ammar Hampuz, byter blöja på Zabine och honom, sedan klär jag på barnen. Far iväg till vårdcentralen och får klamrarna borttagna. Det gör jävligt ont!
Åker hem i strilande regn. Barnen får glass, sedan gör vi pannkaka.
Peter ringer, han skall åka hem till sin mamma som fyller år. Jag stannar hemma eftersom jag inte vill att Hampuz skall utsättas för smitta ifall de har något. Det räcker med att vi är förkylda. Barnen badar i duschkabinen under stort stoj.
Peter kommer hem sent, sent
10 december 2007
Till BVC klockan 9 för att visa upp en underlig kulstor bula Hampuz har på sin ena kind.
Alla barnmorskorna kollar och känner på den, men står lika frågande som oss. Läkaren skall komma dit kl.15, och de ber oss återkomma då.
Kl.15 var vi där igen, men läkaren vet inte vad det är och remitterar oss omgående till Huddinge. Barnen somnade i bilen.
Peter åkte till leksaksaffären med Razmus när de vaknade.
Det blev en sen kväll, och allihopa lade sig i vår stora säng.
Peter vaknade på natten och bar över Razmus till sin säng.
11 december 2007
Vaknade kl.4.30, och ammade en trött Hampuz.
Bulan på kinden känns större.
Klockan 5.30 ringde klockan och Peter steg upp han med.
Jag lade mig i soffan med Hampuz på magen och vilade.
Åkte iväg kl.6.20 till Huddinge sjukhus. Det var tvärmörkt ute! Det var lite obehagligt att köra pga mörkret, men jag kom dit i god tid. Jag var till ultraljudet med honom och kollade knölen i kinden.
De har svårt att se något pga att han är så liten (20 dgr), men de sade att det kanske kunde vara spottkörteln som hade förstorade kärl.
Vi blev ivägskickade till en barnläkare där vi fick penicillin utskrivet.
Alla är supergulliga, och tar in oss i ett separat rum när vi väntar på vår tur. Jag känner att tårarna lurar bakom ögonlocken när jag sitter och väntar. ”NEJ!! Inget mer nu. Låt honom vara ifred! Har vi inte gått igenom tillräckligt?” säger jag rätt ut i luften.
När de undersökt honom skyndar jag mig hemåt och åker förbi dagmamman för att hämta ungarna.
När jag kommer hem får barnen lite mat, sedan går jag in på Google och söker på Hampuz tillfälliga diagnos kronisk recidiv parodit.
Läkarna som jag pratade med idag visste inte vad det var, men lovade mig att fortsätta söka en diagnos.
Vi skulle återkomma den 17 Dec.
Peter for iväg och köpte julklappar.
På kvällen hjälps vi åt att söva barnen. Efteråt somnar jag utmattad i soffan.
12 december 2007
Jag fyller 43 år! Mina vänner ringde och grattade. Peters mamma ringde, och min mamma.
Jag gjorde pannkaka till barnen.
På kvällen kom Peter hem med en STOR bukett med mörkröda stora långskaftade rosor.
17 december 2007
Till Huddinge sjukhus, där de klämde och kände på Hampuz knöl.
Vi skall dit igen om det inte blir bra inom 10 dgr.
Hade Hampuz i selen innanför jackan. Han är ju fortfarande så liten och får plats där.
Knölen fortsatte att växa och var till slut valnötsstor. Vi fick ta cellprov för att kolla att det inte var cancer (vilket var min stora skräck).
I alla journaler jag fick se stod det okänd tumör.
Julen tillbringade vi hemma i lugn och ro. Allt kändes lite osäkert just nu. Hampuz växte, och bulan på kinden gjorde detsamma.
Kapitel 29
Januari kom med snö.
Jag började landa med att ha tre småttingar, varav två rusande runt benen. Zabine slutade helt med blöja på eget initiativ, och det underlättade ju för mig. Alla rutiner började fungera. För utan sådana blev det KAOS!!
Ibland kände jag mig som en general som ropade ut order till höger och vänster.
Min kropp började sakta återhämta sig, men höfterna ömmade och knakade fortfarande. Ibland när vi älskade kunde de låsa sig totalt och knivskarpa smärtor stoppade vidare övningar. Blödningarna slutade rätt snabbt den här gången, och när mensen kom igång efter att jag slutat amma (när han var drygt ett år) insåg jag snabbt att det fortfarande var Stockholms blodbad och grym mensvärk, men det var lätt avhjälpt med Cyklo-F och Eeze. Jag tog ofta barnen med ut i skogen med Hampuz på ryggen, och hundarna springande bredvid.
Eftersom han var ett så lugnt barn, var det rätt enkelt att ha tre upp tills han började krypa, och så småningom gå.
Då var det ofta barnen skrek i högan sky när Hampuz kröp in i deras rum och förstörde deras legotorn, eller rev ut alla deras saker.
Peter steriliserade sig efter några månader, och operationen gick jättesmidigt. Han hade varit lite osäker inför den, men jag fick ju inte sterilisera mig, och hade fått mer än nog av sjukhus.
På grund av sjukhusstrejk blev Hampuz magnetröntgen försenad flera månader, men den 8 oktober 2008 var det dags. Peter följde med som stöd (jag var jättenervös inför sövningen).
Att se sitt barn bli sövd är riktigt, riktigt obehagligt, och att sedan lämna honom liggande på en bår helt borta kändes för jävligt.
En timme senare fick jag honom i min famn igen. Han skrek och grät, urförbannad för att jag inte varit där när han vaknade och var urhungrig. Efter en liten stund hade han vaknat till så pass att han fick amma. DÅ först blev han tyst. Personalen som nyss hållit för öronen eftersom han hade så hög volym, började skratta när han abrupt slutade när han fick tutte.
Vi fick åka hem samma dag, och behövde inte sova över till min stora lycka.
Några dagar senare var det dags för återbesök och diagnos.
Vår urtrevliga läkare släppte in mig lite tidigare, och vi fick besked om att han troligen (till 95% säkerhet) har så kallat inre hemangiom i inte den ena, utan BÅDA kinderna. Ett kulstort på ena sidan, och ett yttepyttelitet i den andra.
Läkaren säger att risken att det skall förvärras är jätteliten, men finns dock. Oftast brukar det försvinna av sig själv. Operation undviker de eftersom ansiktet då blir snett.
Jag tackade honom för hans envishet, och var snudd på att krama om honom av lättnad och tacksamhet. Sedan nästan sprang jag ut till bilen där Peter väntade med båda de andra barnen. En stor TYNGD hade fallit från mina axlar. Jag hade varit så orolig, så länge.
Så vad tycker jag då om att vara trebarnsförälder?
Ja, det är ständig kaos, men samtidigt så vansinnigt kul. Massor av kärlek får man.
Egentid existerar för tillfället inte, men det är ju så kort tid vi egentligen har dem små.
Redan vid 6 års ålder försvinner de bort till sina kamrater, och kommer bara hem för att få mat.
Razmus som nu blivit sex springer glatt bort till sina kompisar som är en härlig mix av tjejer och killar i varierande åldrar. Han är en lugn kille med massor av humör, och är gängets clown som alltid vill roa andra. I hans hjärna existerar nästan bara motorcyklar i alla dess former. Att spela playstation är ytterligare en favorit, och numera har även trial blivit en hobby.
Zabine som nu nått upp till den aktningsvärda åldern 4 år har blivit en liten prinsessa och kan inte få nog av sin älskade lillebror. Hon pussar dagligen på honom tills han protesterar. Annars går hennes tid till att bråka med storebror, rita och dansa. Hennes klara stämma ljuder i huset från morgon till kväll med hemsnickrade låtar. Hon börjar så sakteliga hitta sina egna vänner och väntar ivrigt på att bli lika stor som storebror, och själv få gå till sina vänner.
Hampuz som blir två i november är en riktig liten klätterapa som har kvicksilver i kroppen, och sällan kan sitta still. Han är familjens lilla tekniker och älskar att sätta ihop och ta isär saker. Stegen till den hembyggda loftsängen lockar den lille som ofta smiter upp till syrrans bädd den vägen, och orden börjar hitta sin väg i hans mun. Av bebisen som låg i min mage har det blivit en kavat liten rackare som gärna smiter iväg på egna äventyr.
Jag själv har gjort ett val att vara hemma så länge jag har möjlighet till, eftersom jag vill var med dem så mycket jag bara kan, men skall nu i november ut i arbetslivet på halvtid. Dessutom har jag hittat mitt kall här i livet, (förutom barnen) att skriva. Fantasin flödar, och ord efter ord fyller datorns blinkande skärm. När den här boken är klar väntar nästa bakom hörnet.
Till sist den stora frågan som alltid kommer när jag berättat vad jag varit med om.
Skulle jag göra om det?
Självklart! Varje timma i förtvivlan, varje tår som jag fällt överträffas av dessa barn, och om jag vetat vad jag vet idag är valet lätt.
Min livssyn har ruckats och idag ser jag varje dag som en underbar gåva, och en stor lycka fyller mig varje morgon som jag vaknar. Vi föräldrar tjafsar sällan om småsaker, tiden är för dyrbar för sådant.
Hoppas du fått lite hopp av min bok, eller kanske lite tröst när du inte mår så bra, och du. Lycka till!
Kramar Nitha
Det som inte skrevs
När jag bestämde att jag skulle skriva TRE ÄNGLAR hade jag en regel. Inget privatliv utöver det som hade med barnalstring fick vara med. Naturligtvis hade vi ett privatliv där vi jobbade och hade både sorger och glädjeämnen, men eftersom jag själv letat efter en bok där någon koncentrerat skrivit om sin komplicerade graviditet, och sina bekymmer med att bli gravid ville jag ge ut en sådan.
Som kvinna ville jag inte veta något om den andras liv. Bara fakta och hopp att allt gick bra.
Att allt inte var förgäves, och att det fanns ett mål. Jag struntade i att hon gick på fester, badade med sin man i bubbelpool. Jag törstade efter bevis på att andra lyckats få barn, komplicerad graviditet eller ej.
Så jag utelämnade min karls strul i början när vi träffades, alla teaterbesök, min operation av handen som gick rent ut sagt åt helvete. Allt sådant ströks ur boken, och istället plockade jag fram de datum då något hände i min kropp angående graviditeten. Eller missfallen, som var vansinnigt jobbiga att gå igenom och nästan knäckte mitt självförtroende som kvinna. En man kan omöjligt ens vara i närheten av de känslorna. De har inte känt fladdret i själen, känslan av möjlighet att bli mamma, om och om igen. Än idag tittar jag i trosorna efter blod av gammal vana, och får varje gång en klump i magen av allvar.
Hade jag inte utelämnat allt sådant, ja då hade boken blivit dubbelt så tjock och bökig att ha med sig på prematuren där vi med komplicerade graviditeter oftast hamnar. För min största tanke med den här boken har varit att stötta andra kvinnor. Hade jag varit rik så hade jag skänkt bort ett antal till varje sjukhus med specialmödravård. Jag har skänkt bort ett antal böcker till sjukhus som kan lånas ut till kvinnor som vill låna den, men som sagt var. Jag är inte rik. Bara en fattig lycklig mamma som unnar andra den lyckan och vill visa att det kan gå vägen. Även om det är en knagglig väg.
Ha en underbar dag!
